Draktämjarna, del 4

Den obligatoriske piprökande mannen i värdshusets hörn visade sig till läsarens stora (nåja) förvåning veta något om Katrionas döda mor med den mystiska bakgrunden. Men nu ska vi vända blickarna till en plats långt, långt från Smyghåla...

I ett dystert slott bortom bergen stod en kvinna och betraktade sin spegelbild medan hon borstade sitt långa, gyllenblonda hår. Hon mötte blicken ur sina egna gröna ögon och log med sina perfekt fylliga läppar.
Snart skulle hennes jägare återvända med sitt byte.
Kvinnan lade ifrån sig hårborsten och rättade till sin gröna klänning. Hon höjde en ringprydd hand med välformade naglar och pekade på spegeln.
”Visa mig honom”, sade hon.
Spegelbilden suddades ut i en skimrande virvel. När den klarnade igen visade den en man som satt i ett mörkt rum. Han såg plötsligt upp, som om han märkte vad som skedde.
”Åh, är det ni, milady”, sade han.
”Nå? Har du nyheter till mig?” sade kvinnan otåligt.
”Visst har jag det, milady. Det ser ut att ha tillstött vissa komplikationer.”
”Komplikationer?” upprepade kvinnan med uppretat tonfall. ”Vadå för komplikationer? Se till att lös dem! Jag har inte all tid i världen.”
”Naturligtvis, milady”, sade mannen med trumpen min. ”De problem som finns går säkert att lösa. Ge mig bara några dagar till, så ska ni se att ordnar sig.”
Kvinnan framför spegeln gjorde en irriterad grimas, men ryckte sedan på de vita axlarna.
”Nåja”, sade hon. ”Se bara till att ordna allt. Fort.”
Hon gjorde en gest med handen. Mannen försvann och spegeln visade strax hennes egen vackra spegelbild. Hon betraktade sig själv ett par minuter.
”Manfred!” ropade hon. En välbyggd ung man med brunt lockigt hår kom snart in i rummet.
”Jag är uttråkad”, förkunnade kvinnan. ”Hitta på något att underhålla mig med.”
Manfred log ett infernaliskt leende.

Darglad mockade åt grisarna. Han var olycklig. Han blev för varje dag mer och mer övertygad om att Katriona faktiskt avskydde honom, men han visste inte hur han skulle göra för att få henne att ändra sig. Han hade försökt vara trevlig och pratsam, men hon vände honom bara ryggen och gick därifrån. Han hade försökt ge henne saker, äpplen och blommor och en gång när det var marknad i byn hade han till och med köpt några fina gula sidenband. De skulle ha varit så vackra i hennes svarta hår, men hon hade bara tagit emot dem med sur min och aldrig använt dem. Och när han försökte göra som de andra pojkarna i byn, fälla en flirtig replik med någon undermening, då stirrade hon bara på honom med äcklad min.
”Vad ska jag göra?” suckade Darglad till den stora suggan. Hon brydde sig inte om honom, utan fortsatte grymtande att böka runt i tråget med mat.
Till råga på allt visste Darglad att hans mor inte ville att han skulle bli mer vänskaplig med Katriona, så där hade han inget stöd att vänta. Annars hade Elenda säkert tvingat Katriona att vara vänligare mot Darglad. Elenda tycktes vara den enda som kunde få den flickan att lyda.
Elenda var över huvud taget bra på att få folk att lyda. Det fanns visst en rik bonddotter i grannbyn som var ensam arvtagare till en stor gård. Elenda hade varit på besök där några gånger, och Darglad betvivlade inte att han skulle tvingas gifta sig med den där flickan. Nåja, det fanns värre öden. Flickan från Lövkulla skulle kanske inte titta på honom med samma äcklade förakt som Katriona. Men vad hjälpte det, när Katriona var allt han ville ha här på jorden?
Darglad undslapp sig ännu en djup suck.