Draktämjarna, del 6

Darglad kom sig inte för att protestera, utan började genast gå efter öl åt mannen. Det var inte förrän han stod ute i boden och nästan hade fyllt gamle Kabruls stora söndagsstop, som han insåg att han hade lämnat Katriona ensam med främlingen. Han svor åt sin egen dumhet och tänkte att hans mor förmodligen skulle ha snäst åt främlingen att det här minsann inte var en krog, utan öl, det fick han köpa på värdshuset. För en kort stund saknade han Elenda och önskade att hon ville dyka upp. Han skyndade in i köket igen med ölstopet, bara för att se Katriona sitta förstummad vid bordet med händerna knäppta framför sig. Hennes stora, blå ögon var uppspärrade.
”Vad är det som händer?” utbrast Darglad utan att tänka sig för, för Katriona såg ut att befinna sig i ett chocktillstånd. ”Har ni gjort henne något ont, då ska ni få…”
”Lugna dig, min unge man”, skrattade herr Bevergarm och tog en djup klunk ur stopet. ”Jag har bara gett henne några nyheter som hon måste ta ställning till. Det är ingen fara med henne.”
Katriona såg verkligen mycket blek ut. Hon vred på huvudet och såg på Darglad, för en gångs skull utan motvilja – hennes blick var snarast tom.
”Det är ingen fara med mig”, upprepade hon och pressade fram ett leende. ”Ingen fara alls.”

”Jag ska fatta mig kort, Katriona”, hade Aglasso Bevergarm sagt så snart Darglad hade lämnat rummet. ”Men jag vill börja med att säga hur förvånad jag är över att inte Mella har berättat något om sin bakgrund och vad det innebär för dig. Kom och sätt dig, är du snäll.”
Bevergarm verkade mycket mindre överlägsen när Darglad inte längre var närvarande. Katriona misstänkte att det var någon sorts fasad han spelade upp. Hon drog ut en stol och satte sig försiktigt.
”Essensen av det hela är följande”, började Bevegarm. ”I Gavalon har de styrande ätterna vissa plikter att uppfylla, i de flesta fall kopplade till olika särdrag och egenskaper hos släktmedlemmarna. Dessa går i arv – du bör alltså ha ärvt din mors egenskaper.”
”Jag har inga särskilda egenskaper…”, började Katriona förvirrat, men Bevergarm tystade henne med en gest.
”Bevergarm är en utdöende ätt. Faktiskt består den i nuläget endast av mig själv, min åldrande far, samt dig, dyra Katriona. Vi är de enda levande personerna som äger Bevergarmarnas unika egenskaper.”
”Det låter helt otroligt, herrn”, sade Katriona. ”Det är verkligen inget särskilt med mig.”
”Det är bara för att du inte har haft chans att använda dina krafter i praktiken. Dina krafter behövs i Gavalon. Det är ett land i kris. Och jag vet att det finns fler som letar efter dig – eller snarare din mor egentligen – i detta nu. Vill du följa med mig till Gavalon och återerövra ditt arv, Katriona?”
”Nu?” frågade Katriona överraskat.
”Ja, helst”, sade Bevegarm.
”Men… ni har fortfarande inte berättat vad de där egenskaperna är för några, herrn”, sade Katriona. Hon visste inte riktigt om hon trodde på vad Bevergarm just berättat.
”Katriona – du är en draktämjerska”, svarade Bevergarm och lutade sig tillbaka med korslagda armar.
I samma stund kom Darglad inklampande med ett skummande ölstop i näven.