Draktämjarna, del 8

Kranic Bevergarm hittade efter visst besvär till gården varifrån Mella Bevergarms femtonåriga dotter just sades ha blivit bortförd av en bevingad drake och dess ryttare. Han hälsades med föga entusiasm av en trulig tonårspojke som förmodligen skulle sett trevligare ut som han inte drabbats av pubertetens förbannelser fett hår och finnar. Kranic hann inte besvara hälsningen förrän en mager kvinna kom utskyndande ur boningshuset med en brödkavel i högsta hugg.
”Mitt namn är Kranic Bevergarm”, började Kranic men blev genast avbruten.
”Vi har fått nog av främlingar här!” fräste kvinnan ilsket. ”Ge er iväg!”
”Jag ska inte stanna en sekund längre än nödvändigt, jag lovar, frun”, svarade Kranic kort och blängde på den otrevliga kvinnan. ”Jag vill bara veta en sak. Katriona, dotter till en viss Mella, bor hon här?”
”Bodde, om jag får be”, rättade kvinnan och snörpte på läpparna. ”Hon rymde med en fisförnäm karl som förmodligen är släkt till er – han hette visst också Bevergarm. På ett flygande monster. Hon skulle då alltid göra sig märkvärdig, den flickan! Hon är inte kvar här hur som helst, och hon är inte välkommen tillbaka, det kan ni hälsa henne om ni träffar på henne. Tack och adjö!”
Kvinnan vände på klacken och marscherade in i huset igen.
”Trevligt fruntimmer”, muttrade Kranic halvt för sig själv och halvt till ynglingen, som stirrade dumt på honom. Han undrade om det var en dräng eller en son i huset. Han liknade inte kvinnan särskilt mycket, förutom att hans hår förmodligen hade samma färg som hennes om man tvättade det. Han var lång och såg välgödd ut, vilket förstås talade för att han inte var någon dräng.
”Ursäkta, herrn”, sade nu denne yngling förläget, ”men… men vet ni vem den andre herr Bevergarm var?”
”Jag har mina aningar”, sade Kranic sammanbitet. ”Hurså?”
”Jag var där när han kom och pratade med Katriona. Han sade något till henne, något som … påverkade henne. Jag vet inte vad, jag var ute och hämtade öl, men när jag kom tillbaka var hon alldeles blek, och sedan kom mor, och då sade hon att hon aldrig mer skulle skura ett golv, och sedan kom draken och de flög iväg.”
Kranic blinkade medan han försökte hänga med i svängarna.
”Vad heter du, pojk?” undrade han.
”Darglad”, svarade denne.
”Kände du Katriona väl?” frågade han.
Ynglingen sträckte på sig.
”O ja, mycket. Vi var praktiskt taget förlovade.”
Något i hans tonfall avslöjade att han förmodligen ljög, eller i alla fall tänjde en smula på sanningen. För Kranics del spelade det ingen större roll.
”Då bryr du dig förmodligen om vad som händer med henne, eller hur? Aglasso Bevergarm är inte den han utger sig för att vara. Jag vill att du berättar absolut allt du kommer på om honom – och om hans drake.”
Darglad såg plötsligt riktigt orolig ut. Han drog ett djupt andetag och berättade från början om den mystiske främlingen och hans stora, gröna drake.
”Där ser man”, muttrade Kranic när han fick höra hela historien. ”Nåja, det är väl bara att sätta fart. Tack ska du ha, pojk. Tyvärr har jag inte råd att vara lika frikostig med silvret som den gode Aglasso.”
Han började gå.
”Vänta!” ropade Darglad efter honom. Kranic hejdade sig och kastade en blick över axeln.
”Vart ska ni?” frågade Darglad.
”Rädda Katriona”, svarade Kranic torrt.
”Då följer jag med”, svarade Darglad beslutsamt.