Lappsjuka i väntans tider

Skrivit något på sistone?

Nej. Det går trögt nu. Det känns som om mitt huvud är fullt av hus och bebis. Är det detta som kallas att boa? Lär vara något som drabbar gravida kvinnor. Inte för att jag faktiskt gör så mycket. Det är till och med så att jag för första gången sedan jag blev arbetslös drabbats av tristess. Jag är rastlös och otålig samtidigt som jag inte har ork att göra något, eller inser att jag inte kan göra det jag vill göra. Och börjar känna av den där lappsjukan som kommer sig av att inte ha ett jobb att gå till och arbetskamrater att träffa. Det var lite läskigt att fylla i och skicka in ansökan om föräldrapenning och i klartext tala om för Försäkringskassan (och mig själv) att jag faktiskt planerar att vara hemma minst åtta månader efter barnets födelse. Det är i februari 2008! Jag planerar att inte jobba under (nästan) hela 2007! Det är väl tur att man får en liten människa att ta hand om, annars känns tanken lätt panikframkallande.

Nästan, ja. Jag ska faktiskt rycka in på mitt förrförra jobb några dagar i maj. Klädaffären. Och jag ser fram emot det, tro det eller ej! Det ska bli riktigt trevligt att komma ut lite, vara i en yrkesroll, träffa knäppa kunder. Jag oroar mig mest för att jag inte ska orka, men å andra sidan rör det sig om ganska korta dagar, och butikschefen har intygat att det är helt okej om jag sätter mig en stund emellanåt (vi vet båda att vardagar knappast innebär någon större rusning).

För övrigt går jag in i vecka 35 idag. Det betyder 6 veckor kvar till beräknat förlossningsdatum, eller ungefär fyra veckor kvar om Grisen lyssnar på vad jag har sagt till den. Jag börjar bli otålig nu, samtidigt som jag oroar mig för att den ska få för sig att komma ut på tok för tidigt. Sent igår kväll - eller om det var inatt - fick jag mitt första anfall av förlossningsnervositet. Ett klassiskt "hjälp, jag kommer aldrig att klara det", som tur var ganska snabbt övergående. Jag vet ju att jag klarar det - ut ska den, på något sätt. Sedan är det förstås en massa saker som kan gå fel, men konstigt nog tänker jag inte så mycket på det, vilket inte är likt mig eftersom jag brukar hetsa upp mig över möjliga skräckscenarier.