Jag försöker skriva en novell. Det går sådär. Jag sitter och växlar mellan två scener jag har spånat fram. Den ena inbegriper en ung kvinna som har kommit i kontakt med en ganska skum figur, den andra inbegriper en ung man som spionerar åt sin obesvarade kärlek. Och ingen av dem har jag egentligen någon aning om vart de ska leda. Vilket kan visa sig vara ett problem om man har tänkt skriva en novell av det.
Är det så här för alla som skriver? Scenerna bara bubblar upp inom mig, personerna bara finns där och detaljerna kommer nästan av sig själva. Men handlingen... i bästa fall har jag en vag aning: "det här är en person som ska genomföra ett spionuppdrag." "Den här personen kommer att bli kidnappad." "Här någonstans ska något klurigt hända." I de verkligt bästa fallen lyckas jag omvandla den där vaga idén till konkreta ord och faktiskt göra en novell, kortroman, romanutkast eller i enstaka (lyckliga!) fall kortnovell av det. Men resten... fattar ni hur många intressanta personligheter det bor i min dator, eller i diverse pärmar, gamla kollegieblock och så vidare? Män, kvinnor, djur och andra varelser, unga och gamla, med olika sorger och minnen och önskningar och livsmål.
Sluta läs nu. Jag blir deprimerad av det här, och du tycker nog att det är ointressant. Förhoppningsvis kanske. Det är rätt ointressant faktiskt. Nu svamlar jag, märker jag.
Och romanen går sådär just nu. Jag tittar på den ungefär varannan dag, rättar ett stavfel. Hå hå ja ja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Är det så här för alla som skriver? Scenerna bara bubblar upp inom mig, personerna bara finns där och detaljerna kommer nästan av sig själva. Men handlingen...
Tja, du har läst i alla fall "Min tid snöade bort" och "Glasskärvor". Ganska typiska exempel på kortnoveller som består av personer och scener snarare än en sammanhängande handling, inte sant? "Staden som en gång var" låg i någon månad som fem meningar som jag inte hade någon aning om vart jag skulle ta, sedan plockade jag upp dem och skrev utan att egentligen veta riktigt vart de skulle ta vägen förrän det var klart - du är nog långt ifrån ensam om att skriva utan att veta var handlingen egentligen kommer leda. Visst finns det tillfällen då jag har en idé från början till slut och följer den från punkt till punkt, men de är mer sällsynta och egentigen inte särskilt roliga att skriva.
Å andra sidan har jag fördelen att nästan alltid skriva kortnoveller och ha vanan inne för att kunna hålla det kort och avsluta. :) Men det betyder inte att det inte bor en stor mängd novellfragment i mitt huvud och i mina anteckningsblock.
//JJ
Skicka en kommentar