Koncentration och regler

Jag ska koncentrera mig på kärlek-i-juletid-novellen. Golfnovellen lämnar jag därhän, skriver bara klart den om jag hinner och orkar. Jag lyckades faktiskt skriva en del igår (efter att ha somnat i fåtöljen en stund och drömt något, förmodligen inspirerande, om en annan påbörjad berättelse jag har), men det är mycket jobb kvar. Man jobbar bäst under press, sägs det, och eftersom deadline är på tisdag och novellen dessutom ska skickas på det hederliga gammaldags viset genom att läggas på en brevlåda, så måste den vara klar, genomläst, rättad och utskriven innan måndagens tömning. Nämnde jag att vår skrivare är minst sagt svajig?

Det kan bli intressant det här.

Nu är jag ensam igen, förresten. Älsklingen åkte imorse. Det är både för- och nackdelar med det. Det är tomt, förstås. Och en hel del som vi skulle ha gjort tillsammans får ligga på is tills han kommer hem. Fördelen är att jag koncentrerar mig bättre när han är borta. Det kommer inte in någon i arbetsrummet och ska säga något när jag är mitt i en formulering (jag brukar stänga dörren, men så knackar han, och då kommer jag av mig i alla fall). Jag slipper dragkampen om datorn ("om jag får ha datorn två timmar nu så kan du ha den i eftermiddag"). Ingen drar iväg mig på diverse familjemiddagar eller annat kvällar jag hade tänkt skriva. Så faktum är att jag skriver mer när han är på jobb.

En vacker dag, i vår framtid, när han jobbar hemma, ett vanligt 8-5-jobb, och vi har köpt hus, då ska jag ha ett eget arbetsrum och en egen dator. Och så ska jag lära honom - och våra framtida barn - vad mina föräldrar lärde mig när jag var liten. Jag är nämligen ett musikerbarn, och när mamma och pappa övade, då störde man inte, om det inte var väldigt viktigt. Mina barn ska bli författarbarn, och de ska få lära sig samma sak.