Draktämjarna, del 7

Först en resumé (resuméer är en del av konceptet, för övrigt):
Katriona har alltså fått veta att hon, liksom sin mor och hela sin mors släkt, är född draktämjerska. Aglasso Bevergarm berättar också att hennes mors hemland Gavalon är hotat. Under tiden undrar Darglad mest vad det är som pågår och varför han har en sådan otur i kärlek.

Ett par minuter senare stod Darglad och hängde vid ytterdörren med armarna i kors. Herr Bevergarm hade druckit ur stopet, och Katriona hade fortfarande inte riktigt hämtat sig.
Då kom Elenda tillbaka. Hon tvärstannade i dörröppningen när hon fick syn på Bevergarm.
”Och vem är ni, om jag får lov att fråga?” krävde hon att få veta. Hon lät allt annat än vänlig. Bevergarm reste sig.
”Mitt namn är Aglasso Bevergarm”, svarade han med en elegant bugning. ”Det är frun i huset jag har äran att prata med, förstår jag?”
Elenda fnös ljudligt, men helt opåverkad var hon knappast av det gentila tilltalet, för hon riktade istället uppmärksamheten mot Katriona.
”Vad sitter du där för, din latmask? Sa jag inte åt dig att skura golven? Och vad har du gjort? Köksgolvet är fortfarande lika smutsigt som när jag gav mig av.”
Katrionas ögon blixtrade när hon reste sig upp.
”Det är inte smutsigt”, sade hon med kall röst. Elenda såg chockerad ut. Så hade Katriona aldrig vågat tilltala henne förut! ”Jag skurade det i förrgår, och dagen innan dess också. Du tvingar mig jämt att göra en massa saker som inte behövs, bara för att hålla mig i arbete. Men det är slut på det nu! Nu ger jag mig iväg, och du kan inte göra något för att stoppa mig!”
”Hör nu här, unga dam…”, började Elenda, högröd i ansiktet av raseri, men Katriona lyssnade inte på henne utan rusade ut på gården. Aglasso Bevergarm reste sig och följde efter med ett roat småleende. Darglad och Elenda rusade också ut, lagom för att se Bevergarm sätta fingrarna i munnen och ge ifrån sig en gäll vissling. Strax hörde de ljudet av tunga vinglag i luften, och när draken landade på gårdsplanen så att hönsen for åt alla håll, kunde inte ens Elenda hitta ord.

Katriona flämtade till när hon såg draken. Dess kropp mätte åtminstone fem meter, och svansen var minst lika lång. De enorma vingarna liknade fladdermusvingar, men glittrade i silvergrönt. Själv drakkroppen var mörkare, mer smaragdgrön. Dess ögon var stora och gula, och en tunn slinga rök steg ut ur dess ena näsborre. Den bar en sorts sadel med ryggstöd och ett par rejäla sadelväskor, men inget betsel och inga tyglar. Katriona kunde inte föreställa sig att den skulle tillåta något sådant. Den buffade kärleksfullt på Aglasso Bevergarm.
”Har du ingen packning, Katriona?” frågade denne. ”Några ägodelar?”
Katriona skakade på huvudet med ett leende.
”Nej, det finns inget jag vill ta med mig härifrån.”
Bevergarm räckte henne handen och hjälpte henne upp i drakens sadel. Han satte sig bakom henne, och strax därpå steg draken mot himlen. Katriona var skräckslagen och överlycklig på samma gång. Hon klamrade sig fast i sadeln, för det hisnade i magen när hon tittade ner, men samtidigt kunde hon inte låta bli att skratta, för där nere på gårdsplanen stod Elenda och hennes vedervärdige son med hakorna i marken. Äntligen var Katriona fri! Äntligen skulle hon få leva det liv hon var ämnad för – det hade hon förstått i samma stund som hon fått syn på draken.

Regnvädret kom tillbaka den kvällen. Vid det laget hade skvallret redan spridit sig. Främlingen med silvermynten hade tagit med sig Katriona – på en drakrygg! Drakar hade inte setts till i trakten i mannaminne, än mindre någon som kunde tämja dem och rida dem.
”Men det förklarar onekligen hur han kom hit, den där mannen”, anmärkte Garlick till Sivan, som just höll på att stänga fönsterluckorna inför det annalkande ovädret. En av dem stod redan och slog för vinden, som hade friskat i. Sivan grep tag i den, men bankadet fortsatte.
”Det där är dörren”, sade hon. ”Det var värst vad folk envisas med att komma hit när det är oväder ute. Går du och ser efter vem det är, Garlick?”
Garlick gick ut och öppnade dörren. Där stod en kortvuxen, svartmuskig karl med slokhatt och en kappa som var täckt med resdamm och fuktig av regnet. Mannen drog av sig hatten med en häftig rörelse och avslöjade ett par svarta ögon under buskiga ögonbryn och ett ansikte som var vanprytt av ett långt ärr, som löpte från vänstra ögonvrån och ner över kinden mot hakan. Han verkade stressad och uppjagad.
”Mitt namn är Bevergarm”, sade han, ”och jag söker en person som heter Mella eller åtminstone någon från hennes familj. Hon gifte sig med en bonde här från trakten för sexton år sedan. Vet ni vem jag menar? Det är av yttersta vikt att jag kommer i kontakt med henne så snart som möjligt.”
Garlick stirrade förvånat.
”Mella är död”, sade han. ”Hon dog för flera år sedan… men hörni, det har redan varit en karl med ert namn här och frågat efter henne.”
Mannen ryckte till och gav ifrån sig en svordom.
Aha, tänkte Garlick. Han försökte sig på en bluff, men se den gubben gick inte!
”Den här mannen”, sade främlingen, ”hur såg han ut? Han råkade inte vara lång och mager, med gråsprängt hår och pipa i käften?”
”Jodå”, sade Garlick, ”och belevad och frikostig med mynten var han. Vårdat språk hade han också.”
Det sista var menat som en anmärkning, men främlingen verkade inte ta åt sig.
”Så Mella är död… vilken otur”, sade han istället och suckade.
”Ja, men dottern hennes lever ju”, sade Garlick. ”Följde med den där herr Bevergarm, gjorde hon. På en drake, tänka sig!”
Det var tydligen oväntade nyheter. Mannen stirrade på Garlick som om han just förkunnat världens undergång.
”Vad – sa – ni?” pressade han fram med en ansikte förvridet av vad Garlick tolkade som ilska. Garlick backade instinktivt.
”Ja, det är vad jag vet”, skyndade han sig att säga. ”Vill herrn veta mer så får han fråga fru Elenda och hennes son, på gården där Katriona bodde.”
Han gav en vägbeskrivning till gården. Den svartmuskige karlen tryckte hatten på huvudet och skyndade ut igen. Garlick drog en suck av lättnad och låste dörren.
”Nu, Sivan, ska du få höra något konstigt”, hojtade han medan han återvände till sin fru i köket.