Draktämjarna, del 5

Katriona hade varit borta längre än vanligt, noterade Darglad när hon återvände, andfådd och rödkindad. Elenda hade också noterat det.
”Var har du hållit hus, lata flicka!” fräste hon så snart hon fick syn på Katriona. ”Drällt omkring med bydrängarna, onekligen.”
Katriona log bara. För en gångs skull verkade hon inte låta sig slås ner av Elendas dåliga humör. Darglad kände hjärtat bulta inom sig. Om hon nu var så nöjd och glad, då hade han kanske sin chans!
Elenda satte genast Katriona i arbete med att skura golven. Själv försvann hon iväg på något ärende – till Lövkulla, förmodade Darglad. Han skyndade iväg lagom för att se Katriona stå och slita med de tunga spännerna vid brunnen.
”Jag kan hjälpa dig med det där”, erbjöd han sig med vad han hoppades var ett sympatiskt leende.
”Jag klarar mig själv”, muttrade Katriona. Hennes glada humör verkade ha försvunnit så fort Darglad kom inom synhåll.
Varför anstränger jag mig egentligen? undrade han för sig själv. Hon är otacksam och otrevlig – kanske har hon verkligen träffat någon käresta i byn, det är därför hon är så glad!
Han betraktade Katrionas finskurna anletsdrag och det nattsvarta håret, vars ymniga lockar föll ner i hennes ansikte. Hon var så vacker, det var klart han inte var god nog åt henne. Hon hade nog hittat sig någon stilig pojke i byn. Kanske smedens son, han var lång och bredaxlad och skulle ta över smedjan efter sin far. Eller den där blondlockige typen som tillhörde bonden Grahams stora barnaskara – Darglad hade förstått att han var populär hos flickorna. Kanske hade Katriona rentav lyckats fånga blicken hos någon av borgherren Riddar Vetos söner – de red ibland genom byn när de var ute på jakt, två högvuxna ynglingar med nobla drag och nedlåtande miner. Darglad hatade dem, och smedsonen och Graham den yngre.
Katriona kände väl att han tittade på henne, för hon vred på huvudet och rynkade de smala ögonbrynen.
”Sluta stirra på mig”, sade hon hetsigt. ”Låt mig vara ifred!”
Hon lyfte upp de fulla hinkarna och började gå med dem upp till huset så fort hon kunde. Vattnet skvalpade ut åt alla håll. Darglad skyndade efter henne, och utan att bry sig om hennes protester befriade han henne från hinkarna. Hon lät honom till slut bära dem, men hon såg inte glad ut.

Darglad hade precis ställt ner hinkarna på köksgolvet och lämnat Katriona åt sitt öde, när en främmande gestalt kom släntrade uppför gårdsplanen. Det var en mager karl i slängkappa och höga stövlar som såg illa medfarna ut, som om han hade vandrat långt. Hans svarta hår var gråsprängt, och Darglad skymtade ett svärd vid hans sida.
”Vem är du?” hojtade han åt karlen.
”Mitt namn är Bevergarm, Aglasso Bevergarm”, svarade denne och stannade. ”Jag söker den unga fröken Katriona.”
”Hon är i köket och skurar golven”, sade Darglad misstänksamt. ”Hurså?”
Främlingen svarade honom inte, utan nickade bara som tack för upplysningen och stegade vidare mot huset. Darglad skyndade efter. Elenda skulle bli vansinnig om hon fick veta att en okänd främling hade besökt hennes hatade styvdotter – och ännu värre om hon inte fick reda på vad hans ärende hade varit!
”Det är nog min mor ni söker”, försökte Darglad. ”Elenda Vantdotter. Det är hon som är frun i huset, kan man säga. Ja, egentligen är gården min.”
Främlingen saktade inte på stegen, men han vred på huvudet och höjde ena ögonbrynet.
”Jaså”, sade han. ”Jag fick intrycket att det var Katriona som var dottern i huset.”
Darglad visste inte riktigt vad han skulle svara på det, så han stammade något och rev sig förvirrat i huvudet. Den världsvane främlingen fick honom att känna sig dum och osäker – och egentligen hade han ju helt rätt om Katriona. Men gården hade ju testamenterats till honom, Darglad, och oavsett vad nu orsaken var till det, så var det uppenbarligen hans styvfars sista vilja, och den måste ju respekteras.
Nu gick främlingen in genom dörren, och Darglad skyndade på för att inte missa något som sades.
Katriona var upptagen med att knäskrubba i hörnet vid spisen och hörde först inte att de kom in. Darglad svalde hårt vid åsynen av hennes smidiga höfter som rörde sig rytmiskt i takt med skurandet och såg genast bort- medan han försökte tänka på något annat. Aglasso Bevergarm harklade sig med oberörd min. Katriona såg sig om och flög genast upp när hon fick syn på främlingen.
”Herr Bevergarm!” utbrast hon förvånat. Tydligen var han ingen främling för henne. ”Är ni redan här?”
”Som synes”, sade mannen. Han knäppte av sig slängkappan och slog sig ner vid bordet, helt tydligt beredd att stanna en stund. ”Hörni, unge herrn – vad var det ni hette?”
”Darglad, herrn”, sade Darglad, avväpnad av mannens självklara attityd.
”Kanske ni kan ordna ett stop öl åt mig?” Mannen slängde upp ett silvermynt på bordet.