Draktämjarna, del 9

Eftersom jag uppenbarligen inte klarar av att koncentrera mig på något vettigt har jag istället återvänt till klichéernas underbara värld.

Detta har hänt: Katriona har, efter åratal av pigtillvaro på den gård som rätteligen borde vara hennes, blivit uppsökt av en man som kallar sig Aglasso Bevergarm och påstår sig vara hennes släkting. Tillsammans med Aglasso har Katriona gett sig av till sin mors hemland Gavalon på en flygande drake.
Kort efter deras avfärd gör ännu en mystisk främling entré i den lilla byn Smyghåla. Främlingen säger sig heta Kranic Bevergarm och blir mycket upprörd när har får veta att Katriona försvunnit med Aglasso. Han ger sig av för att, som han uttrycker det, rädda Katriona. Med sig på färden får han Darglad, Katrionas styvbror.

Att flyga på draken var underbart. I början hade Katriona klamrat sig fast vid sadeln, rädd för höjden, men så småningom hade hon vant sig vid drakkroppens rörelser och de rytmiska ljuden från drakens vingar. Färden gick över åkrar och ängar. Katriona kunde se hus och människor därnere, overkligt små. Där var Ringlande Floden, och där borta låg Riddar Vetos borg, löjligt liten här uppifrån drakryggen.
Snart hade de lämnat det bekanta landskapet bakom sig och flög över byar, floder och skogar Katriona inte kände igen. Hela tiden satt Aglasso Bevergarm tyst framför henne.
”Var är vi nu?” ropade hon när de flög över en muromgärdad stad.
”Det är Trådköping!” ropade Aglasso. Att föra ett samtal på drakryggen verkade ansträngande, och Katriona gjorde inget nytt försök. Istället njöt hon av utsikten medan hennes långa, svarta lockar flaxade i fartvinden.
När solen började sjunka gick de ner för landning i en skogsglänta. Katriona förstod att de måste vara miltals från hennes hemtrakter nu, mycket längre bort än hon någonsin hade trott att hon skulle komma.
Medan de åt en enkel kvällsvard, berättade Aglasso om landet de var på väg mot, det fantastiska Gavalon. Han beskrev de solbelysta fälten, de ståtliga borgarna och de gröna kullarna så levande att Katriona kunde se dem framför sig. Hon längtade redan dit och kunde inte förstå att hennes mor aldrig hade berättat om detta sagolika land.
Den kvällen somnade Katriona inrullad i en filt vid lägereldens falnande glöd, utmattad av dagens strapatser. Det sista hon såg innan hon slöt ögonen var Aglasso Bevergarm som satt lutad mot en stock med manteln svept om sig. Hans pipa glödde svagt i mörkret.

Kranic Bevergarm var på väg österut med Darglad i släptåg, ett sällskap han var måttligt road av. Samtidigt visste Kranic av erfarenhet att det brukade löna sig att tacka ja när hjälp erbjöds, även om hjälpen ifråga mest framstod som ett hinder till att börja med. Och Darglad framstod onekligen som ett hinder just nu. Kranic var van vid att rida i en snabb, effektiv skritt på sin lilla fuxhingst, men det enda riddjur Darglad lyckats uppbåda var en pensionerad arbetshäst som var mer intresserad av att stanna och beta än att ta sig framåt. Dessutom var Darglad alldeles tydligt ingen van ryttare och började redan efter någon timme klaga över hunger och värk i baken. Kranic ignorerade honom till en början. Det var tillräckligt illa att han redan tvingats slå av på takten på grund av det där överviktiga öket Darglad fått tag på. Efter ytterligare ett par timmars gnäll fick dock Kranic nog.
”Ge dig!” fräste han ilsket åt Darglad. ”Nu är det så här det är. Vi har inte tid att stanna och vila stup kvarten. Vi kommer aldrig att hinna ikapp draken, men om vi är uthålliga kanske vi inte blir alltför långt efter. Du ville själv följa med, eller hur? Nå, så här är det att vara ute på räddningsuppdrag. Så antingen slutar du gnälla, eller så vänder du om!”
Darglad stirrade på honom som om han aldrig blivit åthutad förr, men han höll faktiskt tyst en ganska lång stund. Till slut klämde han fram en försynt förfrågan om de inte kunde ta och stanna en kort stund.
”Eh, hrm, naturen kallar, liksom, herr Bevergarm”, förklarade han.
”Nå, någonting måste vi väl äta hur som helst”, sade Kranic och slängde ett öga på himlen. ”Hästarna kan gott få vila en stund också. Här blir väl bra. Du har några buskar där borta”, lade han till och pekade.
Darglad kunde inte komma snabbt nog av hästen, och skyndade iväg bakom de utpekade buskarna. Kranic suckade för sig själv. Det var illa nog att behöva jaga efter en av Gavalons farligaste män och en kidnappad femtonåring som inte hade en aning om sin egen betydelse. Att dessutom göra det med en klumpig bondpojke i hasorna gjorde verkligen inte saker lättare.
”Jag litar på att ni vet vad ni gör”, muttrade Kranic, till synes till ingen särskild. Hans lilla häst – en gåva från en ökenfurste långt i söder – spetsade öronen en kort stund, men återgick sedan till att beta.

Draktämjarna, del 8

Kranic Bevergarm hittade efter visst besvär till gården varifrån Mella Bevergarms femtonåriga dotter just sades ha blivit bortförd av en bevingad drake och dess ryttare. Han hälsades med föga entusiasm av en trulig tonårspojke som förmodligen skulle sett trevligare ut som han inte drabbats av pubertetens förbannelser fett hår och finnar. Kranic hann inte besvara hälsningen förrän en mager kvinna kom utskyndande ur boningshuset med en brödkavel i högsta hugg.
”Mitt namn är Kranic Bevergarm”, började Kranic men blev genast avbruten.
”Vi har fått nog av främlingar här!” fräste kvinnan ilsket. ”Ge er iväg!”
”Jag ska inte stanna en sekund längre än nödvändigt, jag lovar, frun”, svarade Kranic kort och blängde på den otrevliga kvinnan. ”Jag vill bara veta en sak. Katriona, dotter till en viss Mella, bor hon här?”
”Bodde, om jag får be”, rättade kvinnan och snörpte på läpparna. ”Hon rymde med en fisförnäm karl som förmodligen är släkt till er – han hette visst också Bevergarm. På ett flygande monster. Hon skulle då alltid göra sig märkvärdig, den flickan! Hon är inte kvar här hur som helst, och hon är inte välkommen tillbaka, det kan ni hälsa henne om ni träffar på henne. Tack och adjö!”
Kvinnan vände på klacken och marscherade in i huset igen.
”Trevligt fruntimmer”, muttrade Kranic halvt för sig själv och halvt till ynglingen, som stirrade dumt på honom. Han undrade om det var en dräng eller en son i huset. Han liknade inte kvinnan särskilt mycket, förutom att hans hår förmodligen hade samma färg som hennes om man tvättade det. Han var lång och såg välgödd ut, vilket förstås talade för att han inte var någon dräng.
”Ursäkta, herrn”, sade nu denne yngling förläget, ”men… men vet ni vem den andre herr Bevergarm var?”
”Jag har mina aningar”, sade Kranic sammanbitet. ”Hurså?”
”Jag var där när han kom och pratade med Katriona. Han sade något till henne, något som … påverkade henne. Jag vet inte vad, jag var ute och hämtade öl, men när jag kom tillbaka var hon alldeles blek, och sedan kom mor, och då sade hon att hon aldrig mer skulle skura ett golv, och sedan kom draken och de flög iväg.”
Kranic blinkade medan han försökte hänga med i svängarna.
”Vad heter du, pojk?” undrade han.
”Darglad”, svarade denne.
”Kände du Katriona väl?” frågade han.
Ynglingen sträckte på sig.
”O ja, mycket. Vi var praktiskt taget förlovade.”
Något i hans tonfall avslöjade att han förmodligen ljög, eller i alla fall tänjde en smula på sanningen. För Kranics del spelade det ingen större roll.
”Då bryr du dig förmodligen om vad som händer med henne, eller hur? Aglasso Bevergarm är inte den han utger sig för att vara. Jag vill att du berättar absolut allt du kommer på om honom – och om hans drake.”
Darglad såg plötsligt riktigt orolig ut. Han drog ett djupt andetag och berättade från början om den mystiske främlingen och hans stora, gröna drake.
”Där ser man”, muttrade Kranic när han fick höra hela historien. ”Nåja, det är väl bara att sätta fart. Tack ska du ha, pojk. Tyvärr har jag inte råd att vara lika frikostig med silvret som den gode Aglasso.”
Han började gå.
”Vänta!” ropade Darglad efter honom. Kranic hejdade sig och kastade en blick över axeln.
”Vart ska ni?” frågade Darglad.
”Rädda Katriona”, svarade Kranic torrt.
”Då följer jag med”, svarade Darglad beslutsamt.

Draktämjarna, del 7

Först en resumé (resuméer är en del av konceptet, för övrigt):
Katriona har alltså fått veta att hon, liksom sin mor och hela sin mors släkt, är född draktämjerska. Aglasso Bevergarm berättar också att hennes mors hemland Gavalon är hotat. Under tiden undrar Darglad mest vad det är som pågår och varför han har en sådan otur i kärlek.

Ett par minuter senare stod Darglad och hängde vid ytterdörren med armarna i kors. Herr Bevergarm hade druckit ur stopet, och Katriona hade fortfarande inte riktigt hämtat sig.
Då kom Elenda tillbaka. Hon tvärstannade i dörröppningen när hon fick syn på Bevergarm.
”Och vem är ni, om jag får lov att fråga?” krävde hon att få veta. Hon lät allt annat än vänlig. Bevergarm reste sig.
”Mitt namn är Aglasso Bevergarm”, svarade han med en elegant bugning. ”Det är frun i huset jag har äran att prata med, förstår jag?”
Elenda fnös ljudligt, men helt opåverkad var hon knappast av det gentila tilltalet, för hon riktade istället uppmärksamheten mot Katriona.
”Vad sitter du där för, din latmask? Sa jag inte åt dig att skura golven? Och vad har du gjort? Köksgolvet är fortfarande lika smutsigt som när jag gav mig av.”
Katrionas ögon blixtrade när hon reste sig upp.
”Det är inte smutsigt”, sade hon med kall röst. Elenda såg chockerad ut. Så hade Katriona aldrig vågat tilltala henne förut! ”Jag skurade det i förrgår, och dagen innan dess också. Du tvingar mig jämt att göra en massa saker som inte behövs, bara för att hålla mig i arbete. Men det är slut på det nu! Nu ger jag mig iväg, och du kan inte göra något för att stoppa mig!”
”Hör nu här, unga dam…”, började Elenda, högröd i ansiktet av raseri, men Katriona lyssnade inte på henne utan rusade ut på gården. Aglasso Bevergarm reste sig och följde efter med ett roat småleende. Darglad och Elenda rusade också ut, lagom för att se Bevergarm sätta fingrarna i munnen och ge ifrån sig en gäll vissling. Strax hörde de ljudet av tunga vinglag i luften, och när draken landade på gårdsplanen så att hönsen for åt alla håll, kunde inte ens Elenda hitta ord.

Katriona flämtade till när hon såg draken. Dess kropp mätte åtminstone fem meter, och svansen var minst lika lång. De enorma vingarna liknade fladdermusvingar, men glittrade i silvergrönt. Själv drakkroppen var mörkare, mer smaragdgrön. Dess ögon var stora och gula, och en tunn slinga rök steg ut ur dess ena näsborre. Den bar en sorts sadel med ryggstöd och ett par rejäla sadelväskor, men inget betsel och inga tyglar. Katriona kunde inte föreställa sig att den skulle tillåta något sådant. Den buffade kärleksfullt på Aglasso Bevergarm.
”Har du ingen packning, Katriona?” frågade denne. ”Några ägodelar?”
Katriona skakade på huvudet med ett leende.
”Nej, det finns inget jag vill ta med mig härifrån.”
Bevergarm räckte henne handen och hjälpte henne upp i drakens sadel. Han satte sig bakom henne, och strax därpå steg draken mot himlen. Katriona var skräckslagen och överlycklig på samma gång. Hon klamrade sig fast i sadeln, för det hisnade i magen när hon tittade ner, men samtidigt kunde hon inte låta bli att skratta, för där nere på gårdsplanen stod Elenda och hennes vedervärdige son med hakorna i marken. Äntligen var Katriona fri! Äntligen skulle hon få leva det liv hon var ämnad för – det hade hon förstått i samma stund som hon fått syn på draken.

Regnvädret kom tillbaka den kvällen. Vid det laget hade skvallret redan spridit sig. Främlingen med silvermynten hade tagit med sig Katriona – på en drakrygg! Drakar hade inte setts till i trakten i mannaminne, än mindre någon som kunde tämja dem och rida dem.
”Men det förklarar onekligen hur han kom hit, den där mannen”, anmärkte Garlick till Sivan, som just höll på att stänga fönsterluckorna inför det annalkande ovädret. En av dem stod redan och slog för vinden, som hade friskat i. Sivan grep tag i den, men bankadet fortsatte.
”Det där är dörren”, sade hon. ”Det var värst vad folk envisas med att komma hit när det är oväder ute. Går du och ser efter vem det är, Garlick?”
Garlick gick ut och öppnade dörren. Där stod en kortvuxen, svartmuskig karl med slokhatt och en kappa som var täckt med resdamm och fuktig av regnet. Mannen drog av sig hatten med en häftig rörelse och avslöjade ett par svarta ögon under buskiga ögonbryn och ett ansikte som var vanprytt av ett långt ärr, som löpte från vänstra ögonvrån och ner över kinden mot hakan. Han verkade stressad och uppjagad.
”Mitt namn är Bevergarm”, sade han, ”och jag söker en person som heter Mella eller åtminstone någon från hennes familj. Hon gifte sig med en bonde här från trakten för sexton år sedan. Vet ni vem jag menar? Det är av yttersta vikt att jag kommer i kontakt med henne så snart som möjligt.”
Garlick stirrade förvånat.
”Mella är död”, sade han. ”Hon dog för flera år sedan… men hörni, det har redan varit en karl med ert namn här och frågat efter henne.”
Mannen ryckte till och gav ifrån sig en svordom.
Aha, tänkte Garlick. Han försökte sig på en bluff, men se den gubben gick inte!
”Den här mannen”, sade främlingen, ”hur såg han ut? Han råkade inte vara lång och mager, med gråsprängt hår och pipa i käften?”
”Jodå”, sade Garlick, ”och belevad och frikostig med mynten var han. Vårdat språk hade han också.”
Det sista var menat som en anmärkning, men främlingen verkade inte ta åt sig.
”Så Mella är död… vilken otur”, sade han istället och suckade.
”Ja, men dottern hennes lever ju”, sade Garlick. ”Följde med den där herr Bevergarm, gjorde hon. På en drake, tänka sig!”
Det var tydligen oväntade nyheter. Mannen stirrade på Garlick som om han just förkunnat världens undergång.
”Vad – sa – ni?” pressade han fram med en ansikte förvridet av vad Garlick tolkade som ilska. Garlick backade instinktivt.
”Ja, det är vad jag vet”, skyndade han sig att säga. ”Vill herrn veta mer så får han fråga fru Elenda och hennes son, på gården där Katriona bodde.”
Han gav en vägbeskrivning till gården. Den svartmuskige karlen tryckte hatten på huvudet och skyndade ut igen. Garlick drog en suck av lättnad och låste dörren.
”Nu, Sivan, ska du få höra något konstigt”, hojtade han medan han återvände till sin fru i köket.

Draktämjarna, del 6

Darglad kom sig inte för att protestera, utan började genast gå efter öl åt mannen. Det var inte förrän han stod ute i boden och nästan hade fyllt gamle Kabruls stora söndagsstop, som han insåg att han hade lämnat Katriona ensam med främlingen. Han svor åt sin egen dumhet och tänkte att hans mor förmodligen skulle ha snäst åt främlingen att det här minsann inte var en krog, utan öl, det fick han köpa på värdshuset. För en kort stund saknade han Elenda och önskade att hon ville dyka upp. Han skyndade in i köket igen med ölstopet, bara för att se Katriona sitta förstummad vid bordet med händerna knäppta framför sig. Hennes stora, blå ögon var uppspärrade.
”Vad är det som händer?” utbrast Darglad utan att tänka sig för, för Katriona såg ut att befinna sig i ett chocktillstånd. ”Har ni gjort henne något ont, då ska ni få…”
”Lugna dig, min unge man”, skrattade herr Bevergarm och tog en djup klunk ur stopet. ”Jag har bara gett henne några nyheter som hon måste ta ställning till. Det är ingen fara med henne.”
Katriona såg verkligen mycket blek ut. Hon vred på huvudet och såg på Darglad, för en gångs skull utan motvilja – hennes blick var snarast tom.
”Det är ingen fara med mig”, upprepade hon och pressade fram ett leende. ”Ingen fara alls.”

”Jag ska fatta mig kort, Katriona”, hade Aglasso Bevergarm sagt så snart Darglad hade lämnat rummet. ”Men jag vill börja med att säga hur förvånad jag är över att inte Mella har berättat något om sin bakgrund och vad det innebär för dig. Kom och sätt dig, är du snäll.”
Bevergarm verkade mycket mindre överlägsen när Darglad inte längre var närvarande. Katriona misstänkte att det var någon sorts fasad han spelade upp. Hon drog ut en stol och satte sig försiktigt.
”Essensen av det hela är följande”, började Bevegarm. ”I Gavalon har de styrande ätterna vissa plikter att uppfylla, i de flesta fall kopplade till olika särdrag och egenskaper hos släktmedlemmarna. Dessa går i arv – du bör alltså ha ärvt din mors egenskaper.”
”Jag har inga särskilda egenskaper…”, började Katriona förvirrat, men Bevergarm tystade henne med en gest.
”Bevergarm är en utdöende ätt. Faktiskt består den i nuläget endast av mig själv, min åldrande far, samt dig, dyra Katriona. Vi är de enda levande personerna som äger Bevergarmarnas unika egenskaper.”
”Det låter helt otroligt, herrn”, sade Katriona. ”Det är verkligen inget särskilt med mig.”
”Det är bara för att du inte har haft chans att använda dina krafter i praktiken. Dina krafter behövs i Gavalon. Det är ett land i kris. Och jag vet att det finns fler som letar efter dig – eller snarare din mor egentligen – i detta nu. Vill du följa med mig till Gavalon och återerövra ditt arv, Katriona?”
”Nu?” frågade Katriona överraskat.
”Ja, helst”, sade Bevegarm.
”Men… ni har fortfarande inte berättat vad de där egenskaperna är för några, herrn”, sade Katriona. Hon visste inte riktigt om hon trodde på vad Bevergarm just berättat.
”Katriona – du är en draktämjerska”, svarade Bevergarm och lutade sig tillbaka med korslagda armar.
I samma stund kom Darglad inklampande med ett skummande ölstop i näven.

Draktämjarna, del 5

Katriona hade varit borta längre än vanligt, noterade Darglad när hon återvände, andfådd och rödkindad. Elenda hade också noterat det.
”Var har du hållit hus, lata flicka!” fräste hon så snart hon fick syn på Katriona. ”Drällt omkring med bydrängarna, onekligen.”
Katriona log bara. För en gångs skull verkade hon inte låta sig slås ner av Elendas dåliga humör. Darglad kände hjärtat bulta inom sig. Om hon nu var så nöjd och glad, då hade han kanske sin chans!
Elenda satte genast Katriona i arbete med att skura golven. Själv försvann hon iväg på något ärende – till Lövkulla, förmodade Darglad. Han skyndade iväg lagom för att se Katriona stå och slita med de tunga spännerna vid brunnen.
”Jag kan hjälpa dig med det där”, erbjöd han sig med vad han hoppades var ett sympatiskt leende.
”Jag klarar mig själv”, muttrade Katriona. Hennes glada humör verkade ha försvunnit så fort Darglad kom inom synhåll.
Varför anstränger jag mig egentligen? undrade han för sig själv. Hon är otacksam och otrevlig – kanske har hon verkligen träffat någon käresta i byn, det är därför hon är så glad!
Han betraktade Katrionas finskurna anletsdrag och det nattsvarta håret, vars ymniga lockar föll ner i hennes ansikte. Hon var så vacker, det var klart han inte var god nog åt henne. Hon hade nog hittat sig någon stilig pojke i byn. Kanske smedens son, han var lång och bredaxlad och skulle ta över smedjan efter sin far. Eller den där blondlockige typen som tillhörde bonden Grahams stora barnaskara – Darglad hade förstått att han var populär hos flickorna. Kanske hade Katriona rentav lyckats fånga blicken hos någon av borgherren Riddar Vetos söner – de red ibland genom byn när de var ute på jakt, två högvuxna ynglingar med nobla drag och nedlåtande miner. Darglad hatade dem, och smedsonen och Graham den yngre.
Katriona kände väl att han tittade på henne, för hon vred på huvudet och rynkade de smala ögonbrynen.
”Sluta stirra på mig”, sade hon hetsigt. ”Låt mig vara ifred!”
Hon lyfte upp de fulla hinkarna och började gå med dem upp till huset så fort hon kunde. Vattnet skvalpade ut åt alla håll. Darglad skyndade efter henne, och utan att bry sig om hennes protester befriade han henne från hinkarna. Hon lät honom till slut bära dem, men hon såg inte glad ut.

Darglad hade precis ställt ner hinkarna på köksgolvet och lämnat Katriona åt sitt öde, när en främmande gestalt kom släntrade uppför gårdsplanen. Det var en mager karl i slängkappa och höga stövlar som såg illa medfarna ut, som om han hade vandrat långt. Hans svarta hår var gråsprängt, och Darglad skymtade ett svärd vid hans sida.
”Vem är du?” hojtade han åt karlen.
”Mitt namn är Bevergarm, Aglasso Bevergarm”, svarade denne och stannade. ”Jag söker den unga fröken Katriona.”
”Hon är i köket och skurar golven”, sade Darglad misstänksamt. ”Hurså?”
Främlingen svarade honom inte, utan nickade bara som tack för upplysningen och stegade vidare mot huset. Darglad skyndade efter. Elenda skulle bli vansinnig om hon fick veta att en okänd främling hade besökt hennes hatade styvdotter – och ännu värre om hon inte fick reda på vad hans ärende hade varit!
”Det är nog min mor ni söker”, försökte Darglad. ”Elenda Vantdotter. Det är hon som är frun i huset, kan man säga. Ja, egentligen är gården min.”
Främlingen saktade inte på stegen, men han vred på huvudet och höjde ena ögonbrynet.
”Jaså”, sade han. ”Jag fick intrycket att det var Katriona som var dottern i huset.”
Darglad visste inte riktigt vad han skulle svara på det, så han stammade något och rev sig förvirrat i huvudet. Den världsvane främlingen fick honom att känna sig dum och osäker – och egentligen hade han ju helt rätt om Katriona. Men gården hade ju testamenterats till honom, Darglad, och oavsett vad nu orsaken var till det, så var det uppenbarligen hans styvfars sista vilja, och den måste ju respekteras.
Nu gick främlingen in genom dörren, och Darglad skyndade på för att inte missa något som sades.
Katriona var upptagen med att knäskrubba i hörnet vid spisen och hörde först inte att de kom in. Darglad svalde hårt vid åsynen av hennes smidiga höfter som rörde sig rytmiskt i takt med skurandet och såg genast bort- medan han försökte tänka på något annat. Aglasso Bevergarm harklade sig med oberörd min. Katriona såg sig om och flög genast upp när hon fick syn på främlingen.
”Herr Bevergarm!” utbrast hon förvånat. Tydligen var han ingen främling för henne. ”Är ni redan här?”
”Som synes”, sade mannen. Han knäppte av sig slängkappan och slog sig ner vid bordet, helt tydligt beredd att stanna en stund. ”Hörni, unge herrn – vad var det ni hette?”
”Darglad, herrn”, sade Darglad, avväpnad av mannens självklara attityd.
”Kanske ni kan ordna ett stop öl åt mig?” Mannen slängde upp ett silvermynt på bordet.

Draktämjarna, del 4

Den obligatoriske piprökande mannen i värdshusets hörn visade sig till läsarens stora (nåja) förvåning veta något om Katrionas döda mor med den mystiska bakgrunden. Men nu ska vi vända blickarna till en plats långt, långt från Smyghåla...

I ett dystert slott bortom bergen stod en kvinna och betraktade sin spegelbild medan hon borstade sitt långa, gyllenblonda hår. Hon mötte blicken ur sina egna gröna ögon och log med sina perfekt fylliga läppar.
Snart skulle hennes jägare återvända med sitt byte.
Kvinnan lade ifrån sig hårborsten och rättade till sin gröna klänning. Hon höjde en ringprydd hand med välformade naglar och pekade på spegeln.
”Visa mig honom”, sade hon.
Spegelbilden suddades ut i en skimrande virvel. När den klarnade igen visade den en man som satt i ett mörkt rum. Han såg plötsligt upp, som om han märkte vad som skedde.
”Åh, är det ni, milady”, sade han.
”Nå? Har du nyheter till mig?” sade kvinnan otåligt.
”Visst har jag det, milady. Det ser ut att ha tillstött vissa komplikationer.”
”Komplikationer?” upprepade kvinnan med uppretat tonfall. ”Vadå för komplikationer? Se till att lös dem! Jag har inte all tid i världen.”
”Naturligtvis, milady”, sade mannen med trumpen min. ”De problem som finns går säkert att lösa. Ge mig bara några dagar till, så ska ni se att ordnar sig.”
Kvinnan framför spegeln gjorde en irriterad grimas, men ryckte sedan på de vita axlarna.
”Nåja”, sade hon. ”Se bara till att ordna allt. Fort.”
Hon gjorde en gest med handen. Mannen försvann och spegeln visade strax hennes egen vackra spegelbild. Hon betraktade sig själv ett par minuter.
”Manfred!” ropade hon. En välbyggd ung man med brunt lockigt hår kom snart in i rummet.
”Jag är uttråkad”, förkunnade kvinnan. ”Hitta på något att underhålla mig med.”
Manfred log ett infernaliskt leende.

Darglad mockade åt grisarna. Han var olycklig. Han blev för varje dag mer och mer övertygad om att Katriona faktiskt avskydde honom, men han visste inte hur han skulle göra för att få henne att ändra sig. Han hade försökt vara trevlig och pratsam, men hon vände honom bara ryggen och gick därifrån. Han hade försökt ge henne saker, äpplen och blommor och en gång när det var marknad i byn hade han till och med köpt några fina gula sidenband. De skulle ha varit så vackra i hennes svarta hår, men hon hade bara tagit emot dem med sur min och aldrig använt dem. Och när han försökte göra som de andra pojkarna i byn, fälla en flirtig replik med någon undermening, då stirrade hon bara på honom med äcklad min.
”Vad ska jag göra?” suckade Darglad till den stora suggan. Hon brydde sig inte om honom, utan fortsatte grymtande att böka runt i tråget med mat.
Till råga på allt visste Darglad att hans mor inte ville att han skulle bli mer vänskaplig med Katriona, så där hade han inget stöd att vänta. Annars hade Elenda säkert tvingat Katriona att vara vänligare mot Darglad. Elenda tycktes vara den enda som kunde få den flickan att lyda.
Elenda var över huvud taget bra på att få folk att lyda. Det fanns visst en rik bonddotter i grannbyn som var ensam arvtagare till en stor gård. Elenda hade varit på besök där några gånger, och Darglad betvivlade inte att han skulle tvingas gifta sig med den där flickan. Nåja, det fanns värre öden. Flickan från Lövkulla skulle kanske inte titta på honom med samma äcklade förakt som Katriona. Men vad hjälpte det, när Katriona var allt han ville ha här på jorden?
Darglad undslapp sig ännu en djup suck.

Sommarföljetongen fortsätter: Draktämjarna, del 3

Resumé: Den föräldralösa Katriona mjölkar kor och skrubbar golv åt sin elaka styvmor medan hon försöker undvika styvbrorsan Darglads närmanden. Samtidigt har en mystisk främling anlänt till värdshuset i Smyghåla...

Så här dags var det i stort sett tomt i Gröna Grodans inrökta lokaler, men i en dunkel vrå satt en man i mörka kläder och rökte pipa. Hans ansikte låg i skugga, men när Katriona kom närmare reste han sig för att hälsa henne, och då kunde hon se honom bättre. Det var en magerlagd man i fyrtioårsåldern, med skarpskurna anletsdrag och genomträngande blå ögon. Han granskade henne utan att le.
”Ja, att du är Mella Bevergarms dotter är det inget tvivel om”, sade han torrt. Katriona rynkade förbryllat ögonbrynen. Hon hade aldrig hört sin mor kallas vid det namnet – faktiskt kände hon sin mor bara till förnamnet.
”Jag heter Aglasso Bevergarm”, sade mannen. ”Jag är din mors kusin från Gavalon. Du känner väl till Gavalon?”
Katriona hade aldrig hört talas om Gavalon, men hon tyckte att det påminde henne om något avlägset, som en saga hon hört i sin barndom.
”Jag är ledsen, herr Bevergarm”, sade hon, ”men jag känner inte till något Gavalon. Och jag har aldrig hört min mor nämnas med det efternamnet.”
Aglasso Bevergarm gjorde en förvånad min. Det hade han inte väntat sig.
”Menar du att din mor har undlåtit att berätta om ditt arv?” utbrast han. ”Nog för att hon bröt med oss alla när hon gav sig av, men nog trodde jag hon skulle berätta för sin egen dotter om vad som kom henne till del!”
Katriona blev alltmer nyfiken. Ett arv? Hon började genast fantisera om att hon skulle ärva en stor summa pengar och ett fint herresäte – kanske skulle hon kunna använda sin nyvunna makt till att köra bort Elenda och hennes son från sin faders gård!

Aglasso Bevergarm å sin sida var konfunderad. Han hade för det första räknat med att träffa Mella, men nu när hon dessvärre visade sig vara död, hade han ändå väntat sig att kunna diskutera sitt ärende med hennes dotter och arvinge. Han hade ju förberett det hela så noggrant – han hade till och med slösat sitt silver för att uppnå önskad effekt.
”Jag tror vi har en hel del att prata om, kära Katriona”, sade han bestämt. ”Vill du inte slå dig ner och äta med mig?”
”Åh, herrn, det önskar jag att jag kunde. Ni verkar ju ha en del att berätta om min mor – jag skulle vilja höra allt om hennes familj – men jag kan inte stanna. Min styvmor väntar mig tillbaka så snart som möjligt. Jag ska bara lämna grönsakerna och äggen här till fru Sivan, sedan måste jag ge mig av igen.”
Aglasso rynkade förargat på ögonbrynen. Ytterligare en missräkning.
”Nåja”, sade han, ”säg mig då när du har tid att träffa mig. Annars får jag väl göra ett besök på gården.”
Katriona såg för sig hur den här främmande herrn svepte in i Elendas kök med sin långa slängkappa och sina silvermynt, och den scenen framstod plötsligt som riktigt tilltalande.
”Ja, vet ni vad”, sade hon med ett leende, ”kom och besök mig på gården. Ni följer bara vägen längs ån, så ser ni det, en stor, rödmålad gård uppe på en höjd till vänster om vägen. Kom när ni har tid. Nu måste jag gå.”
Hon knixade och skyndade ut i köket till Sivan, som väntade nyfiket.
”Nå, vad sa han?” undrade värdshusvärdinnan ivrigt. Katriona berättade kort att Aglasso Bevergarm kom från plats som hette Gavalon och hade känt hennes mor, och hade tydligen en del att berätta.
Av någon anledning kändes det onödigt att nämna deras släktskap.

Draktämjarna, del 2

Efter en enkel frukost bestående av osötad gröt spädd med vatten, fyllde Katriona en korg med dagsfärska ägg och rotsaker från trädgårdslandet och gjorde sig redo att gå ner till byn. Egentligen borde det har varit Elendas uppgift att gå till byn – särskilt som Elenda avskydde att behöva släppa iväg Katriona på något flickan faktiskt uppskattade – men när det gällde att leverera matvaror till värdshuset så fick Katriona ta över. Elenda och värdshusvärdinnan Sivan kunde nämligen inte tåla varandra och undvek varandras sällskap så gott det gick. Katriona älskade sina utflykter till byn. De bjöd på en härlig promenad och ett par timmars respit från Elendas gnat och Darglads blickar. I byn mindes man ännu hennes mor och hennes far, och där var folk vänliga mot henne och sade att egentligen borde hon ha blivit Kabruls arvinge.
Katriona hade väl hunnit lite mer än halvvägs längs den smala vägen längs ån, när hon mötte värdshusvärdens son, en tioårig pojke med pigga ögon, fräknar och ostyrigt hår.
”Fröken Katriona!” ropade han när han fick syn på henne. ”Fröken Katriona!”
”Vad har hänt, Macki?” frågade Katriona förvånat. Pojken var andfådd och så ivrig att han nästan snubblade på orden.
”Far sk-skicka mig… mannen från igår… mitt under stormen kom han… och jag skulle springa och hämta dig så fort jag kunde!”
”Vänta här nu”, sade Katriona leende. ”Nu lugnar du ner dig några hekto och så tar vi det från början. Vad är det för man du pratar om?”
Macki drog ett djupt andetag och började om.
”Jo, igår kväll, mitt under stormen, kom det en man till värdshuset. Han hade ingen häst och han betalade med silvermynt, fast han såg ut som en enkel vandringsman. Skumt va? I alla fall, nu på morgonen frågade han om det fanns någon här i byn som hette Mella. En vacker kvinna med svart hår, sade han, kanske omkring fyrtio år. Och då sade far genast att nej, Mella finns här ingen längre, men jag tror vi har dottern hennes här. Och sedan sade far att jag skulle hämta dig så fort jag kunde. Kom nu så går vi.”
Katriona följde med pojken med huvud fullt av funderingar. En mystisk man hade dykt upp och frågat efter hennes mor. Kunde det vara en okänd släkting? Skulle Katriona äntligen få veta sanningen om vem hennes mor hade varit? Hennes hjärta bultade av spänning när de närmade sig värdshuset.

Draktämjarna, del 1: fler klichéer än du vågat hoppas på!

Städade lite i diverse gamla berättelser (japp, jag har påbörjat Projekt Avsluta Saker) och hittade en rätt så underhållande sak jag roade mig med i somras. Det började som en liten tävling i författarklanen på Catahya (Ghosthand! Minns du?). Och sedan rullade det på ett tag, innan berättelsen förpassades till glömskans mappar. Nu blev jag själv lite nyfiken på hur det ska går för Katriona och Darglad, så för att roa både mig själv och förhoppningsvis andra, postar jag hela historien här, från början. Förhoppningsvis med ett slut den här gången också!

Vad tävlingen gick ut på? Vem som kunde lyckas klämma in flest klyschor i en fantasyhistoria, förstås. Om ni vill kan ni ju alltid roa er med att räkna dem ;)

Jag är för övrigt särskilt stolt över titeln och den första meningen.

Draktämjarna, del 1

Det var en mörk och regnig natt. Stormen ven i trädkronorna och alla som kunde höll sig inomhus. På värdshuset ”Gröna Grodan” i Smyghåla var det tyst och stilla. Ingen ville lämna sitt hus för att dricka öl en sådan här kväll, och förutom en handelsman och hans båda hjälpredor fanns det inga gäster i värdshusets bäddar. Värdshusvärden Garlick och hans hustru Sivan hade just städat och diskat det sista för kvällen, när dörren till värdshuset öppnades med ett knarrande.
”Vem där?” frågade Garlick med hög röst. Det kom inget svar, så han gick ut från köket. Garlick var en storvuxen karl, och även om han var en godhjärtad och fryntlig person, så visste han att föra sig med respekt. Tjuvar och landstrykare var inget han räddes. Sivan stannade i köket, men hon greppade en gjutjärnsgryta, för säkerhets skull.
”Har ni husrum för en resande?” sade personen som just kommit in. Entréhallen var dunkel och Garlick kunde inte se mannens ansikte tydligt. Han såg lång och mager ut i alla fall. Hans kläder var genomblöta och han höll sin ränsel i handen.
”Visst har vi det”, svarade Garlick medan han synade främlingen. ”Det blir fyra kopparmynt. Uppför trappan, det är ledigt i rummet till vänster. Bad kostar en slant extra, liksom kvällsmat. Vi har inget färdigt just nu, är jag rädd, men frugan kan nog sno ihop något om ni vill ha. Har ni häst?”
Främlingen skakade på huvudet.
”Jag behöver ingen mat nu heller”, sade han. ”Men ett bad och en stadig frukost skulle sitta fint i morgon bitti.”
Han öppnade en läderpung och lade några slantar i Garlicks näve. Sedan slängde han ränseln över axeln, önskade en god natt och gick uppför trappan. Garlick synade mynten och gick sedan tillbaka in i köket.
”Vilken märklig karl”, sade han till Sivan med förbryllat tonfall. ”Komma hit den här tiden på dygnet – och till fots. Och titta här:”
Han öppnade handen och visade mynten han hade fått. Där i värdshusvärdens stora näve glimmade ett par mynt av renaste silver.

”Upp med dig, din latmask!”
Katriona väcktes av ett omilt skakande. Elenda, hennes styvmor, stod böjd över hennes med ilska i de smala ögonen. Katriona satte sig upp på den torftiga filt hon delade med katten och gnuggade sig i ögonen.
”Seså, skynda dig. Korna ska mjölkas och hönsen ha mat. Sätt fart nu, flicka!” Elenda vände ryggen till och klättrade ner från loftet.
Katriona suckade och strök de korpsvarta lockarna ur pannan. Hon drog på sig sina lappade kläder och klättrade ner från loftet. Det var ingen idé att göra annat än att lyda Elenda. Sedan Katrionas far, storbonden Kabrul, hade gått bort ett år tidigare hade Katriona inte varit stort mer än en piga på den rika gården, som nu till namnet ägdes av Darglad, Elendas son. I verkligheten var det förstås Elenda som styrde och ställde. Katriona hade aldrig riktigt kunnat förstå hur hennes älskade far hade kunnat låta Darglad ärva gården, men hon hade själv sett testamentet med faderns och två vittnens underskrift, så det var inte mycket hon kunde göra åt saken.
Medan Katriona mjölkade korna och matade hönsen funderade hon som så många gånger förr på att rymma. Men vad skulle hända med gården om hon försvann? Det var trots allt här hon hade vuxit upp, och även om hon inte formellt hade någon äganderätt till den, så kändes den ändå som hennes fädernesarv. Och vart skulle hon ta vägen? Hennes far hade varit den siste av sin familj. Och hennes mor – hon mindes knappt sin mor. Hon hade hetat Mella, och hon hade dött när Katriona var liten. I byn sade de att Katriona var en avbild av modern, med de svarta lockarna, den vita hyn och de stora, violblå ögonen. Hennes far hade berättat att Mella var mild och godhjärtad, av god börd och från en trakt långt från Smyghåla. Men inte ens Kabrul verkade ha vetat särskilt mycket om sin hustrus bakgrund – det var åtminstone vad Katriona trodde. För annars skulle han väl ha berättat mer om henne?
”God morgon, Katriona”, sade plötsligt en röst. Katriona slängde ut den sista hönsmaten på marken och vände sig om. Darglad stod där, med ett obehagligt leende på de tjocka läpparna. Katriona rös inombords.
”God morgon, Darglad”, svarade hon kyligt och började gå bort från hönsgården. Darglad slog följe med henne.
”Det var en förfärlig storm inatt”, sade Darglad. Han hade stripigt hår och små, tätt sittande ögon, med vilka han brukade stirra på Katriona tills hon ville springa därifrån. ”Du måste ha varit rädd däruppe på loftet, kära syster.”
Katriona hade verkligen legat och lyssnat på stormen, men inte med rädsla – nej, inom henne hade en vild känsla av frihet funnits, en längtan efter att springa ut i ovädret och ta emot det med öppna armar.
”Inte det minsta”, svarade hon. Hon såg Elenda stå uppe vid boningshuset och betrakta dem med ogillande min. ”Och jag är inte din syster.”
”Nej”, sade Darglad med ett snett leende. ”Det är jag mycket väl medveten om.”
Han lät blicken glida över hennes kropp innan han vände och gick mot stallet. Katriona svalde en känsla av äckel och fortsatte mot huset. Där hejdade Elenda henne.
”Jag har sagt det till dig förr”, sade hon med vass ton. Hennes redan smala ögon var ännu smalare, och hennes mun ett tunt streck. ”Jag har allt sett hur du försöker lägga upp dig för min son. Darglad är en bra pojke, och jag har planer för honom. Du ska inte få förstöra dem!”
Katrionas inre kokade vid de orättvisa beskyllningarna. Hennes blå ögon sköt blixtar, men hon knep ihop läpparna och sade inget.
Jag måste ta mig härifrån! tänkte hon.