Kola

Jag undrar om jag har börjat tappa stinget. Bloggstinget. Ett tag nu har tanken att skriva här mest känns jobbig - öh, orkar inte, har inget att skriva om. Ni vet. Antar att sånt där går i perioder. Jag minns på den tiden jag skrev dagbok - ibland skrev jag varje dag, ibland kanske ett par-tre gånger på ett halvår.

Jag hasar mig långsamt fram genom Romanen. Det känns som om det behövs en gnista, en idé, något intressant som kan hända och få det att hetta till lite. Jag fick ett infall och har låtit en av huvudpersonerna bli ombedd att spionera lite lätt på en annan person. Jag hoppas det kan bli något av det. Men det går segt just nu, segt som kola.

Samtidigt har jag ett behov av att skriva. Jag borde förmodligen brainstorma fram en novell snart. Bara sätta mig ner och skriva, villkorslöst. Det är då noveller uppstår. Ibland. De flesta gånger uppstår början på något långt och obestämt som jag varken har tid eller lust att utveckla.

Jag har ett samarbetsprojekt på gång också. Det kan nog bli intressant. Jag har aldrig skrivit något ihop med någon annan förut (om man inte räknar skämthistorier och annat oseriöst som jag skrev ihop med kompisar i tioårsåldern). Det är alldeles för lätt att tänka på skrivande som en solosyssla, och det kan ju egentligen bli lite enformigt i längden. För att jämföra med en annan konstform, musik - där är det självklart att man spelar ihop, att man hittar kollegor att samarbeta med. Inom skrivandet hittar man kollegor att diskutera med, men det samarbetas inte lika ofta. Så det är lite kul.