Varför är det så mycket lättare att påbörja saker än avsluta dem?
Romanprojektet lär väl ta några år till på sig att bli klart även under gynnsamma omständigheter, men alla dessa noveller! Förmodligen dags att göra något åt den saken. Skriva färdigt lite grejer. Skit samma om det blir bra eller hur det går ihop, bara det blir färdigt. (Man kan ju alltid omarbeta saker senare, hrrm.)
Måste man avsluta saker? frågar sig nu den kloka läsaren. Svaret på den frågan är, i mitt fall, "ja". Inte allt kanske. En del material är helt enkelt fullkomligt hopplöst eller bara utdaterat. Men jag ogillar att ha halvfärdiga projekt drällande när jag börjar på nya. Det känns rörigt, och röra gör mig stressad.
På den tiden jag läste arkitektur städade jag alltid av min arbetsplats ordentligt inför varje nytt projekt. Det kunde vara hur rörigt som helst när jag var mitt uppe i ett projekt, men när jag skulle börja på nytt, då ville jag rensa först. Det är Andrea i ett nötskal.
Därför stör det mig att jag inte lyckas "städa arbetsplatsen" när det gäller mitt skrivande. Därför blir jag med jämna mellanrum arg på mig själv för att jag har så mycket lättare att börja på nya historier än att avsluta de gamla först.
Därför känner jag att det är dags att göra något åt saken.
Det är på sätt och vis också ett projekt att påbörja. Tänk om jag lyckades avsluta det för en gångs skull?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Såja, såja. Du behöver en strategi, som dr Phil brukar säga. En handlingsplan, en tidsplan, en deadline.
Puh, jag blir trött bara jag ser vad jag just skrev ...
Gör annars som jag, plita på boken i 20 år. Till slut måste man bli färdig med den, för tanken på att man kastat bort så mycket tid på något som ingen annan någonsin får läsa, den är hemsk. Jag stångade mig i mål till slut, till min egen förvåning.
Jag börjar känna så bara efter, tja, vad är det, fyra år. Är det ett gott tecken tror du?
Skicka en kommentar