Jag har varit sjuk alldeles för ofta det senaste halvåret. Förkylningar, jag blir lite smådålig, tillräckligt för att inte orka jobba, men inte så att jag är allvarligt sjuk. Stannar hemma ett par-tre dagar, så tillbaka till jobbet igen. Så går det en månad eller två, och så kommer förkylningen tillbaka. Irriterande, nästan lite pinsamt - jag vill inte bli en sådan där som är borta från jobbet ofta, ändå är jag det. En vekling, helt enkelt.
När jag jobbade i butik var jag inte sjuk lika ofta. Anledningen var enkel. Skulle jag stanna hemma, måste någon annan rycka in. Antingen blev det då enklare att släpa mig till jobbet fast jag egentligen kände mig halvdöd, eller så hittade jag ingen som kunde jobba och fick vackert släpa mig till jobbet ändå (i de fallen undrade jag ibland lite hur det hade funkat om jag faktiskt legat på sjukhus eller av annan anledning verkligen, verkligen inte kunnat jobba).
Det svåraste med att må som jag gör just nu - för risig för att orka jobba, men inte sängliggande - är att jag hela tiden kommer på mig själv med att försöka göra saker. Fixa den där recensionen, fortsätta med tackkorten (från bröllopet, hrrm, de borde ha skickats ut för, eh , länge sen), skriva på Romanen... "Men för helvete, Andrea", får jag säga till mig själv då. "Orkar jag sitta framför datorn och skriva på Romanen här hemma, så hade jag orkat sitta framför datorn på jobbet också!" Poängen med att stanna hemma är ju att jag ska vila upp mig och bli frisk. Och det är då jag inser hur svårt jag har att göra ingenting numera.
Hmm. Kanske har jag kommit hemligheten med mina återkommande förkylningar på spåren?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
En person, vars namn jag inte nämner här, har sedan länge underhållit mig med jämna mellanrum om sina ohyggligt hemska förkylningar, feber blah blah (som en motivering till varför denna person inte kunnat göra något nyttigt, alltså) men ligga till sängs, näh, det vägrar denna person att göra. "Då kryper det i hela kroppen".
Snabbaste sättet att bli frisk fort är att lägga sig, och sedan ha så tråkigt att man blir frisk av ren desperation. Pröva! Det var ingen som sa att det skulle vara skönt att ligga ner. Hamnar man på sjukhus är sängarna där för övrigt så hårda och obekväma att man också blir desperat och friskförklarar sig så fort det går. Skulle det knepet inte lyckas finns det annars taskiga sköterskor som terroriserar en dygnet runt med provtagningar så att man inte får en blund i ögonen. Detta testade jag olyckligtvis häromåret, när jag alltså blev sjuk och alltså INTE kunde ta sjukledigt utan vackert fick sitta vid datorn och kämpa tills frossbrytningarna gjorde att tangenttryckningarna blev högst slumpmässiga. Sedan kördes jag till sjukhuset med ambulansen och galopperande lunginflammation, inte särskilt behagligt. Men så kan det alltså gå om man inte ser upp!
Gör dig en stor kopp te, lägg dig och sov. Bättre med en obekväm dag i sängen än fyra på stappliga ben ... och njut av lyxen om du kan göra så här. Om inte annat försvinner den möjligheten när man fått barn.
Skicka en kommentar