Har längden någon betydelse?

Jag har insett att jag har ett favoritformat.

Jag har ofta problem med noveller. Det blir för långa. Jag vill berätta så mycket att jag har svårt att skära bort, korta av, plocka undan irrelevant krafs från kärnhistorien, eftersom det irrelevanta krafset (åtminstone delvis) inte är särskilt irrelevant utan är det som berättar vad som händer på insidan av mina karaktärer, eller beskriver stämningen, eller miljön, eller intrigen. (Jag har en tendens att skapa "för långa" intriger för kortare noveller.) När jag skriver noveller till tävlingar får jag nästan alltid slåss mot begränsningar i stil med "högst 8 000 ord".

Jag har också problem med romaner. Framför allt att ha så mycket tålamod och ge dem så mycket tid att jag faktiskt lyckas avsluta dem någon gång. Jag har ett par avslutade romaner i byrålådorna, grejer jag skrev som tonåring och aldrig tänker visa någon eftersom de är katastrofalt dåliga på många sätt (svajigt språk, schablonartade karaktärer, you name it). Men så här i språkligt mer mogen ålder har jag hittills aldrig lyckats avsluta en roman. Mitt Romanprojekt som jag beklagar mig över här ibland är närmare fullbordan än något annat före det, och det är kanske till en tredjedel klart. Högst.

Däremot har jag upptäckt att när jag ger mig själv tid att skriva klart den sortens projekt som blivit liggande för att jag ganska snabbt insåg att de skulle bli för långa för noveller, men som jag heller aldrig haft några större ambitioner med, då förvandlas de till långnoveller, eller kanske kortromaner - terminologin där har jag ingen större koll på, och den är inte heller särskilt intressant tycker jag. Glöm inte bort att du är ett djur och nyligen avslutade Minnen och demoner är kortisarna i samlingen, de klockar in på 12-13 sidor var, eller ca 41 000 tecken inklusive blanksteg. Såpan Gruk & Tinuviel, som väckte viss förtjusning på Catahya förra året, är lite längre, ca 56 000 tecken eller 16 sidor. Sagan Enhörningsritt är på 25 sidor eller nästan 82 000 tecken, och det jag skriver på just nu, en hopplöst romantisk orgie i älvor och magi kallad Bergtagen, kommer att bli ännu längre - men inte särskilt, för jag har just nått den vändpunkt som kommer att leda till slutet. Drakhistorien jag plågar er med här på bloggen är ett annat exempel.

Vad gör man med sådana här historier? En hel del av dem har förvisso en tendens att vara ganska klichéartade och romantiska - de bättre idéerna sparar jag till romanprojekten, eller skär av och omformar till kortare noveller. De här längre berättelserna är samtidigt skönt prestigefria att skriva. Och de flesta är faktiskt inte lika språkligt otäcka som Draktämjarna - det skulle vara Gruk & Tinuviel, då. Den led också av grav adjektivsjuka och var frikostigt strösslad med Tom Swifties. Men eftersom jag nu trivs med formatet så är det lite synd att de här berättelserna är för långa för de flesta tävlingar och för att de flesta tidskrifter ska vilja publicera dem, och för korta för att funka som självständiga böcker.

Jag får helt enkelt satsa på en novellsamling, tror jag. Med långa noveller.

(Jag är förresten väldigt nyfiken på hur många Google-träffar titeln på det här inlägget ger...)