Ja, jag erkänner. Att jag är tvungen att tala om hur duktig jag varit och packat är bara för att jag vill känna mig lite duktig och inte behöva erkänna att jag maskar med Romanen.
Slutet närmar sig, och jag har separationsångest. Vilket är ganska onödigt, för den är ju långt ifrån klar. Jag har till exempel de senaste dagarna upptäckt minst två scener som måste tillföras. Dessutom är det av ganska naturliga skäl så att scenerna här i de sista kapitlen är betydligt mindre noggrant planerade än de i början - jag gjorde ju den här scenindelningen i höstas, och då kändes kapitel 19 till 21 väldigt långt fram i tiden. Logiska luckor, otydligheter och annat börjar nu obarmhärtigt visa sig och infiltrera min stackars skrivarhjärna med osäkerhet och övertygelse om att allt är åt helvete uselt.
Jag hoppas att det är ett fullt normalt tillstånd för en författare som närmar sig slutet på en roman på drygt 300 sidor. Det vore ju väldigt jobbigt att upptäcka att allt arbete man lagt ner resulterat i ren rappakalja.
Nästa gång jag skriver en roman ska jag göra det på kortare tid. Det är liksom mer okej att ha lagt ner ett år på ren smörja än att ha lagt ner... oj... Ja, det är minst fyra år sedan jag började skissa på den här intrigen. Förmodligen mer.
Nej, nu får jag ge mig. Så hemskt dålig kan den inte vara. Det skulle jag ha sett. Däremot har jag helt klart en hel del jobb kvar innan den är i ett skick som börjar likna något jag är tillräckligt nöjd med för att skicka till ett förlag.
Lite ångest har jag lik förbannat. Men det kanske bara är bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag har iofs inte hållit på lika länge (sen november), så det kanske inte är en lika stor grej, men jag pendlar verkligen mellan "Oj, det här är banalt skräp!" och "Det kan nog bli något med lite bearbetning". Det är otäckt..!
Jag skulle tro att det är väldigt normalt att känna som du gör. Det är jätteskrämmande att nå slutet på något man har lagt ner sin själ i. Nu, när det är färdigt, måste man lämna tryggheten, på något vis, och "ge sig ut i mörkret" (lite klichéartat, sådär *flinar*). Det _är_ en otrevlig känsla - men tro mig; den hör till.
Minns att det är inte alla förunnat att ens avsluta en bok - de flesta gör faktiskt aldrig det - bara den saken är en enorm seger. Så få tyst på den där dumma rösten som säger att det inte duger -- du har kommit jättelångt redan och du ÄR bra! Grattis till din roman så här långt, och kämpa vidare nu :-)
Skönt att höra att man inte är ensam =)
Skicka en kommentar