Sommarföljetongen fortsätter: Draktämjarna, del 3

Resumé: Den föräldralösa Katriona mjölkar kor och skrubbar golv åt sin elaka styvmor medan hon försöker undvika styvbrorsan Darglads närmanden. Samtidigt har en mystisk främling anlänt till värdshuset i Smyghåla...

Så här dags var det i stort sett tomt i Gröna Grodans inrökta lokaler, men i en dunkel vrå satt en man i mörka kläder och rökte pipa. Hans ansikte låg i skugga, men när Katriona kom närmare reste han sig för att hälsa henne, och då kunde hon se honom bättre. Det var en magerlagd man i fyrtioårsåldern, med skarpskurna anletsdrag och genomträngande blå ögon. Han granskade henne utan att le.
”Ja, att du är Mella Bevergarms dotter är det inget tvivel om”, sade han torrt. Katriona rynkade förbryllat ögonbrynen. Hon hade aldrig hört sin mor kallas vid det namnet – faktiskt kände hon sin mor bara till förnamnet.
”Jag heter Aglasso Bevergarm”, sade mannen. ”Jag är din mors kusin från Gavalon. Du känner väl till Gavalon?”
Katriona hade aldrig hört talas om Gavalon, men hon tyckte att det påminde henne om något avlägset, som en saga hon hört i sin barndom.
”Jag är ledsen, herr Bevergarm”, sade hon, ”men jag känner inte till något Gavalon. Och jag har aldrig hört min mor nämnas med det efternamnet.”
Aglasso Bevergarm gjorde en förvånad min. Det hade han inte väntat sig.
”Menar du att din mor har undlåtit att berätta om ditt arv?” utbrast han. ”Nog för att hon bröt med oss alla när hon gav sig av, men nog trodde jag hon skulle berätta för sin egen dotter om vad som kom henne till del!”
Katriona blev alltmer nyfiken. Ett arv? Hon började genast fantisera om att hon skulle ärva en stor summa pengar och ett fint herresäte – kanske skulle hon kunna använda sin nyvunna makt till att köra bort Elenda och hennes son från sin faders gård!

Aglasso Bevergarm å sin sida var konfunderad. Han hade för det första räknat med att träffa Mella, men nu när hon dessvärre visade sig vara död, hade han ändå väntat sig att kunna diskutera sitt ärende med hennes dotter och arvinge. Han hade ju förberett det hela så noggrant – han hade till och med slösat sitt silver för att uppnå önskad effekt.
”Jag tror vi har en hel del att prata om, kära Katriona”, sade han bestämt. ”Vill du inte slå dig ner och äta med mig?”
”Åh, herrn, det önskar jag att jag kunde. Ni verkar ju ha en del att berätta om min mor – jag skulle vilja höra allt om hennes familj – men jag kan inte stanna. Min styvmor väntar mig tillbaka så snart som möjligt. Jag ska bara lämna grönsakerna och äggen här till fru Sivan, sedan måste jag ge mig av igen.”
Aglasso rynkade förargat på ögonbrynen. Ytterligare en missräkning.
”Nåja”, sade han, ”säg mig då när du har tid att träffa mig. Annars får jag väl göra ett besök på gården.”
Katriona såg för sig hur den här främmande herrn svepte in i Elendas kök med sin långa slängkappa och sina silvermynt, och den scenen framstod plötsligt som riktigt tilltalande.
”Ja, vet ni vad”, sade hon med ett leende, ”kom och besök mig på gården. Ni följer bara vägen längs ån, så ser ni det, en stor, rödmålad gård uppe på en höjd till vänster om vägen. Kom när ni har tid. Nu måste jag gå.”
Hon knixade och skyndade ut i köket till Sivan, som väntade nyfiket.
”Nå, vad sa han?” undrade värdshusvärdinnan ivrigt. Katriona berättade kort att Aglasso Bevergarm kom från plats som hette Gavalon och hade känt hennes mor, och hade tydligen en del att berätta.
Av någon anledning kändes det onödigt att nämna deras släktskap.