Jag hatar telefoner.
Jag hatar att ringa upp ställen jag inte känner till och prata med människor jag inte vet något om. Det enda som är värre är att ringa folk man känner lite grann, eller inte har träffat på flera år, eller som egentligen är någon annans bekant. Det är så fruktansvärt att jag undviker att göra det allt vad jag kan.
När jag ska ringa någonstans - exempelvis för att söka jobb - kan jag sitta upp till en halvtimme-fyrtiofem minuter med telefonen i handen och gå igenom vad jag ska säga, alltmedan pulsen stiger och magen knorrar. Tankarna vindlar iväg, jag föreställer mig möjliga vägar telefonsamtalet kan ta, jag kommer på annat jag "måste" kolla upp innan...
Jag är trettio år gammal. Sådan här har jag varit så länge jag kan minnas. Uppenbarligen blir det inte bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
"Det enda som är värre är att ringa folk man känner lite grann, eller inte har träffat på flera år, eller som egentligen är någon annans bekant."
Ja, det är värst. Att säga "Hej, det är Maria" och sedan lyssna på tystnaden innan personen känner igen ens röst och kommer på vem man är, eller inte kommer på det och undrar vem fan man är. Argh!
Äh. Vad är det med catahyaner och telefonskräck? Prata i telefon har jag inga som helst problem med. Det är när jag måste ställa mig upp inför människor irl som det blir jobbigt.
Eller, får jag stå upp och säga någonting jag haft chans att plugga in hyfsat, så att jag vet vad jag gör - då är det också ganska lugnt. Men svara på frågor i skolan? Bokredovisningar? Glöm det.
Jag avskyr också att ringa. Har blivit bättre på det på senare tid, men det är inte så mycket beroende på att jag tycker mer om det som att jag helt enkelt kör över mitt obehag. Skulle nog knappast få för mig att ringa någon för nöjes skull, dock, heh.
Jag testade att arbeta som telefonförsäljare i två, tre dagar mest som en utmaning på grund av telefonfobi. Det var faktiskt inga som helst problem. Vad det nu säger om mig.
//JJ
Skicka en kommentar