Draktämjarna, del 1: fler klichéer än du vågat hoppas på!

Städade lite i diverse gamla berättelser (japp, jag har påbörjat Projekt Avsluta Saker) och hittade en rätt så underhållande sak jag roade mig med i somras. Det började som en liten tävling i författarklanen på Catahya (Ghosthand! Minns du?). Och sedan rullade det på ett tag, innan berättelsen förpassades till glömskans mappar. Nu blev jag själv lite nyfiken på hur det ska går för Katriona och Darglad, så för att roa både mig själv och förhoppningsvis andra, postar jag hela historien här, från början. Förhoppningsvis med ett slut den här gången också!

Vad tävlingen gick ut på? Vem som kunde lyckas klämma in flest klyschor i en fantasyhistoria, förstås. Om ni vill kan ni ju alltid roa er med att räkna dem ;)

Jag är för övrigt särskilt stolt över titeln och den första meningen.

Draktämjarna, del 1

Det var en mörk och regnig natt. Stormen ven i trädkronorna och alla som kunde höll sig inomhus. På värdshuset ”Gröna Grodan” i Smyghåla var det tyst och stilla. Ingen ville lämna sitt hus för att dricka öl en sådan här kväll, och förutom en handelsman och hans båda hjälpredor fanns det inga gäster i värdshusets bäddar. Värdshusvärden Garlick och hans hustru Sivan hade just städat och diskat det sista för kvällen, när dörren till värdshuset öppnades med ett knarrande.
”Vem där?” frågade Garlick med hög röst. Det kom inget svar, så han gick ut från köket. Garlick var en storvuxen karl, och även om han var en godhjärtad och fryntlig person, så visste han att föra sig med respekt. Tjuvar och landstrykare var inget han räddes. Sivan stannade i köket, men hon greppade en gjutjärnsgryta, för säkerhets skull.
”Har ni husrum för en resande?” sade personen som just kommit in. Entréhallen var dunkel och Garlick kunde inte se mannens ansikte tydligt. Han såg lång och mager ut i alla fall. Hans kläder var genomblöta och han höll sin ränsel i handen.
”Visst har vi det”, svarade Garlick medan han synade främlingen. ”Det blir fyra kopparmynt. Uppför trappan, det är ledigt i rummet till vänster. Bad kostar en slant extra, liksom kvällsmat. Vi har inget färdigt just nu, är jag rädd, men frugan kan nog sno ihop något om ni vill ha. Har ni häst?”
Främlingen skakade på huvudet.
”Jag behöver ingen mat nu heller”, sade han. ”Men ett bad och en stadig frukost skulle sitta fint i morgon bitti.”
Han öppnade en läderpung och lade några slantar i Garlicks näve. Sedan slängde han ränseln över axeln, önskade en god natt och gick uppför trappan. Garlick synade mynten och gick sedan tillbaka in i köket.
”Vilken märklig karl”, sade han till Sivan med förbryllat tonfall. ”Komma hit den här tiden på dygnet – och till fots. Och titta här:”
Han öppnade handen och visade mynten han hade fått. Där i värdshusvärdens stora näve glimmade ett par mynt av renaste silver.

”Upp med dig, din latmask!”
Katriona väcktes av ett omilt skakande. Elenda, hennes styvmor, stod böjd över hennes med ilska i de smala ögonen. Katriona satte sig upp på den torftiga filt hon delade med katten och gnuggade sig i ögonen.
”Seså, skynda dig. Korna ska mjölkas och hönsen ha mat. Sätt fart nu, flicka!” Elenda vände ryggen till och klättrade ner från loftet.
Katriona suckade och strök de korpsvarta lockarna ur pannan. Hon drog på sig sina lappade kläder och klättrade ner från loftet. Det var ingen idé att göra annat än att lyda Elenda. Sedan Katrionas far, storbonden Kabrul, hade gått bort ett år tidigare hade Katriona inte varit stort mer än en piga på den rika gården, som nu till namnet ägdes av Darglad, Elendas son. I verkligheten var det förstås Elenda som styrde och ställde. Katriona hade aldrig riktigt kunnat förstå hur hennes älskade far hade kunnat låta Darglad ärva gården, men hon hade själv sett testamentet med faderns och två vittnens underskrift, så det var inte mycket hon kunde göra åt saken.
Medan Katriona mjölkade korna och matade hönsen funderade hon som så många gånger förr på att rymma. Men vad skulle hända med gården om hon försvann? Det var trots allt här hon hade vuxit upp, och även om hon inte formellt hade någon äganderätt till den, så kändes den ändå som hennes fädernesarv. Och vart skulle hon ta vägen? Hennes far hade varit den siste av sin familj. Och hennes mor – hon mindes knappt sin mor. Hon hade hetat Mella, och hon hade dött när Katriona var liten. I byn sade de att Katriona var en avbild av modern, med de svarta lockarna, den vita hyn och de stora, violblå ögonen. Hennes far hade berättat att Mella var mild och godhjärtad, av god börd och från en trakt långt från Smyghåla. Men inte ens Kabrul verkade ha vetat särskilt mycket om sin hustrus bakgrund – det var åtminstone vad Katriona trodde. För annars skulle han väl ha berättat mer om henne?
”God morgon, Katriona”, sade plötsligt en röst. Katriona slängde ut den sista hönsmaten på marken och vände sig om. Darglad stod där, med ett obehagligt leende på de tjocka läpparna. Katriona rös inombords.
”God morgon, Darglad”, svarade hon kyligt och började gå bort från hönsgården. Darglad slog följe med henne.
”Det var en förfärlig storm inatt”, sade Darglad. Han hade stripigt hår och små, tätt sittande ögon, med vilka han brukade stirra på Katriona tills hon ville springa därifrån. ”Du måste ha varit rädd däruppe på loftet, kära syster.”
Katriona hade verkligen legat och lyssnat på stormen, men inte med rädsla – nej, inom henne hade en vild känsla av frihet funnits, en längtan efter att springa ut i ovädret och ta emot det med öppna armar.
”Inte det minsta”, svarade hon. Hon såg Elenda stå uppe vid boningshuset och betrakta dem med ogillande min. ”Och jag är inte din syster.”
”Nej”, sade Darglad med ett snett leende. ”Det är jag mycket väl medveten om.”
Han lät blicken glida över hennes kropp innan han vände och gick mot stallet. Katriona svalde en känsla av äckel och fortsatte mot huset. Där hejdade Elenda henne.
”Jag har sagt det till dig förr”, sade hon med vass ton. Hennes redan smala ögon var ännu smalare, och hennes mun ett tunt streck. ”Jag har allt sett hur du försöker lägga upp dig för min son. Darglad är en bra pojke, och jag har planer för honom. Du ska inte få förstöra dem!”
Katrionas inre kokade vid de orättvisa beskyllningarna. Hennes blå ögon sköt blixtar, men hon knep ihop läpparna och sade inget.
Jag måste ta mig härifrån! tänkte hon.