Draktämjarna, del 7

Först en resumé (resuméer är en del av konceptet, för övrigt):
Katriona har alltså fått veta att hon, liksom sin mor och hela sin mors släkt, är född draktämjerska. Aglasso Bevergarm berättar också att hennes mors hemland Gavalon är hotat. Under tiden undrar Darglad mest vad det är som pågår och varför han har en sådan otur i kärlek.

Ett par minuter senare stod Darglad och hängde vid ytterdörren med armarna i kors. Herr Bevergarm hade druckit ur stopet, och Katriona hade fortfarande inte riktigt hämtat sig.
Då kom Elenda tillbaka. Hon tvärstannade i dörröppningen när hon fick syn på Bevergarm.
”Och vem är ni, om jag får lov att fråga?” krävde hon att få veta. Hon lät allt annat än vänlig. Bevergarm reste sig.
”Mitt namn är Aglasso Bevergarm”, svarade han med en elegant bugning. ”Det är frun i huset jag har äran att prata med, förstår jag?”
Elenda fnös ljudligt, men helt opåverkad var hon knappast av det gentila tilltalet, för hon riktade istället uppmärksamheten mot Katriona.
”Vad sitter du där för, din latmask? Sa jag inte åt dig att skura golven? Och vad har du gjort? Köksgolvet är fortfarande lika smutsigt som när jag gav mig av.”
Katrionas ögon blixtrade när hon reste sig upp.
”Det är inte smutsigt”, sade hon med kall röst. Elenda såg chockerad ut. Så hade Katriona aldrig vågat tilltala henne förut! ”Jag skurade det i förrgår, och dagen innan dess också. Du tvingar mig jämt att göra en massa saker som inte behövs, bara för att hålla mig i arbete. Men det är slut på det nu! Nu ger jag mig iväg, och du kan inte göra något för att stoppa mig!”
”Hör nu här, unga dam…”, började Elenda, högröd i ansiktet av raseri, men Katriona lyssnade inte på henne utan rusade ut på gården. Aglasso Bevergarm reste sig och följde efter med ett roat småleende. Darglad och Elenda rusade också ut, lagom för att se Bevergarm sätta fingrarna i munnen och ge ifrån sig en gäll vissling. Strax hörde de ljudet av tunga vinglag i luften, och när draken landade på gårdsplanen så att hönsen for åt alla håll, kunde inte ens Elenda hitta ord.

Katriona flämtade till när hon såg draken. Dess kropp mätte åtminstone fem meter, och svansen var minst lika lång. De enorma vingarna liknade fladdermusvingar, men glittrade i silvergrönt. Själv drakkroppen var mörkare, mer smaragdgrön. Dess ögon var stora och gula, och en tunn slinga rök steg ut ur dess ena näsborre. Den bar en sorts sadel med ryggstöd och ett par rejäla sadelväskor, men inget betsel och inga tyglar. Katriona kunde inte föreställa sig att den skulle tillåta något sådant. Den buffade kärleksfullt på Aglasso Bevergarm.
”Har du ingen packning, Katriona?” frågade denne. ”Några ägodelar?”
Katriona skakade på huvudet med ett leende.
”Nej, det finns inget jag vill ta med mig härifrån.”
Bevergarm räckte henne handen och hjälpte henne upp i drakens sadel. Han satte sig bakom henne, och strax därpå steg draken mot himlen. Katriona var skräckslagen och överlycklig på samma gång. Hon klamrade sig fast i sadeln, för det hisnade i magen när hon tittade ner, men samtidigt kunde hon inte låta bli att skratta, för där nere på gårdsplanen stod Elenda och hennes vedervärdige son med hakorna i marken. Äntligen var Katriona fri! Äntligen skulle hon få leva det liv hon var ämnad för – det hade hon förstått i samma stund som hon fått syn på draken.

Regnvädret kom tillbaka den kvällen. Vid det laget hade skvallret redan spridit sig. Främlingen med silvermynten hade tagit med sig Katriona – på en drakrygg! Drakar hade inte setts till i trakten i mannaminne, än mindre någon som kunde tämja dem och rida dem.
”Men det förklarar onekligen hur han kom hit, den där mannen”, anmärkte Garlick till Sivan, som just höll på att stänga fönsterluckorna inför det annalkande ovädret. En av dem stod redan och slog för vinden, som hade friskat i. Sivan grep tag i den, men bankadet fortsatte.
”Det där är dörren”, sade hon. ”Det var värst vad folk envisas med att komma hit när det är oväder ute. Går du och ser efter vem det är, Garlick?”
Garlick gick ut och öppnade dörren. Där stod en kortvuxen, svartmuskig karl med slokhatt och en kappa som var täckt med resdamm och fuktig av regnet. Mannen drog av sig hatten med en häftig rörelse och avslöjade ett par svarta ögon under buskiga ögonbryn och ett ansikte som var vanprytt av ett långt ärr, som löpte från vänstra ögonvrån och ner över kinden mot hakan. Han verkade stressad och uppjagad.
”Mitt namn är Bevergarm”, sade han, ”och jag söker en person som heter Mella eller åtminstone någon från hennes familj. Hon gifte sig med en bonde här från trakten för sexton år sedan. Vet ni vem jag menar? Det är av yttersta vikt att jag kommer i kontakt med henne så snart som möjligt.”
Garlick stirrade förvånat.
”Mella är död”, sade han. ”Hon dog för flera år sedan… men hörni, det har redan varit en karl med ert namn här och frågat efter henne.”
Mannen ryckte till och gav ifrån sig en svordom.
Aha, tänkte Garlick. Han försökte sig på en bluff, men se den gubben gick inte!
”Den här mannen”, sade främlingen, ”hur såg han ut? Han råkade inte vara lång och mager, med gråsprängt hår och pipa i käften?”
”Jodå”, sade Garlick, ”och belevad och frikostig med mynten var han. Vårdat språk hade han också.”
Det sista var menat som en anmärkning, men främlingen verkade inte ta åt sig.
”Så Mella är död… vilken otur”, sade han istället och suckade.
”Ja, men dottern hennes lever ju”, sade Garlick. ”Följde med den där herr Bevergarm, gjorde hon. På en drake, tänka sig!”
Det var tydligen oväntade nyheter. Mannen stirrade på Garlick som om han just förkunnat världens undergång.
”Vad – sa – ni?” pressade han fram med en ansikte förvridet av vad Garlick tolkade som ilska. Garlick backade instinktivt.
”Ja, det är vad jag vet”, skyndade han sig att säga. ”Vill herrn veta mer så får han fråga fru Elenda och hennes son, på gården där Katriona bodde.”
Han gav en vägbeskrivning till gården. Den svartmuskige karlen tryckte hatten på huvudet och skyndade ut igen. Garlick drog en suck av lättnad och låste dörren.
”Nu, Sivan, ska du få höra något konstigt”, hojtade han medan han återvände till sin fru i köket.

Stjärnvinst

Var på Liseberg igår med Christian. Trots megalånga köer lyckades vi åka allt vi ville, inklusive den underbara träbanan Balder två gånger. Men bäst av allt var förmodligen att vi vann en stjärnvinst på Kexchokladhjulet. Mitt livs första stjärnvinst! (Nu hade de iofs ändrat systemet på det hjulet så att det var dyrare att spela och man bara kunde vinna stjärnvinster, men men...) Så när jag knatade hemåt med en gigantisk låda Kexchoklad under armen var jag lycklig.

Det är skönt att kunna bli glad av så lite.

Nu har jag ätit upp den första Kexchokladen av 36.

Semesteravkoppling med förhinder

Inledde semester med en nästan oanständigt lång sovmorgon. Eller rättare sagt inledde jag semestern igår kväll med att gå ut och dricka öl (eller snarare ett par drinkar) med några kompisar, åka hem ganska tidigt, krypa upp i soffan med te, mackor och whisky och läsa "det-finns-alltid-folk-som-har-det-värre"-romanen Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger. Inte världens mest välskrivna roman, men tillräckligt underhållande och bisarr för att den ska vara svår att lägga ifrån sig. Jag fortsatte att läsa ett par timmar efter att jag hade gått och lagt mig - när hände det senast? - och vaknade sedan visserligen både kvart i sex (när jag brukar gå upp på vardagarna) och halv nio (ungefär när jag brukar försöka gå upp på helgerna), men somnade lycklgit om igen och väcktes halv tolv av att Christian ringde.

Han blev nog rätt förvånad över att han väckte mig. Det är liksom inte jag som är den morgontrötta nattugglan i vår familj.

Sedan läste jag en timme till innan jag gick upp och åt frukost, eller brunch snarare.

Och nu är jag irriterad.

Jag har nämligen beställt ett gäng böcker som har nu har inkommit till vår lokala s. k. post/kiosk/spelbutik. Jag vet att stället stänger tidigt på vardagarna, så jag har inte ens brytt mig om att försöka hämta böckerna efter jobbet, så jag tog en promenad ner idag istället. Visst, jag var väl rätt så sen i starten, men jag tänkte att de kan ju omöjligt stänga före klockan fem en lördag.

Jodå. De stängde tre. Jag var väl där fem över.

Det värsta i sådana situationer är egentligen inte att jag inte fick uträttat mitt ärende, utan att man är maktlös. Det finns absolut ingenting man kan göra. Jag hade inte ens någon att beklaga mig för (det är därför jag gör det nu istället). Så medan jag gick tillbaka och kände en lätt värk nypa tag i ena axeln, spelade jag upp en arg insändare i mitt huvud. Det hjälpte lite, värken försvann i alla fall, och jag försökte övertyga mig själv om att min promenad inte hade varit helt meningslös, jag fick ju ändå lite luft och röra på mig, och slängde skräp, och förresten är det ju inte som om jag är stressad och har mycket att göra idag.

Konstigt nog hjälpte det också lite grann, men uppenbarligen inte helt. Eftersom jag som sagt fortfarande var tvungen att beklaga mig här...

Intrigtrassel och resebilder

Håller fortfarande på med Snowflake Method, och nu är det riktigt besvärligt. Vissa trådar har fått helt nya uppslag och känns jättebra. Andra - tyvärr berättelsens verkliga huvudtrådar - känns dessvärre som om de bara blir mer och mer tilltrasslade ju mer jag tittar på dem. Jag trodde jag hade ett par bra sätt att reda ut det hela - nytt motiv till ett mord som mest bara var förvirrande för alla inklusive mig förut, lite nya idéer om upplägg och så vidare - men nu sitter jag där igen. Handlingar saknar poäng, saker verkar göras på krångligast möjliga vis, och jag blir mer och mer rädd att hela intrigen är bortom all räddning och att jag har lagt ner typ fyra år av mitt liv (ok, jag har inte skrivit aktivt i fyra år, men ändå) på något som är ren dynga.

Nej, inte tänka så. Jag har faktiskt några riktigt intressanta karaktärer som jag tycker är värda en berättelse, om jag så ska arbeta om hela *pip* intrigen från början.

Morr.

Jag får väl muntra upp mig själv och alla andra med ett par bilder från vår bröllopsresa i Toscana istället.

Arlanda. Christian skelar inte sådär egentligen. Mitt smycke har min kompis Lisa gjort. =)

På toscansk mark.

Cinque terre. Och ja, på den där stigen gick vi.

Siena. Jag vill poängtera att jag har höjdskräck. Trots det var jag faktiskt uppe i tre torn av fyra möjliga. Tornet jag bangade var ett visst lutande torn...

Christian är inte ett dugg trött på italiensk renässansarkitektur, nej då, inte alls... ;)

Draktämjarna, del 6

Darglad kom sig inte för att protestera, utan började genast gå efter öl åt mannen. Det var inte förrän han stod ute i boden och nästan hade fyllt gamle Kabruls stora söndagsstop, som han insåg att han hade lämnat Katriona ensam med främlingen. Han svor åt sin egen dumhet och tänkte att hans mor förmodligen skulle ha snäst åt främlingen att det här minsann inte var en krog, utan öl, det fick han köpa på värdshuset. För en kort stund saknade han Elenda och önskade att hon ville dyka upp. Han skyndade in i köket igen med ölstopet, bara för att se Katriona sitta förstummad vid bordet med händerna knäppta framför sig. Hennes stora, blå ögon var uppspärrade.
”Vad är det som händer?” utbrast Darglad utan att tänka sig för, för Katriona såg ut att befinna sig i ett chocktillstånd. ”Har ni gjort henne något ont, då ska ni få…”
”Lugna dig, min unge man”, skrattade herr Bevergarm och tog en djup klunk ur stopet. ”Jag har bara gett henne några nyheter som hon måste ta ställning till. Det är ingen fara med henne.”
Katriona såg verkligen mycket blek ut. Hon vred på huvudet och såg på Darglad, för en gångs skull utan motvilja – hennes blick var snarast tom.
”Det är ingen fara med mig”, upprepade hon och pressade fram ett leende. ”Ingen fara alls.”

”Jag ska fatta mig kort, Katriona”, hade Aglasso Bevergarm sagt så snart Darglad hade lämnat rummet. ”Men jag vill börja med att säga hur förvånad jag är över att inte Mella har berättat något om sin bakgrund och vad det innebär för dig. Kom och sätt dig, är du snäll.”
Bevergarm verkade mycket mindre överlägsen när Darglad inte längre var närvarande. Katriona misstänkte att det var någon sorts fasad han spelade upp. Hon drog ut en stol och satte sig försiktigt.
”Essensen av det hela är följande”, började Bevegarm. ”I Gavalon har de styrande ätterna vissa plikter att uppfylla, i de flesta fall kopplade till olika särdrag och egenskaper hos släktmedlemmarna. Dessa går i arv – du bör alltså ha ärvt din mors egenskaper.”
”Jag har inga särskilda egenskaper…”, började Katriona förvirrat, men Bevergarm tystade henne med en gest.
”Bevergarm är en utdöende ätt. Faktiskt består den i nuläget endast av mig själv, min åldrande far, samt dig, dyra Katriona. Vi är de enda levande personerna som äger Bevergarmarnas unika egenskaper.”
”Det låter helt otroligt, herrn”, sade Katriona. ”Det är verkligen inget särskilt med mig.”
”Det är bara för att du inte har haft chans att använda dina krafter i praktiken. Dina krafter behövs i Gavalon. Det är ett land i kris. Och jag vet att det finns fler som letar efter dig – eller snarare din mor egentligen – i detta nu. Vill du följa med mig till Gavalon och återerövra ditt arv, Katriona?”
”Nu?” frågade Katriona överraskat.
”Ja, helst”, sade Bevegarm.
”Men… ni har fortfarande inte berättat vad de där egenskaperna är för några, herrn”, sade Katriona. Hon visste inte riktigt om hon trodde på vad Bevergarm just berättat.
”Katriona – du är en draktämjerska”, svarade Bevergarm och lutade sig tillbaka med korslagda armar.
I samma stund kom Darglad inklampande med ett skummande ölstop i näven.

Ordspråk

En av de vanligaste klyschorna man kan se i platsannonser är att man söker en person som kan ha många järn i elden. Detta ses som något positivt.

Idag läste jag hela ordspråket, som det ser ut i sin medeltida version. Den många järn i elden har, han kan ej sköta dem alla.

Hmm.

Propplösning

Jag tror att vitter kan ha gjort mig en stor tjänst, även om det känns lite jobbigt just nu. Hon tipsade nämligen om något som kallas the Snowflake Method. Säga vad man vill om hurtfriska amerikanska "YOU-can-do-it"-råd (och jag vet inte om jag tycker den där snubbens böcker verkar särskilt lockande heller), men hur som helst tyckte jag grunddragen i metoden lät rätt vettiga, så jag bestämde mig för att prova metoden på Romanprojektet, som just nu lider av problemet Jättepropp.

Sagt och gjort. Jag har arbetat mig igenom de första två stegen, som i stort sett går ut på att sammanfatta romanens intrig väldigt mycket, och redan insett flera saker:

1. Min intrig spretar tidsmässigt. Två av mina fyra huvudpersoner gör entré när handlingen tar fart på allvar. En huvudperson har ett mycket viktigt inlägg ett par månader tidigare, och har på köpet begåvats med lite bakgrundshistorier. Och den fjärde - tja, det känns just nu som om det mesta som händer henne händer innan saker händer resten av personerna. Inte bra. Det blir nog till att döda mina älsklingar och ta fram stora redigerarsaxen.

2. Min intrig spretar handlingsmässigt. Jag har slängt in diverse småtrådar jag egentligen inte riktigt vet poängen med, en del av misstag och en del hade jag förmodligen en tanke med en gång i tiden. Och eftersom det alltid går att motivera också små meningslösa trådar utan slut ("den scenen visar ju på varför X har så mycket fördomar om folk från Y!") så har de blivit kvar. Redigerarsax fram!

3. En av mina hjältinnor är en rätt effektiv och handlingskraftig typ (jo, hon har negativa sidor också!). Ändå tillbringar hon drygt tio dagar med att lalla runt och dra ungefär lika många slutsatser om sitt uppdrag som en normal människa skulle göra en vanlig arbetsdag. Lite omstuvning i upplägget, tror jag bestämt.

4. En annan av mina huvudpersoner är alldeles för ointressant. Som tur är är han ganska lätt att göra lite mer intressant.

Tack, vitter. Nu får jag göra om alltihop igen. Och det är ditt fel! ;D

Draktämjarna, del 5

Katriona hade varit borta längre än vanligt, noterade Darglad när hon återvände, andfådd och rödkindad. Elenda hade också noterat det.
”Var har du hållit hus, lata flicka!” fräste hon så snart hon fick syn på Katriona. ”Drällt omkring med bydrängarna, onekligen.”
Katriona log bara. För en gångs skull verkade hon inte låta sig slås ner av Elendas dåliga humör. Darglad kände hjärtat bulta inom sig. Om hon nu var så nöjd och glad, då hade han kanske sin chans!
Elenda satte genast Katriona i arbete med att skura golven. Själv försvann hon iväg på något ärende – till Lövkulla, förmodade Darglad. Han skyndade iväg lagom för att se Katriona stå och slita med de tunga spännerna vid brunnen.
”Jag kan hjälpa dig med det där”, erbjöd han sig med vad han hoppades var ett sympatiskt leende.
”Jag klarar mig själv”, muttrade Katriona. Hennes glada humör verkade ha försvunnit så fort Darglad kom inom synhåll.
Varför anstränger jag mig egentligen? undrade han för sig själv. Hon är otacksam och otrevlig – kanske har hon verkligen träffat någon käresta i byn, det är därför hon är så glad!
Han betraktade Katrionas finskurna anletsdrag och det nattsvarta håret, vars ymniga lockar föll ner i hennes ansikte. Hon var så vacker, det var klart han inte var god nog åt henne. Hon hade nog hittat sig någon stilig pojke i byn. Kanske smedens son, han var lång och bredaxlad och skulle ta över smedjan efter sin far. Eller den där blondlockige typen som tillhörde bonden Grahams stora barnaskara – Darglad hade förstått att han var populär hos flickorna. Kanske hade Katriona rentav lyckats fånga blicken hos någon av borgherren Riddar Vetos söner – de red ibland genom byn när de var ute på jakt, två högvuxna ynglingar med nobla drag och nedlåtande miner. Darglad hatade dem, och smedsonen och Graham den yngre.
Katriona kände väl att han tittade på henne, för hon vred på huvudet och rynkade de smala ögonbrynen.
”Sluta stirra på mig”, sade hon hetsigt. ”Låt mig vara ifred!”
Hon lyfte upp de fulla hinkarna och började gå med dem upp till huset så fort hon kunde. Vattnet skvalpade ut åt alla håll. Darglad skyndade efter henne, och utan att bry sig om hennes protester befriade han henne från hinkarna. Hon lät honom till slut bära dem, men hon såg inte glad ut.

Darglad hade precis ställt ner hinkarna på köksgolvet och lämnat Katriona åt sitt öde, när en främmande gestalt kom släntrade uppför gårdsplanen. Det var en mager karl i slängkappa och höga stövlar som såg illa medfarna ut, som om han hade vandrat långt. Hans svarta hår var gråsprängt, och Darglad skymtade ett svärd vid hans sida.
”Vem är du?” hojtade han åt karlen.
”Mitt namn är Bevergarm, Aglasso Bevergarm”, svarade denne och stannade. ”Jag söker den unga fröken Katriona.”
”Hon är i köket och skurar golven”, sade Darglad misstänksamt. ”Hurså?”
Främlingen svarade honom inte, utan nickade bara som tack för upplysningen och stegade vidare mot huset. Darglad skyndade efter. Elenda skulle bli vansinnig om hon fick veta att en okänd främling hade besökt hennes hatade styvdotter – och ännu värre om hon inte fick reda på vad hans ärende hade varit!
”Det är nog min mor ni söker”, försökte Darglad. ”Elenda Vantdotter. Det är hon som är frun i huset, kan man säga. Ja, egentligen är gården min.”
Främlingen saktade inte på stegen, men han vred på huvudet och höjde ena ögonbrynet.
”Jaså”, sade han. ”Jag fick intrycket att det var Katriona som var dottern i huset.”
Darglad visste inte riktigt vad han skulle svara på det, så han stammade något och rev sig förvirrat i huvudet. Den världsvane främlingen fick honom att känna sig dum och osäker – och egentligen hade han ju helt rätt om Katriona. Men gården hade ju testamenterats till honom, Darglad, och oavsett vad nu orsaken var till det, så var det uppenbarligen hans styvfars sista vilja, och den måste ju respekteras.
Nu gick främlingen in genom dörren, och Darglad skyndade på för att inte missa något som sades.
Katriona var upptagen med att knäskrubba i hörnet vid spisen och hörde först inte att de kom in. Darglad svalde hårt vid åsynen av hennes smidiga höfter som rörde sig rytmiskt i takt med skurandet och såg genast bort- medan han försökte tänka på något annat. Aglasso Bevergarm harklade sig med oberörd min. Katriona såg sig om och flög genast upp när hon fick syn på främlingen.
”Herr Bevergarm!” utbrast hon förvånat. Tydligen var han ingen främling för henne. ”Är ni redan här?”
”Som synes”, sade mannen. Han knäppte av sig slängkappan och slog sig ner vid bordet, helt tydligt beredd att stanna en stund. ”Hörni, unge herrn – vad var det ni hette?”
”Darglad, herrn”, sade Darglad, avväpnad av mannens självklara attityd.
”Kanske ni kan ordna ett stop öl åt mig?” Mannen slängde upp ett silvermynt på bordet.