Falsklarm

Idag är jag irriterad.

Efter att ha haft allt tätare och kraftigare sammandragningar hela gårdagen ringde jag förlossningen och diskuterade saken med dem sent igår kväll. Jag hade ju inte så ont även om sammandragningarna var regelbundna, och det sade jag till barnmorskan. "Prova att ta två alvedon och ta ett bad", sade hon. "Är det förvärkar brukar de försvinna då, men inte om det är riktiga värkar."

Sagt och gjort. En och en halv timme senare var värkarna kraftigare, tätare, mer regelbundna och gjorde mer ont - även om det fortfarande inte var frågan om någon större smärta, vilket jag återigen påpekade när jag ringde förlossningen för andra gången. "Nej, men det är så individuellt hur man upplever det", sade barnmorskan. Hon tyckte att jag kunde komma in om jag ville så att de fick titta på mig, med reservationen att jag mycket väl kunde bli hemskickad igen. Nu bor vi ju inte så långt från närmaste sjukhus, och värkarna kom vid det här laget var och varannan minut, så klockan två på natten befann jag mig på en brits på Östra, kopplad till en CTG-apparat som mätte värkarna och Grisens hjärtljud.

Några värkar, regelbundna med inte särskilt starka, registrerades (givetvis hade de avtagit så fort jag satte mig i bilen). Grisen bökade runt och verkade på gott humör därinne, men när barnmorskan undersökte mig konstaterade hon att "här har inte hänt nånting!" Ingen mogen livmodertapp, inte minsta antydan till att jag var på väg att öppna mig, ingenting.

Så det var bara att sätta sig i bilen och åka hem igen, efter att ha fått höra att riktiga värkar, de är så starka att man inte kan tänka på något annat (varför sade inte den förra barnmorskan jag pratade med det i så fall, tänkte jag lite surt).

På sätt och vis var det ganska skönt att vi kunde åka hem. Vi var dödströtta båda två, och jag är ganska glad om jag slipper starta min förlossning när jag helst bara vill lägga mig ner och somna. Men vad som är riktigt irriterande i sammanhanget är att sedan vi kom hem inatt har de där fina regelbundna sammandragningarna helt försvunnit. Några ynka sporadiska värkar har min kropp presterat under dagen. Som om den tycker att den körde ju ett ordentligt träningspass igår, då kan den ta det lite lugnt idag.

Det är inte utan att jag känner mig lite snuvad på konfekten.

Städpaus

Måndag: Var hos barnmorskan som meddelade att allt var normalt. På kvällen firade vi att min kära mor äntligen blivit klar med sin licentiatuppsats i musikvetenskap: "Tungens figur paa winden". Om fransk och italiensk praxis av tungstavelser för blockflöjt och andra träblåsinstrument runt 1680-1750. Stort grattis till mamma! Dessutom jättegod buffé från Sofina. Hade kraftiga förvärkar hela kvällen och höll dessutom på att flyta bort i värmen, men trevligt var det hur som helst.

Tisdag: Så regelbundna sammandragningar att jag funderade på att ringa förlossningen och fråga om det kunde vara på gång - måste de tidiga värkarna göra ont? Sedan inget. Därefter ett par rejäla ryggvärkar. Sedan inget igen. Och sedan mindre förvärkar hela kvällen. Var och fikade med gänget från Familjeliv, och tja, det var två som var med där som gått två veckor över tiden, så det känns nästan förmätet att tro att jag ska få i tid.

Idag: Trots förvärkar hela natten inte minsta lilla känning idag. Irriterande! Fast på sätt och vis bra, antar jag, eftersom det är storstädning som gäller idag. Hemmet blir visst lika smutsigt fast det är värmebölja, så idag när det äntligen är lite svalare får man passa på. Dessutom har jag drabbats av någon sorts "det ska vara fint när bebisen kommer"-tanke. Eller rättare sagt, jag har ingen lust att komma hem från BB och mötas av skitiga golv, prylar som ligger överallt och saker som luktar illa i kylen.

Vidare ska vi få våra persienner idag, eller rättare sagt rullgardiner. Vita, tunna i alla rum utom sovrummen (där det ska bli vita mörkläggningsgardiner) och badrummet (persienn). Ska bli underbart!

Under fikat igår blev jag spådd med pendling medelst halskedja, och upplyst om att det bor en tjej i min mage (Carin som spådde garanterade inget säkert resultat - av de hon hade testat på hade hon väl haft rätt i ungefär hälften av fallen, vilket ju ärligt talat är vad man borde kunna gissa sig till). Så när jag råkade på min gamla kristallpendel under städningen kunde jag inte låta bli den. Pendeln bekräftade tjej-teorin och meddelade också den glada nyheten att barnet kommer ut under morgondagen, på själva den beräknade förlossningsdagen! Låt oss vara skrockfulla och hoppas att det stämmer.

Nej, nu lunchdags!

Lägesuppdatering

Noll bebis. Jättestora fötter. Varm.

Värmeslag

Ja, jag vet att man inte ska klaga på Den Heliga Svenska Sommaren när den väl kommer. Och, okej, det är skönt nu när kvällarna blivit ljumma och man kan sitta ute etc., etc. Men jag har en vecka kvar till beräknad förlossning, och då tycker jag att man har rätt att gnälla lite grann åtminstone.

Mina fötter är svullna och trötta fast jag knappt står och går på dagarna.

Jag svettas som en gris.

Jag är enormt trött och slö, varenda dag däckar jag en timme i soffan.

Jag har nästan inga mammakläder anpassade för värmen, och nu känns det ju lite fånigt att köpa mer.

Dessutom luras Grisen med förvärkar titt som tätt, vilket är frustrerande. Men jag förstår den om den inte vill komma ut mitt i en värmebölja. Helt plötsligt dyker scenariot "varm, skrikig bebis" upp för min inre blick. Hmm. Nåja. Vi får väl helt enkelt bädda ner oss i badkaret resten av sommaren, Grisen och jag.

Nu ska jag iväg och spela minigolf och grilla korv. Okej, det finns saker som är alldeles toppenbra med sommarvärmen också - och jag hade nog egentligen inte velat byta bort den. Inte riktigt än, i alla fall.

Redo

Sådär. Då var skötbord och de sista sängtillbehören (påslakan, madrasskydd, filt) inhandlade. Vi börjar bli redo. Så lilla Gris, kan du inte komma ut nu?

Prinskorvar?

Jag tittade på mina fötter i morse och insåg att de var runda som korvar. Jepp, binda vatten var det.

Underliga graviditetsåkommor

Jag har ju varit ganska förskonad från de värsta graviditetsbesvären, som långvarigt illamående, foglossning och så vidare, men så här på slutspurten har karpaltunnelsyndromet slagit till. Jag vaknar varje morgon och kan knappt stänga av väckarklockan eftersom jag inte har någon känsel i fingrarna. Så igår var jag hos arbetsterapeuten och fick ett par otroligt sexiga handledsskenor i blå plast som jag ska sova med. Sådär skönt, kan jag berätta. Dessutom hävdas det in den lilla informationsbroschyren jag fick med mig att det kan ta upp till tre månader efter förlossningen innan symptomen har försvunnit. Skojigt att sova med plastskenor hela högsommaren, som om man inte blir varm nog ändå. Och behöva krångla med att ta av och på dem varje gång man nattammar.

För övrigt har mina förhoppningar om massor av regn i helgen grusats. Massor av regn hade inneburit att naturen hade tagit hand om vattnandet av vår gräsmatta. Nu måste jag göra det. Att koppla in en vattenspridare är helt okänt territorium för mig, kan jag tala om. Men, men, det är väl bara att ta tjuren vid hornen och hoppas att jag inte lyckas duscha mig själv på köpet.

Veckan som gått

Var hos barnmorskan i måndags och kan meddela att bebisen nu är fixerad. Jag misstänkte det. Den senaste veckan har det tyngt liksom neråt på ett helt nytt sätt, rörelserna har blivit mindre och jag har plötsligt börjat sitta väldigt bredbent (som en kompis uttryckte det, har man ett huvud mellan benen så...).

Har jobbat tre dagar på mitt gamla jobb, som jag nämnde härom veckan. Riktigt trevligt att komma ut lite, faktiskt, även om vi hade bisarrt lite att göra. Jag förstår inte varför inte fler människor vill handla massor av jättedyra kläder hela tiden? Konstigt.

Kikade förresten runt lite på NK Kids idag eftersom det ligger vägg i vägg, och jag måste erkänna att även om jag av princip tycker att det är löjligt att köpa märkeskläder till små barn, så är det faktiskt väldigt gulligt med pyttesmå tröjor som det står "Gant" på.

Igår kom jag hem från jobbet och upptäckte att vår trädgård var grön. Gräsmatta, yay! Så ikväll blir det till att försöka koppla in vattenslangen. Grästurf ska tydligen "vattnas rikligt" de första tio dagarna, enligt skötselanvisningen som damp ner i brevlådan.

Jag har också fått veta att Catahyas novellantologi Vinter och hav, där jag har med två noveller, nu har lämnat tryckeriet. Tyvärr finns den inte till försäljning än , men jag återkommer med mer information när så är fallet.

Vidare har jag börjat hänga pinsamt mycket på Familjelivs forum. Fördelen med det är att där kan jag vara enkelspårig och prata graviditet och intrikata bebisfrågor (som hur man bäst bäddar en vagn på sommaren) med folk som är minst lika enkelspåriga. Förhoppningsvis skonar det min omgivning lite grann. Jag som inte skulle bli en sådan där människa som inte kan prata om något annat än barn, suck...

Just nu väntar jag på att barnsäng, babysitter och amningskudde ska anlända med snäll kompis som kört ner det från givmild kusin i Stockholm. Och bärselen kom i förrgår. Det börjar bli klart här hemma för Grisens ankomst. Den viktigaste ingrediensen för ankomsten fattas dock fortfarande. Den blivande fadern kommer inte hem förrän på måndag. Så tills dess är det knipa som gäller (påminn mig om det här om typ fem veckor när jag börjar klaga över att bebben inte vill komma ut...).

Mer kläder

Och apropå whisky. Fixade tryck på två sparkdräkter till idag (nu får det nog räcka tror jag). Bruichladdich är destilleriet där vi har vårt fat, och idén till den andra texten har jag faktiskt snott från en sparkdräkt jag såg på Designtorget - varför betala en massa dyra pengar för något man kan fixa själv på tio minuter?

Lappsjuka i väntans tider

Skrivit något på sistone?

Nej. Det går trögt nu. Det känns som om mitt huvud är fullt av hus och bebis. Är det detta som kallas att boa? Lär vara något som drabbar gravida kvinnor. Inte för att jag faktiskt gör så mycket. Det är till och med så att jag för första gången sedan jag blev arbetslös drabbats av tristess. Jag är rastlös och otålig samtidigt som jag inte har ork att göra något, eller inser att jag inte kan göra det jag vill göra. Och börjar känna av den där lappsjukan som kommer sig av att inte ha ett jobb att gå till och arbetskamrater att träffa. Det var lite läskigt att fylla i och skicka in ansökan om föräldrapenning och i klartext tala om för Försäkringskassan (och mig själv) att jag faktiskt planerar att vara hemma minst åtta månader efter barnets födelse. Det är i februari 2008! Jag planerar att inte jobba under (nästan) hela 2007! Det är väl tur att man får en liten människa att ta hand om, annars känns tanken lätt panikframkallande.

Nästan, ja. Jag ska faktiskt rycka in på mitt förrförra jobb några dagar i maj. Klädaffären. Och jag ser fram emot det, tro det eller ej! Det ska bli riktigt trevligt att komma ut lite, vara i en yrkesroll, träffa knäppa kunder. Jag oroar mig mest för att jag inte ska orka, men å andra sidan rör det sig om ganska korta dagar, och butikschefen har intygat att det är helt okej om jag sätter mig en stund emellanåt (vi vet båda att vardagar knappast innebär någon större rusning).

För övrigt går jag in i vecka 35 idag. Det betyder 6 veckor kvar till beräknat förlossningsdatum, eller ungefär fyra veckor kvar om Grisen lyssnar på vad jag har sagt till den. Jag börjar bli otålig nu, samtidigt som jag oroar mig för att den ska få för sig att komma ut på tok för tidigt. Sent igår kväll - eller om det var inatt - fick jag mitt första anfall av förlossningsnervositet. Ett klassiskt "hjälp, jag kommer aldrig att klara det", som tur var ganska snabbt övergående. Jag vet ju att jag klarar det - ut ska den, på något sätt. Sedan är det förstås en massa saker som kan gå fel, men konstigt nog tänker jag inte så mycket på det, vilket inte är likt mig eftersom jag brukar hetsa upp mig över möjliga skräckscenarier.

En kissnödig blåval med halsbränna + en utmaning

Ja, det är jag. Eller kanske inte riktigt blåval. Ibland känner jag mig "bara" som en valross.Jag börjar verkligen längta efter att det där lilla klumpen ska komma ut nu, något som inte blev bättre av att jag träffade två små färskingar på tre respektive åtta veckor igår. Jag har sagt till den upprepade gånger att den ska komma ett par veckor före beräknat datum, så jag hoppas att den har lyssnat och lyder mamma.

Var hos barnmorskan idag och trevligt nog har det lilla livet lagt sig åt rätt håll nu i alla fall. Låt oss hoppas att den håller sig så.

För övrigt såg jag nyss att jag har blivit utmanad. Igen. Jag bangade förra gången, och det känns fortfarande som om jag inte vet sex andra bloggare som inte redan har gjort den här utmaningen, så jag bestämmer mig helt enkelt för att den här förgreningen stannar av med mig.

Så, sex underliga saker om mig:

1. Fingrarna på min vänsterhand är längre än på högerhanden.

2. Jag är besatt av listor. Jag har ett nästan tvångsmässigt behov av att lista upp saker jag måste göra eller hålla reda på, för annars känns det som om jag blir stressad för att jag tror att det är mycket mer än det faktiskt är, eller för att jag är övertygad om att jag har glömt något.

3. Trots att jag vet att det bara är skrock så har jag väldigt, väldigt svårt att gå under stegar eller lägga ifrån mig nycklarna på bordet.

4. Jag kan inte äta ute själv. Det kan nog faktiskt klassas som en fobi när jag tänker efter. Caféer och snabbmatställen kan funka, om jag verkligen tvingar mig till det och har något att läsa som jag kan gömma mig bakom, men jag skulle nog aldrig klara av att gå på restaurang själv. Inte ens lunchrestaurang.

5. När jag gapar eller gäspar så knakar det i käklederna och jag känner hur de hoppar ur läge. När jag stänger munnen igen kan jag liksom justera tillbaka leden med en liten rörelse. Det låter obehagligt, men det känns riktigt skönt, som att käkarna har varit låsta och öppnar upp sig. Över huvud taget knakar det väldigt mycket i mina leder. Ryggen är ett kapitel för sig.

Det underligaste har jag sparat till sist:

6. Jag pillar och drar mycket i mitt hår, men till råga på allt har jag en konstig ovana att dra och tvinna fram smala hårslingor som jag sedan stoppar in i öronen. Ibland tuggar jag på håret och kilar in det mellan framtänderna istället. Och ja, folk har kommenterat det. Jag förstår dem.

Fortfarande inget internet...

...Men flytten gick i alla fall bra. Jag hade tänkt lägga upp lite bilder, men det får vänta tills vi får ordning på bredbandet och jag kan sitta hemma i lugn och ro. Senaste nytt är nämligen att Glocalnet efter flera veckor nu kommit på att de visst inte kan leverera, så nu ska vi hitta en ny leverantör som kan fixa bredband åt oss ASAP. Frustration var ordet.

Upptäckte förresten att Blogger av någon mystisk anledning bestämt sig för att jag måste moderera mina kommentarer. Det ska vara ordnat nu, ursäkta ni som fick vänta.

Och bebisen växer, magen börjar bli riktigt stor nu. Bara åtta veckor kvar till beräknad födsel, det är faktiskt inte så länge. Den lever om något väldigt därinne, det är nästan lite läskigt när hela magen hoppar runt på eget bevåg. Jag blir mer och mer nyfiken på att få träffa den där lilla människan som bor därinne!

Nu ska jag hem och njuta lite till av solskenet innan det försvinner. Jag hoppas på att kunna återkomma inom ett par veckor.

Bebistankar

Vaknade typ halv sex imorse och kunde inte somna om (jag är ju arbetslös och brukar kunna lyxa med att gå upp, säg halv åtta). Grisen sparkades. Ibland undrar jag om det är en maratonlöpare eller dansare jag har därinne, den kan ligga en lång stund och bara sparka mig, alternativt bökar den runt (det är ju en Gris!) som om den på allvar försöker möblera om bland mina inälvor. Senaste given är att den har kommit på att den kan sträcka sig liksom ut mot mina sidor, mot ryggen till och sparka mig i levern ungefär. Generellt är det lite roligt att ha någon som lever om därinne, men just när man ska försöka sova är det ganska störande. De där leversparkarna gör faktiskt lite ont, rentav.

Jag har nog kommit in i en väldigt bebisfixerad period just nu, tänker på mycket på hur det kommer att vara, läser mycket, får med jämna mellanrum panik när jag inser hur många moment det innebär att ta hand om ett litet barn (blöjbyten, badning, matning, rengöring av naveln, påklädning, avklädning, you name it)... Å andra sidan är det onekligen så att en massa andra människor har klarat av att ta hand om sina barn utan några större katastrofer, så då borde jag och Christian väl klara av det också. Trots att jag är den sortens människa som får små barn att börja gråta så fort jag håller dem. (Det är sant. Fick det bevisat för bara ett par veckor sedan när vi hälsade på liten Julia, omkring ett halvår gammal. Julia log glatt och nyfiket när hon bollades runt mellan Christian och de båda andra besökande kompisarna. Så kom hon till mig och börja gnälla på sekunden.)

En annan tanke som dök upp häromveckan kändes lite konstigare. Nu är jag ju ensam hemma halva tiden när Christian är på jobb. Det kommer jag inte att vara mer. Från och med i sommar och ganska många år framöver kommer det alltid att vara minst en person till hemma, en person som dessutom kommer att kräva i stort sett all min uppmärksamhet i början. Oj, liksom.

Magvärmare

Nu är den färdig! Magvärmaren som min kära mor har stickat. Egentligen börjar det väl nästan bli för varmt för den, men, men, det är mitt eget fel som inte har bättre framförhållning. Tack mamma, hur som helst!

Fråga mig inte vad garnet heter (det är lite mohair i det i alla fall) eller vilka stickor som använts (5???). Jag kan inte sånt. Jag vet att den är stickad i två stycken, som är ihopsydda baktill, och att principen är två aviga-två räta. Knytsnörena har jag flätat av garn och helt enkelt knutit fast i stickningen, så de är lätta att flytta vid behov.

Den ser ljusare ut här än vad den egentligen är. Blixtens fel.

Magvärmaren på plats.

Jag har nu gått in i vecka 28. Tolv veckor kvar, förutsatt att Grisen håller tiden, men det ska man väl inte räkna med. Visste ni att det kan vara upp till tolv veckors leveranstid på en ny barnvagn? Det gjorde inte vi, kan jag berätta. Det var en ren slump att jag pratade med en nybliven mamma på en fest häromveckan och att hon råkade nämna något om leveranstider. Nu vet vi i och för sig inte om vi ska köpa nytt eller begagnat - det lutar väl åt begagnat - men i vilket fall som helst slog paniken till lite grann. Ett annat problem är av logistisk art. Min kusin erbjöd mig en barnsäng och en babysitter. Problemet är att hon bor i Älvsjö, så nu måste vi klura ut ett sätt att få hit grejerna.

Idag är det för övrigt exakt en vecka till det stora flyttlasset går. Det börjar krypa lite i mig av otålighet nu. Koncentrera mig på Romanen är svårt, för att inte tala om de noveller jag lovade att försöka bli klar med denna veckan. Jag är både för stressad och för förväntansfull just nu.

Kläder

Kom på att jag aldrig postade några bilder på de kläder jag gjorde. Så här kommer lite grann åtminstone:

Den röda sparkdräkten har det kinesiska tecknet för gris på magen.
Catahya-trycket blev finare på den som jag gav bort.

Den här har jag inte gjort själv!
Den kommer från Åhléns och var bara helt omöjlig att motstå.

Just nu håller förresten min snälla mamma på att sticka en magvärmare åt mig, en sådan som jag efterlyste häromveckan. Jag hoppas hon blir klar snart, nu är det för varmt för dunjackan och någon annan får jag inte stängt längre...

En gravid kvinnas funderingar

1. Finns det muddar för magen? Typ som benvärmare, men som man kan trä över magen så att den slipper bli kall. Jag kan verkligen inte sticka, annars hade jag helt klart gjort en åt mig. En svart. Teoretiskt sett skulle man förstås kunna sy en i någon form av varm trikå. Heh, jag vet hur det brukar gå med mina syprojekt!

2. När jag inte är gravid längre ska jag alltid resa mig upp för gravida på bussen. Alltid.

Babykläder

Då har jag inhandlat de första babykläderna. Enfärgade sparkdräkter, mest vita. Här ska göras egna roliga tryck! Kanske köper jag fler vita och färgar i lite skojiga färger också. Ljusblått och rosa känns ju inte så roligt i längden, och det är förvånansvärt svårt att hitta enfärgade babykläder i blandade färger som inte redan har något tryck.

Grisen har för övrigt bökat runt en hel del de senaste dagarna, efter att ha varit oroväckande stillsam i början av veckan. Igår kväll låg den och sparkade neråt, nu imorse hade den uppenbarligen snurrat ett halv varv och riktade några bestämda sparkar mot magsäcken istället. Det är ganska skojigt att ha någon därinne som gör lite väsen av sig. Det är nog nästan det roligaste med att vara gravid (det, och mammakläder. Ytlig, vem, jag?). Att få vara tjock är ganska trevligt fortfarande, men det börjar bli jobbigare. I synnerhet nu när det är snö och minusgrader och man måste använda skor som är besvärligare att ta på sig och jackorna börjar bli jobbiga att knäppa.

Så för ovanlighetens skull önskar jag att snön försvinner fort och att det blir vår och varmt snart.

Noveller och graviditetsdilemman

Sådär. Finglas, finporslin och diverse annat ömtåligt är kärleksfullt invirat i gamla lakan och handdukar och nerpackat i skrämmande många kartonger (åtta stycken! Okej, ett par av dem är rätt små).

Kapitel 19 är så gott som färdigskrivet. Det fattas en scen, jag tänkte jag ska ta itu med den och några andra sent inpetade scener lite här och var innan jag skriver sista kapitlet. (Och precis just NU drabbades jag av känslan att min roman inte har något ordenltigt klimax. Hjälp.)

Novellen med hämndtemat har, efter mycket om och men, fått ett slut. Nu ska jag gå igenom, strama upp den och kolla så att fokus och spänning är som det ska. Det känns som om jag kan bli riktigt nöjd med den. Den var kul att skriva, när jag väl hittat ett språk som passade den nutida miljön. Jag borde gå igenom hemsökelse-novellen också, den kom ju tillbaka från förläggaren med en massa synpunkter på POV:s, bland annat. Ibland känns det bara så jobbigt att ta upp något igen, även om jag i det här fallet mycket väl visste att novellen inte var till hundra procent klar när jag skickade den. Det får väl bli kvällens projekt.

Några jobb har jag sökt också. Läste på Aftonbladet om hur gravida diskrimineras på arbetsmarknaden. Jag antar att jag indignerat borde ta den gravida tjejens parti - jag är ju i exakt samma situation själv - men faktum är att jag har svårt att se hur man som arbetsgivare annars ska resonera i just ett sådant här fall, där personen ifråga hade sökt ett tidsbegränsat vikariat (hon kunde jobba fyra månader av sex). Söker man någon till en så kort anställning, om det nu är ett vikariat, en projektanställning eller säsongsanställning, så kan jag inte låta bli att tycka att man som arbetsgivare måste kunna välja bort personer som inte kan arbeta hela tiden, oavsett skäl. Vad ska de annars göra, anställa en ny person på bara två månader sedan när den gravida tjejen slutar? För sedan kommer ju den tjänstlediga personen gissningsvis tillbaka.

Däremot ska man självklart inte kunna välja bort gravida till längre anställningar - i de fallen får man ju se graviditeten och föräldraledigheten som ett uppehåll som kunnat hända när som helst. Och självklart ska man inte välja bort gravida för att de senare ska bli småbarnsmammor, och därmed (tror jag lite fördomsfullt att folk inbillar sig) hemma med sjukt barn stup i kvarten.

Samtidigt får jag erkänna att jag för det mesta hållit tyst om graviditeten i mina ansökningsbrev. Nu börjar det bli svårare, med bara högst tre månader kvar som tillgänglig på arbetsmarknaden. Det är lite av ett dilemma faktiskt - berätta hur det ligger till och riskera att inte ens bli uppringd, eller mörka och sedan mötas av någon oförberedd stackare som ska försöka förklara varför de inte kan anställa mig utan att nämna min stora mage.

Gott nytt grisår!

Idag börjar eldgrisens år enligt den kinesiska kalendern. Jag visste ju att det är en liten gris jag bär omkring på, men däremot visste jag inte att det anses särskilt lyckosamt att födas i grisens år, i synnerhet om det är eldgrisens, "den gyllene grisens", år. Så lycka till, lilla gris därinne i magen!

Jag inser att jag inte skriver så mycket om graviditeten, förresten. Det beror förmodligen på att det inte är så mycket att säga, egentligen. Allt knallar på, grisen sparkar och lever om en del, jag mår bra förutom lite magkatarr och att jag börjat få lite ont i korsryggen, att shoppa mammakläder är fortfarande roligt... Tja, det var väl det. Det är ganska trevligt att vara gravid just nu, gå där och klappa om sin stora mage och för en gångs skull njuta av att känna sig tjock.

Sparkar och annat

Ja, de där små rörelserna som jag har känt ett tag nu är definitivt sparkar. Jag verkar ha en kvällsaktiv bebis i magen.

Det slutgiltiga beviset kom för ett par dagar sedan när jag var och hälsade på Christian på jobbet. På den stora färjan där han jobbar har de bl a en kvällsshow som jag var och såg båda kvällarna. Hög musik, och oj vilket liv det blev i magen. Jag undrar om den blev störd eller gillade det...

Jag börjar närma mig slutet av JanNoWriMo nu. Drygt 4000 ord kvar, bara. Min beräkning att jag kommer att vara på kapitel 16 (av 21) kan nog stämma, lite beroende på hur långt kapitel 15 blir. Så i februari bör jag sätta slutpunkten på denna första kompletta version (vissa delar, särskilt i början, är just nu inne på sin tredje version, men som helhet betraktat är det ju första versionen). Det blev ett par dagars uppehåll under båtturen, men å andra sidan har jag satt ett så lågt mål den här veckan (800 ord per dag) att jag knappast bör ha några problem att skriva ikapp.

För övrigt hoppas jag på att snart få ett telefonsamtal från min förra arbetsgivare där de säger att de har skramlat fram mer pengar och återanställer mig. Håll tummarna för mig!