Jag tror att vitter kan ha gjort mig en stor tjänst, även om det känns lite jobbigt just nu. Hon tipsade nämligen om något som kallas the Snowflake Method. Säga vad man vill om hurtfriska amerikanska "YOU-can-do-it"-råd (och jag vet inte om jag tycker den där snubbens böcker verkar särskilt lockande heller), men hur som helst tyckte jag grunddragen i metoden lät rätt vettiga, så jag bestämde mig för att prova metoden på Romanprojektet, som just nu lider av problemet Jättepropp.
Sagt och gjort. Jag har arbetat mig igenom de första två stegen, som i stort sett går ut på att sammanfatta romanens intrig väldigt mycket, och redan insett flera saker:
1. Min intrig spretar tidsmässigt. Två av mina fyra huvudpersoner gör entré när handlingen tar fart på allvar. En huvudperson har ett mycket viktigt inlägg ett par månader tidigare, och har på köpet begåvats med lite bakgrundshistorier. Och den fjärde - tja, det känns just nu som om det mesta som händer henne händer innan saker händer resten av personerna. Inte bra. Det blir nog till att döda mina älsklingar och ta fram stora redigerarsaxen.
2. Min intrig spretar handlingsmässigt. Jag har slängt in diverse småtrådar jag egentligen inte riktigt vet poängen med, en del av misstag och en del hade jag förmodligen en tanke med en gång i tiden. Och eftersom det alltid går att motivera också små meningslösa trådar utan slut ("den scenen visar ju på varför X har så mycket fördomar om folk från Y!") så har de blivit kvar. Redigerarsax fram!
3. En av mina hjältinnor är en rätt effektiv och handlingskraftig typ (jo, hon har negativa sidor också!). Ändå tillbringar hon drygt tio dagar med att lalla runt och dra ungefär lika många slutsatser om sitt uppdrag som en normal människa skulle göra en vanlig arbetsdag. Lite omstuvning i upplägget, tror jag bestämt.
4. En annan av mina huvudpersoner är alldeles för ointressant. Som tur är är han ganska lätt att göra lite mer intressant.
Tack, vitter. Nu får jag göra om alltihop igen. Och det är ditt fel! ;D
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Förlåt! :P
Den där snöflingan kan verkligen få en att inse en massa saker om sin berättelse. Bara det där första - att sammanfatta den som en mening - kan vara dödligt svårt. Finns det liksom nån röd tråd över huvud taget? Jag satt länge med den, kan jag säga, men så visade det sig ju att min berättelse inte fungerade som den var heller...
Mycket av den där metoden fungerar inte för mig. Planering över huvud taget har en tendens att döda min kreativitet, som sagt, men de mer karaktärbaserade delarna av den tycker jag är bra. Framför allt den där med karaktärssynopsis - en kort sammanfattning av varje persons synvinkel. Kan skapa lite spännande sidortrådar i berättelsen.
Hoppas att du får nån nytta av det utan att bli helt gråhårig på kuppen! :)
Skicka en kommentar