Draktämjarna, del 9

Eftersom jag uppenbarligen inte klarar av att koncentrera mig på något vettigt har jag istället återvänt till klichéernas underbara värld.

Detta har hänt: Katriona har, efter åratal av pigtillvaro på den gård som rätteligen borde vara hennes, blivit uppsökt av en man som kallar sig Aglasso Bevergarm och påstår sig vara hennes släkting. Tillsammans med Aglasso har Katriona gett sig av till sin mors hemland Gavalon på en flygande drake.
Kort efter deras avfärd gör ännu en mystisk främling entré i den lilla byn Smyghåla. Främlingen säger sig heta Kranic Bevergarm och blir mycket upprörd när har får veta att Katriona försvunnit med Aglasso. Han ger sig av för att, som han uttrycker det, rädda Katriona. Med sig på färden får han Darglad, Katrionas styvbror.

Att flyga på draken var underbart. I början hade Katriona klamrat sig fast vid sadeln, rädd för höjden, men så småningom hade hon vant sig vid drakkroppens rörelser och de rytmiska ljuden från drakens vingar. Färden gick över åkrar och ängar. Katriona kunde se hus och människor därnere, overkligt små. Där var Ringlande Floden, och där borta låg Riddar Vetos borg, löjligt liten här uppifrån drakryggen.
Snart hade de lämnat det bekanta landskapet bakom sig och flög över byar, floder och skogar Katriona inte kände igen. Hela tiden satt Aglasso Bevergarm tyst framför henne.
”Var är vi nu?” ropade hon när de flög över en muromgärdad stad.
”Det är Trådköping!” ropade Aglasso. Att föra ett samtal på drakryggen verkade ansträngande, och Katriona gjorde inget nytt försök. Istället njöt hon av utsikten medan hennes långa, svarta lockar flaxade i fartvinden.
När solen började sjunka gick de ner för landning i en skogsglänta. Katriona förstod att de måste vara miltals från hennes hemtrakter nu, mycket längre bort än hon någonsin hade trott att hon skulle komma.
Medan de åt en enkel kvällsvard, berättade Aglasso om landet de var på väg mot, det fantastiska Gavalon. Han beskrev de solbelysta fälten, de ståtliga borgarna och de gröna kullarna så levande att Katriona kunde se dem framför sig. Hon längtade redan dit och kunde inte förstå att hennes mor aldrig hade berättat om detta sagolika land.
Den kvällen somnade Katriona inrullad i en filt vid lägereldens falnande glöd, utmattad av dagens strapatser. Det sista hon såg innan hon slöt ögonen var Aglasso Bevergarm som satt lutad mot en stock med manteln svept om sig. Hans pipa glödde svagt i mörkret.

Kranic Bevergarm var på väg österut med Darglad i släptåg, ett sällskap han var måttligt road av. Samtidigt visste Kranic av erfarenhet att det brukade löna sig att tacka ja när hjälp erbjöds, även om hjälpen ifråga mest framstod som ett hinder till att börja med. Och Darglad framstod onekligen som ett hinder just nu. Kranic var van vid att rida i en snabb, effektiv skritt på sin lilla fuxhingst, men det enda riddjur Darglad lyckats uppbåda var en pensionerad arbetshäst som var mer intresserad av att stanna och beta än att ta sig framåt. Dessutom var Darglad alldeles tydligt ingen van ryttare och började redan efter någon timme klaga över hunger och värk i baken. Kranic ignorerade honom till en början. Det var tillräckligt illa att han redan tvingats slå av på takten på grund av det där överviktiga öket Darglad fått tag på. Efter ytterligare ett par timmars gnäll fick dock Kranic nog.
”Ge dig!” fräste han ilsket åt Darglad. ”Nu är det så här det är. Vi har inte tid att stanna och vila stup kvarten. Vi kommer aldrig att hinna ikapp draken, men om vi är uthålliga kanske vi inte blir alltför långt efter. Du ville själv följa med, eller hur? Nå, så här är det att vara ute på räddningsuppdrag. Så antingen slutar du gnälla, eller så vänder du om!”
Darglad stirrade på honom som om han aldrig blivit åthutad förr, men han höll faktiskt tyst en ganska lång stund. Till slut klämde han fram en försynt förfrågan om de inte kunde ta och stanna en kort stund.
”Eh, hrm, naturen kallar, liksom, herr Bevergarm”, förklarade han.
”Nå, någonting måste vi väl äta hur som helst”, sade Kranic och slängde ett öga på himlen. ”Hästarna kan gott få vila en stund också. Här blir väl bra. Du har några buskar där borta”, lade han till och pekade.
Darglad kunde inte komma snabbt nog av hästen, och skyndade iväg bakom de utpekade buskarna. Kranic suckade för sig själv. Det var illa nog att behöva jaga efter en av Gavalons farligaste män och en kidnappad femtonåring som inte hade en aning om sin egen betydelse. Att dessutom göra det med en klumpig bondpojke i hasorna gjorde verkligen inte saker lättare.
”Jag litar på att ni vet vad ni gör”, muttrade Kranic, till synes till ingen särskild. Hans lilla häst – en gåva från en ökenfurste långt i söder – spetsade öronen en kort stund, men återgick sedan till att beta.