Konflikter

Jag hatar konflikter.

Det är förmodligen ett drag jag delar med många människor. De flesta av oss är nog mer eller mindre konflikträdda. I vårt dagliga liv försöker vi ofta synka oss, kompromissa, hitta vägar där det inte blir så farligt - för att sedan avreagera oss med skitsnack.

För konflikter är hemska. De får oss att se mindre smickrande sidor hos personer vi tycker bra om. Det får oss att bete oss som omogna barnrumpor. De får oss att säga saker vi ångrar, fatta beslut som sårar och de får oss att bli sårade. Här någonstans borde jag förmodligen komma till någon klok slutsats om att vi lär oss saker, bla bla bla, men sanningen att säga känns det just nu som en lärdom jag gärna skulle vara utan. Jag hatar konflikter för jag försöker alltid medla, och det slutar med att även om jag inte är den enda folk är förbannade på, så tror jag det och tar åt mig allt.

Samtidigt är jag bra på att lägga konflikter bakom mig. Ska det vara en konflikt, så ska det vara ett rejält, gammaldags gräl, där man står och skriker på varandra och smäller i dörrar, och sedan gråter och ber varandra om förlåtelse och pratar igenom saken och går vidare. I andra änden av skalan, i konflikternas mörkaste, spindelvävskladdiga källarvrår, står Internet-konflikterna, fulla av missförstånd och låtsade missförstånd, sårande uttalanden, tystnad från folk som borde ge ett svar (men förmodligen inte orkade med eländet längre) och paktbildningar. Internet-konflikterna kan vevas i hur många valser som helst utan att få något egentligt slut, för så länge folk inte behöver stå öga mot öga så är det så lätt att bara låten saken bero, rinna ut i sanden och aldrig lösas, för att sedan dras upp igen, sju gånger värre.

Det är så mycket lättare att vara obehaglig med tangentbordet än med stämbanden. Det är så mycket svårare att avkräva ett svar och ge en förklaring. Och det är så mycket lättare för en uppsjö av människor att lägga sig i och tycka och välja sida och...

Jag hatar konflikter.