Onsdag. Det blir dan före dan före dan för doppare... tja, ni förstår. Det är lite som när man väntade på julafton när man var liten, när julafton fortfarande var den där Magiska Dagen då allt kunde hända.
Jag har kommit över en stor stresspuckel nu, känner jag. Festprogrammen är klara, och bordsplaceringen, och det var det som tog längst tid att göra. Vigselprogrammen fixar jag imorgon, och det ska inte ta alltför lång tid. Alla medverkande under dagen (vigselförrättare, sångerska, spelman, diktläsare, kohornsblåsare, Rolls-chaufför, dj, fotograf) är kontaktade, även om inte alla detaljer är helt och hållet lösta än.
Problemet med att min tärnas klackar riskerade att sjunka ner i gräsmattan är också löst. Min far har en matta som han använder för cembalotransporter, dessutom drog vi helt hänsynslöst ut föräldrarnas hallmatta...
Vidare har jag lärt mig att Rollsen vi ska åka i är en Hon.
Det känns faktiskt som om läget är helt och hållet under kontroll. Min huvudvärk har till och med gått över nu. Och munsåret och finnarna börjar läka.
Förklaringar: "Kohornsblåsare" är kompisen som ska blåsa i kohorn så det ekar över hela sjön och därmed agera "kyrkklocka".
"Cembalotransporter" - min far är cembalist. Om du undrar vad en cembalo är så kan du titta här (det är en sådan han har fast mörkblå) eller här. Sin cembalo tar man vanligen med sig när man har konsert någonstans. Därav transporterna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar