Bebistankar

Vaknade typ halv sex imorse och kunde inte somna om (jag är ju arbetslös och brukar kunna lyxa med att gå upp, säg halv åtta). Grisen sparkades. Ibland undrar jag om det är en maratonlöpare eller dansare jag har därinne, den kan ligga en lång stund och bara sparka mig, alternativt bökar den runt (det är ju en Gris!) som om den på allvar försöker möblera om bland mina inälvor. Senaste given är att den har kommit på att den kan sträcka sig liksom ut mot mina sidor, mot ryggen till och sparka mig i levern ungefär. Generellt är det lite roligt att ha någon som lever om därinne, men just när man ska försöka sova är det ganska störande. De där leversparkarna gör faktiskt lite ont, rentav.

Jag har nog kommit in i en väldigt bebisfixerad period just nu, tänker på mycket på hur det kommer att vara, läser mycket, får med jämna mellanrum panik när jag inser hur många moment det innebär att ta hand om ett litet barn (blöjbyten, badning, matning, rengöring av naveln, påklädning, avklädning, you name it)... Å andra sidan är det onekligen så att en massa andra människor har klarat av att ta hand om sina barn utan några större katastrofer, så då borde jag och Christian väl klara av det också. Trots att jag är den sortens människa som får små barn att börja gråta så fort jag håller dem. (Det är sant. Fick det bevisat för bara ett par veckor sedan när vi hälsade på liten Julia, omkring ett halvår gammal. Julia log glatt och nyfiket när hon bollades runt mellan Christian och de båda andra besökande kompisarna. Så kom hon till mig och börja gnälla på sekunden.)

En annan tanke som dök upp häromveckan kändes lite konstigare. Nu är jag ju ensam hemma halva tiden när Christian är på jobb. Det kommer jag inte att vara mer. Från och med i sommar och ganska många år framöver kommer det alltid att vara minst en person till hemma, en person som dessutom kommer att kräva i stort sett all min uppmärksamhet i början. Oj, liksom.