Apelsinsoppa, någon?

Är det någon som läser den här bloggen längre? Med tanke på hur sällan jag uppdaterar den nu för tiden, menar jag. SJälv har jag nästan slutat läsa andras bloggar, upptäckte jag. Och nej, det är inte Facebooks fel. Snarare Sjalbarns och Familjelivs. Jo, och Dantes också.

Jag har kommit på att det där med amningshjärna är en myt. Det beror nog snarare på sömnbrist, och blir väldigt tydligt om morgnarna. Imorse hällde jag apelsinjuice i yoghurttallriken. Härom veckan hamnade juicen i tekannan. Och det är ett rent lyckokast om jag kommit ihåg att lägga i te i tefiltret innan jag häller på vattnet.

Skrivandet, då, hur går det med det?

Tillåt mig - gapskratta. Strängt taget skulle jag väl ha tid att krafsa ner några rader lite då och då. Det som hindrar mig stavas ro och koncentration. (Detta skriver jag för övrigt med Dante sovande i sjalen. Egentligen borde jag passa på att lägga ner honom och ställa mig i duschen innan han vaknar.) Fick en förfrågan härom dagen om jag hade några noveller jag ville publicera. Jag lovade att titta på saken, men den dystra sanningen är nog att allt bra redan är publicerat (eller ratat av just den här personen), för något nytt har jag inte skrivit sedan i våras.

Träningen, som jag lovade mig själv att ta tag i, gick bra. I två veckor. Sedan kom Christian hem, och de avtalade barnvaktstiderna rann ut i sanden. Nu har han åkt, men å andra sidan blev jag knallförkyld (och Dante också). Så så var det med det. Ska väl försöka göra en kraftansträngning nu när förkylningen har lagt sig, men ska jag vara ärlig är motivationen sådär.

Nej, tänk om man skulle försöka duscha nu? Håll tummarna för att Dante inte vaknar.

Höstdagjämning

Är ensam hemma för första gången sedan bebis föddes. Bebisen har följt med sin pappa för att kolla på amerikansk fotboll hos en kompis till oss. Så jag sitter här och förundras över hur det känns att inte ha en liten att se till. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag ringer för att kolla att allt är bra... nej, jag ska inte göra det. Inte!

Var ute och promenerade idag i det vackra höstvädret. Jag gillar ju hösten, alla härliga klara dagar, kvällsmys med tända ljus, känslan av nystart och att det är dags att ta tag i sitt liv. Just i år blir det kanske inte så mycket av just det sistnämnda - jag har fortfarande fullt upp med att få vardagen att fungera. Vi har väl fått lite mer regelbundna rutiner, men jag har fortfarande inte vant mig vid att inte kunna bestämma själv över min tid, utan att hela tiden få planeringen uppbruten av en bebis som skriker, vägrar somna, vill ha mat NU, bajsar precis när man ska iväg någonstans och så vidare.

Ett par höstlöften har jag i alla fall.

Det första rör motion. Jag ska ordna en överenskommelse med mina föräldrar och min svärmor, att de kommer hit och passar sonen ett par gånger i veckan, så att jag kan träna utan att behöva bli avbruten. De övriga fem dagarna i veckan ska jag verkligen, verkligen försöka komma ut och promenera. Jag brukar säga till folk att jag försöker komma ut och promenera ofta redan nu, men ska jag vara ärlig är det bara nys. Försöken är väl halvhjärtade i bästa fall, någon gång i veckan brukar det bli. Nu ska jag verkligen försöka, om det så bara blir tjugo minuter i närmaste området.

Det andra löftet rör skrivandet, som var begripliga skäl legat på hyllan de senaste tre månaderna (eller egentligen längre, jag skrev ju knappt något i slutet av graviditeten heller). Jag har inga illusioner om att jag kommer att kunna skriva i timtal, men att hitta några tidsnuttar här och var vet jag att jag kan - det handlar bara om att sluta surfa runt på diverse internetforum och lägga den tiden på skrivandet istället. Vad som däremot kan bli problem är att uppbåda energin att sätta igång. Men jag ska försöka. Om det så bara blir tio minuter om dagen är mycket vunnet.

Nu ska jag laga mat, och äta den, utan att bli avbruten av en bebis som plötsligt kommer på att han också är hungrig. Det låter väl skönt? Visst är det. Men jag saknar honom lite redan...

Kratta gräs

Idag kände jag mig väldigt mycket som en jordnära, arbetande bondkvinna när jag stod och krattade gräs med Dante i en sjal på magen. Vetskapen att han dessutom hade en tygblöja på sig (en gammal hederlig vikblöja) förstärkte den känslan.

Hmm.

Degighet

Gick en långpromenad idag. 7 km, jag vet inte riktigt hur länge vi gick, men det kändes som en evighet, kanske för att det var så varmt och kvalmigt (Göteborg har stoltserat med en luftfuktighet på ca 90-95% de senaste dagarna så man börjar svettas, tja, bara man sitter still). Sedan hade jag problem att gå. Jag har uppenbarligen inga magmuskler längre, med resultat att jag fick ont i ryggen. Ländryggen låste sig faktiskt när jag skulle resa mig ur bilen lite senare, och större delen av dagen har jag vankat runt med ungefär samma elegans som när jag var höggravid.

Jag lovar mig själv att försöka börja träna snart. I september tror jag blir lagom. Bestämma fasta tider, ordna så att det finns mat åt Dante och sedan kämpa på. Och jag måste se till att promenera mer. Barnvagnspromenader och sjalpromenader ftw!

Varför har man inte alltid en kamera i handen?

En nässelfjäril landade på mitt ben när jag satt och solade. Den vilade en liten stund innan den flög vidare.

Stockholmssläkten har varit på besök...

Sedan kräktes Dante på både tröja och napp. Han har fattat galoppen!

Nostalgimat

Idag ska det bli römmegröt!

Römmegröt är, för den som undrar, en norsk maträtt. Jag har inget recept här - vid en snabbgoogling hittade jag mest svenska recept med mindre eller större felaktigheter. Wikipedia påstår t ex att gröten görs på "sur grädde" (vilket väl iofs är riktigt, men det låter lite fel) och liknar römme vid gräddfil (nej, helt annan smak), ett annat recept jag hittade hävdade kort och gott att man ska använda helt vanlig vispgrädde. Det går säkert att hitta ett bättre recept om man letar, vilket jag inte orkar göra just nu.

Gröten kokas alltså på römme (tänk gräddigare och syrligare crème fraîche) och vetemjöl till en risgrynsgrötliknande konsistens. Fettet som separeras från römmen vid kokningen hälls på gröten vid serveringen tillsammans med socker och kanel. Mjölk ska man ha till, och enligt norsk sed dricker man den vid sidan om istället för att på svenskt vis hälla den på gröten.

Mamma lagar nu för tiden, sedan (min norska) mormors bortgång. Gott är det!

Dagens bild får bli Dante i min gamla bebispyjamas. Nappen introducerades i veckan och har mottagits med viss misstänksamhet - ibland duger den, ibland inte.

Uppdaterad länk

Fick ett påpekande att länken jag angivit till Dantebloggen inte funkar, så här kommer en som förhoppningsvis stämmer: http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b67263.html

Någon kan väl hojta till annars?

För övrigt tror jag att jag håller på att bli sjalfrälst. Jag som var så skeptisk mot sjalar tidigare, ha ha.

Denna regniga sommar...

Är lite avundsjuk på grannarna som nyss kom hem efter några veckor i Italien. De slapp tydligen värsta värmeböljan också, lyckostarna.

Själv ska jag ta bebis med mig och åka till landet över natten. Bilen är ju fortfarande kass - det där med bromsarna - så pappa får agera taxi och åka från landet för att hämta oss (okej, han hade faktiskt ett ärende hemma också). Lite irriterande, det där med bilen, förresten. Man blir ju lite låst. Kom på att jag måste ta mig in till stan i veckan, så då blir det väl till att premiäråka buss med barnvagn. Värre är att jag lovade hälsa på en kompis som bor lite utanför stan, otillgängligt med busstrafik. Bökigt.

I förra veckan damp det för övrigt ner ett recensionsex av KG Johanssons nya ungdomsroman Det sista kriget i brevlådan. Och jag som egentligen inte har tid med sådant nu... Men man kan läsa medan man ammar, och boken är riktigt bra, så jag ska nog försöka recensera den. Annars får jag väl skicka den vidare - ska bara läsa ut den först! Har fortfarande inte öppnat senaste Schakt, men orkar jag ska jag försöka recensera den också. Man vill ju inte tappa formen helt...

Har uppdaterat Dantebloggen förresten, det gör jag nästan dagligen.

Bad hair day (eller nåt)

Till att börja med: en dålig natt. Första amningen klockan tolv, jag somnade och vaknade en timme senare, väl medveten om att Dantes blöja behövde bytas. Vilket förstås väckte honom också, och sedan var han ur fas resten av natten, ville äta på andra tider än vanligt, kinkade och hittade inte taget om bröstet, allt medan jag var groteskt trött och hade huvudvärk.

Gick upp med huvudvärk, men kunde i alla fall ta det lugnt ett par timmar innan vi skulle iväg till BVC. Innan vi åkte matade jag Dante igen, men förmodligen blev han inte nöjd, för han gallskrek tills jag startade bilen och han somnade.

Efter BVC gjorde jag det taktiska misstaget att åka till Ikea trots att jag egentligen var både trött och hungrig. Efter uträttat ärende - köpte några handdukar - skulle jag köra iväg och konstaterade att bromsarna bak - som har krånglat - fortfarande lät konstigt. Jag stannade bilen för att kolla ifall det verkligen var bromsarna som lät och inget som låg löst någonstans. När jag skulle backa ut från parkeringen hände det - pang bom rakt in i en annan bil som kom körande. Helt och hållet mitt fel, jag hade haft noll koll bakåt, stressad och trött som jag var. En rejäl buckla blev det på den andra bilen också där min dragkrok träffat plåten (vi klarade oss bra, Dante vaknade inte ens).

Det blev droppen. Jag kände mig som en usel bilförare, usel mamma, och allmänt ansvarslös, kort sagt, jag var ett nervvrak de närmaste timmarna efter det. När jag väl fick tag på Christian var han tack och lov lugnande och förstående (i mitt huvud skulle han vara arg och besviken, trots att hans verkliga reaktion var mer i linje med hans personlighet). Lite mat och chokladbollssmet har nu lugnat mig till nästan en normal nivå.

Lärdomen man kan dra av detta är att jag verkligen måste börja vila på dagarna. Och förmodligen inte köra bil när jag är övertrött.

Bebisblogg

Vill man läsa mer om bebislivet hänvisas man alltså numera till Dantebloggen som ligger på Familjeliv. Tyvärr måste man vara medlem på Familjeliv för att kunna kommentera, något jag upptäckte när jag redan skapat bloggen (medlemskapet är gratis om man nu är intresserad). Så det är möjligt att jag i framtiden flyttar bebisbloggandet, men det får ligga där det ligger så länge.

Om livet i allmänhet och skrivande i synnerhet kommer jag att fortsätta skriva här. Just nu kretsar ju förstås det mesta kring Dante, så det kanske blir lite glest med inlägg den närmaste tiden. Men jag kommer tillbaka...

Förlossningsberättelsen...

...finns att läsa här.

Midsommarbarn

Länge såg det ut som om det skulle bli ett sommarsolståndsbarn, men han visade sig vara lite seg i starten och behagade pluppa ut först på midsommarafton. Det regnade ju ändå i Göteborg, så då kan man väl lika gärna föda barn istället för att sitta och bli blöt och önska sig en solig midsommar.

Ja, vår lilla Gris visade sig vara en liten pojke. Han var 50 cm lång och vägde 3475 g, en riktig medelbebis. Självklart är han vackrast i världen! Den som är intresserad av att läsa min förlossningsberättelse ska få en länk så fort den är skriven. Ni andra slipper åtminstone tjatet om min graviditet från och med nu... Jag ska försöka att hålla det värsta bebissnacket härifrån (kommer förmodligen lägga det på annan plats, länk kommer i så fall för den som vill läsa). Den här bloggen skulle ju fokusera på skrivande. Hmm. Ja, vi får väl se hur mycket sådant det blir det närmaste, eh, halvåret eller så.

Bilder på Grisen finns här.

Falsklarm

Idag är jag irriterad.

Efter att ha haft allt tätare och kraftigare sammandragningar hela gårdagen ringde jag förlossningen och diskuterade saken med dem sent igår kväll. Jag hade ju inte så ont även om sammandragningarna var regelbundna, och det sade jag till barnmorskan. "Prova att ta två alvedon och ta ett bad", sade hon. "Är det förvärkar brukar de försvinna då, men inte om det är riktiga värkar."

Sagt och gjort. En och en halv timme senare var värkarna kraftigare, tätare, mer regelbundna och gjorde mer ont - även om det fortfarande inte var frågan om någon större smärta, vilket jag återigen påpekade när jag ringde förlossningen för andra gången. "Nej, men det är så individuellt hur man upplever det", sade barnmorskan. Hon tyckte att jag kunde komma in om jag ville så att de fick titta på mig, med reservationen att jag mycket väl kunde bli hemskickad igen. Nu bor vi ju inte så långt från närmaste sjukhus, och värkarna kom vid det här laget var och varannan minut, så klockan två på natten befann jag mig på en brits på Östra, kopplad till en CTG-apparat som mätte värkarna och Grisens hjärtljud.

Några värkar, regelbundna med inte särskilt starka, registrerades (givetvis hade de avtagit så fort jag satte mig i bilen). Grisen bökade runt och verkade på gott humör därinne, men när barnmorskan undersökte mig konstaterade hon att "här har inte hänt nånting!" Ingen mogen livmodertapp, inte minsta antydan till att jag var på väg att öppna mig, ingenting.

Så det var bara att sätta sig i bilen och åka hem igen, efter att ha fått höra att riktiga värkar, de är så starka att man inte kan tänka på något annat (varför sade inte den förra barnmorskan jag pratade med det i så fall, tänkte jag lite surt).

På sätt och vis var det ganska skönt att vi kunde åka hem. Vi var dödströtta båda två, och jag är ganska glad om jag slipper starta min förlossning när jag helst bara vill lägga mig ner och somna. Men vad som är riktigt irriterande i sammanhanget är att sedan vi kom hem inatt har de där fina regelbundna sammandragningarna helt försvunnit. Några ynka sporadiska värkar har min kropp presterat under dagen. Som om den tycker att den körde ju ett ordentligt träningspass igår, då kan den ta det lite lugnt idag.

Det är inte utan att jag känner mig lite snuvad på konfekten.

Kvällens filmtips

Nyss började Bend it like Beckham på SVT. Har du inget bättre för dig, se den! En mysig feel good-film om tjejfotboll, komplett med gullig fotbollstränare och en mycket ung (och alldeles utmärkt) Keira Knightley.

Kvällen är räddad!

Edit: Jag glömde nämna det underbara indiska bröllopet, förresten. Varför tänkte inte vi på att ha indiska dansare när vi gifte oss?

Nej, här har inget kommit ut

Egentligen antar jag att jag borde ha skrivit igår och gnällt över att Grisen inte kom på utsatt dag, men med tanke på att bara typ 5% av alla föder på beräknat datum så ska man väl inte göra för stor affär av det. Jag har fortfarande löjligt regelbundna sammandragningar av och till. Igår och inatt tänkte jag vid ett par tillfällen ringa förlossningen om de fortsatte - varpå de naturligtvis slutade. Hmpf! Just nu ligger de på ett blygsamt halvtimmesintervall, så man ska väl inte förvänta sig för mycket.

Ett fenomen: Jag har hört av andra som gått över tiden att dagarna runt och efter beräknad förlossning börjar helt plötsligt telefonen ringa stup i kvarten. Jepp, det stämmer här också. Åtskilliga kompisar har ringt sedan i förrgår, och nu senast ringde pappa. Men snälla ni, ni begriper väl att vi hör av oss om det händer något! Hittills är det mest bara lite komiskt, men jag förstår att man kan bli lite stressad av det i längden.

Idag börjar för övrigt ConViction här i Göteborg. Jag hade faktiskt tänkt gå om inget barn hade anlänt, men lyckades glömma bort det och sitter följaktligen här hemma och klockar sammandragningar istället. Håhåjaja.

Jag vet i alla fall vilken bok jag ska packa i BB-väskan: Den senaste Schakt-antologin kom idag. Krälande Cthulhu och andra bedrägliga blindskär. Känns som en sund motvikt mot allt detta gravid- och förlossningstjat, eller hur?

Städpaus

Måndag: Var hos barnmorskan som meddelade att allt var normalt. På kvällen firade vi att min kära mor äntligen blivit klar med sin licentiatuppsats i musikvetenskap: "Tungens figur paa winden". Om fransk och italiensk praxis av tungstavelser för blockflöjt och andra träblåsinstrument runt 1680-1750. Stort grattis till mamma! Dessutom jättegod buffé från Sofina. Hade kraftiga förvärkar hela kvällen och höll dessutom på att flyta bort i värmen, men trevligt var det hur som helst.

Tisdag: Så regelbundna sammandragningar att jag funderade på att ringa förlossningen och fråga om det kunde vara på gång - måste de tidiga värkarna göra ont? Sedan inget. Därefter ett par rejäla ryggvärkar. Sedan inget igen. Och sedan mindre förvärkar hela kvällen. Var och fikade med gänget från Familjeliv, och tja, det var två som var med där som gått två veckor över tiden, så det känns nästan förmätet att tro att jag ska få i tid.

Idag: Trots förvärkar hela natten inte minsta lilla känning idag. Irriterande! Fast på sätt och vis bra, antar jag, eftersom det är storstädning som gäller idag. Hemmet blir visst lika smutsigt fast det är värmebölja, så idag när det äntligen är lite svalare får man passa på. Dessutom har jag drabbats av någon sorts "det ska vara fint när bebisen kommer"-tanke. Eller rättare sagt, jag har ingen lust att komma hem från BB och mötas av skitiga golv, prylar som ligger överallt och saker som luktar illa i kylen.

Vidare ska vi få våra persienner idag, eller rättare sagt rullgardiner. Vita, tunna i alla rum utom sovrummen (där det ska bli vita mörkläggningsgardiner) och badrummet (persienn). Ska bli underbart!

Under fikat igår blev jag spådd med pendling medelst halskedja, och upplyst om att det bor en tjej i min mage (Carin som spådde garanterade inget säkert resultat - av de hon hade testat på hade hon väl haft rätt i ungefär hälften av fallen, vilket ju ärligt talat är vad man borde kunna gissa sig till). Så när jag råkade på min gamla kristallpendel under städningen kunde jag inte låta bli den. Pendeln bekräftade tjej-teorin och meddelade också den glada nyheten att barnet kommer ut under morgondagen, på själva den beräknade förlossningsdagen! Låt oss vara skrockfulla och hoppas att det stämmer.

Nej, nu lunchdags!

Lägesuppdatering

Noll bebis. Jättestora fötter. Varm.

Värmeslag

Ja, jag vet att man inte ska klaga på Den Heliga Svenska Sommaren när den väl kommer. Och, okej, det är skönt nu när kvällarna blivit ljumma och man kan sitta ute etc., etc. Men jag har en vecka kvar till beräknad förlossning, och då tycker jag att man har rätt att gnälla lite grann åtminstone.

Mina fötter är svullna och trötta fast jag knappt står och går på dagarna.

Jag svettas som en gris.

Jag är enormt trött och slö, varenda dag däckar jag en timme i soffan.

Jag har nästan inga mammakläder anpassade för värmen, och nu känns det ju lite fånigt att köpa mer.

Dessutom luras Grisen med förvärkar titt som tätt, vilket är frustrerande. Men jag förstår den om den inte vill komma ut mitt i en värmebölja. Helt plötsligt dyker scenariot "varm, skrikig bebis" upp för min inre blick. Hmm. Nåja. Vi får väl helt enkelt bädda ner oss i badkaret resten av sommaren, Grisen och jag.

Nu ska jag iväg och spela minigolf och grilla korv. Okej, det finns saker som är alldeles toppenbra med sommarvärmen också - och jag hade nog egentligen inte velat byta bort den. Inte riktigt än, i alla fall.

Apropå teletubbies...

Apropå den polska stormen kring teletubbien med handväskan : Könlösa må de vara, men det hindrar dem inte från att skaka loss till låtar som Sexyback och Candy Shop. Fast roligast (och gulligast) av de här YouTube-klippen var nog ändå detta.

För övrigt tycker jag det är lite lustigt att den tolkning som ligger närmast till hands av den lila fluffvarelsen med handväskan är att det är en kille som är homosexuell. Jag vet inte, men enligt traditionell färgkodning och traditionella könsattribut är ju åtminstone min första tanke att har Tinky Winky ett kön, så är h*n en tjej.

Å andra sidan har jag ju inte kollat på Teletubbies...

Tillbakablick

Nej, ingen bebis än. Trots förvärkar som varit kraftiga nog att få mig att undra om inte förlossningen är på gång. Tyvärr har de där riktigt kraftiga förvärkarna bara kommit en och en, med timmar eller dagar emellan. Så förmodligen kan de hålla på så ett tag till.

Ytterligare märklig graviditetsåkomma: Jag har börjat må illa igen. Inte mycket, visserligen, men ändå - NU?!

Funderar på att försöka göra en kraftansträngning och skicka in en novell till Catahyas nästa antologi. Jag har ju faktiskt en novell som är så gott som färdig och som passar temat. Däremot blir det ingenting till Mitranias novelltävling, vilket egentligen är lite synd eftersom det faktiskt är prispengar i den potten, ingen stor summa, men ändå.

Men först åter till graviditeten och en återblick: Magen i december (när jag var i vecka 14) och nu för ett par dagar sedan (vecka 38). Den senare även med dubbelhaka. Och notera att jag fortfarande kunde ha mina ringar på den första bilden!

Redo

Sådär. Då var skötbord och de sista sängtillbehören (påslakan, madrasskydd, filt) inhandlade. Vi börjar bli redo. Så lilla Gris, kan du inte komma ut nu?

Prinskorvar?

Jag tittade på mina fötter i morse och insåg att de var runda som korvar. Jepp, binda vatten var det.

Liva upp din söndag lite?

Roliga bloggen Nakenchock har tagit semester, så jag vill passa på att än en gång slå ett slag för Katastrofala omslag om ni vill träna skrattmusklerna lite. Det är mycket dansband från 70-talet, men även pärlor som pojkband från tidigt 80-tal eller ett väldigt pårökt technoomslag från millenieskiftet. Allt ingående analyserat. Stor humor.

Nu är gräsmattan blöt

Kan meddela att vattnandet avlöpte utan större missöden. Jag var farligt nära ett litet "Pregnant Wet T-shirt"-framträdande när jag glömde att stänga av vattnet innan jag tog loss munstycket när jag hade vattnat klart, men det klarade sig.

Nu ska jag försöka skruva ihop en begagnad Ikea-spjälsäng med hjälp av en bruksanvisning till en snarlik modell. Kan bli intressant.

Underliga graviditetsåkommor

Jag har ju varit ganska förskonad från de värsta graviditetsbesvären, som långvarigt illamående, foglossning och så vidare, men så här på slutspurten har karpaltunnelsyndromet slagit till. Jag vaknar varje morgon och kan knappt stänga av väckarklockan eftersom jag inte har någon känsel i fingrarna. Så igår var jag hos arbetsterapeuten och fick ett par otroligt sexiga handledsskenor i blå plast som jag ska sova med. Sådär skönt, kan jag berätta. Dessutom hävdas det in den lilla informationsbroschyren jag fick med mig att det kan ta upp till tre månader efter förlossningen innan symptomen har försvunnit. Skojigt att sova med plastskenor hela högsommaren, som om man inte blir varm nog ändå. Och behöva krångla med att ta av och på dem varje gång man nattammar.

För övrigt har mina förhoppningar om massor av regn i helgen grusats. Massor av regn hade inneburit att naturen hade tagit hand om vattnandet av vår gräsmatta. Nu måste jag göra det. Att koppla in en vattenspridare är helt okänt territorium för mig, kan jag tala om. Men, men, det är väl bara att ta tjuren vid hornen och hoppas att jag inte lyckas duscha mig själv på köpet.

Dagens gapskratt

Via The Pale Green Woman hittade jag detta guldkorn. Enjoy!

Trädgårdsarbete

Skulle ha sått gräs på framsidan idag, men jag väntar nog tills en dag när det är mindre risk att gräsfröna regnar bort. Dessutom har jag misstankar om att jag faktiskt rent fysiskt inte klarar av att lägga ut den s.k. topdressen, det tunna sandiga jordlagret som ska ut innan gräsfröna. Att svinga en spade är jobbigare än man kan tro när man är framtung. Jag var i alla fall ambitiös nog att trots regnet plantera några anemonlökar som jag hoppas tar sig, och små tuvor av något som jag redan glömt av vad det hette (karpaterblomma? Karpaterklocka? Karpaterklocka var det nog). Så inom en snart framtid hoppas jag även framsidan börjar hysa en viss likhet med en trädgård.

Nu är jag kall och känner hur det drar i magen. Nåja, får väl skylla mig själv. Grisen har åtminstone haft vänligheten att dra in den där foten som har sparkat mig i sidan sedan igår kväll. Nej, varm kopp te tror jag det får bli nu.

Och så fastnade jag i ett test igen...

Vuxenpoäng.com - Hur vuxen är du egentligen?

Din vuxenpoäng är: 21.6
Din ålder borde vara 40.7 enligt Sveriges Vuxenpoängsstyrelse


Ojdå, ditt test visar att du måste tagga ner lite. Du är lite för mogen för din ålder. Kanske dags att sluta använda ICA-kortet eller sälja bilen? eller varför inte beställa en resa till Kos?

Tips på saker att göra för att få mindre poäng

Börja drick öl.
Åk till Hultsfred, dvs festivalen, inte staden. (Min kommentar: Haha, lite extra roligt eftersom släkten i Hultsfred föranleder ett besök där lite då och då!)
Flytta ihop med några kompisar.
Ge dina krukväxter till grannen.
Sälj din bil, det är omiljövänligt.

Veckan som gått

Var hos barnmorskan i måndags och kan meddela att bebisen nu är fixerad. Jag misstänkte det. Den senaste veckan har det tyngt liksom neråt på ett helt nytt sätt, rörelserna har blivit mindre och jag har plötsligt börjat sitta väldigt bredbent (som en kompis uttryckte det, har man ett huvud mellan benen så...).

Har jobbat tre dagar på mitt gamla jobb, som jag nämnde härom veckan. Riktigt trevligt att komma ut lite, faktiskt, även om vi hade bisarrt lite att göra. Jag förstår inte varför inte fler människor vill handla massor av jättedyra kläder hela tiden? Konstigt.

Kikade förresten runt lite på NK Kids idag eftersom det ligger vägg i vägg, och jag måste erkänna att även om jag av princip tycker att det är löjligt att köpa märkeskläder till små barn, så är det faktiskt väldigt gulligt med pyttesmå tröjor som det står "Gant" på.

Igår kom jag hem från jobbet och upptäckte att vår trädgård var grön. Gräsmatta, yay! Så ikväll blir det till att försöka koppla in vattenslangen. Grästurf ska tydligen "vattnas rikligt" de första tio dagarna, enligt skötselanvisningen som damp ner i brevlådan.

Jag har också fått veta att Catahyas novellantologi Vinter och hav, där jag har med två noveller, nu har lämnat tryckeriet. Tyvärr finns den inte till försäljning än , men jag återkommer med mer information när så är fallet.

Vidare har jag börjat hänga pinsamt mycket på Familjelivs forum. Fördelen med det är att där kan jag vara enkelspårig och prata graviditet och intrikata bebisfrågor (som hur man bäst bäddar en vagn på sommaren) med folk som är minst lika enkelspåriga. Förhoppningsvis skonar det min omgivning lite grann. Jag som inte skulle bli en sådan där människa som inte kan prata om något annat än barn, suck...

Just nu väntar jag på att barnsäng, babysitter och amningskudde ska anlända med snäll kompis som kört ner det från givmild kusin i Stockholm. Och bärselen kom i förrgår. Det börjar bli klart här hemma för Grisens ankomst. Den viktigaste ingrediensen för ankomsten fattas dock fortfarande. Den blivande fadern kommer inte hem förrän på måndag. Så tills dess är det knipa som gäller (påminn mig om det här om typ fem veckor när jag börjar klaga över att bebben inte vill komma ut...).

Quiz!

Okej, något för oss som är slavar under Grey's Anatomy. Hittade följande quiz via Emma - och resultatet blev:

You're Izzie:
You're impulsive and often follow your heart, not your head. Caring too much can get you in trouble. But you're always there for your friends, and good thing they're always there for you too. Just doing your job isn't for you; you'll always find a way to go above and beyond because there are so many people who need your help. Just remember to save yourself before you save the world.

Nja, jag vet inte jag. Jag är nog tyvärr inte riktigt så osjälvisk och idealistisk.

Efterlysning

Emma har bytt bloggadress och jag kan inte hitta den nya. Emma, var är du?

Mer kläder

Och apropå whisky. Fixade tryck på två sparkdräkter till idag (nu får det nog räcka tror jag). Bruichladdich är destilleriet där vi har vårt fat, och idén till den andra texten har jag faktiskt snott från en sparkdräkt jag såg på Designtorget - varför betala en massa dyra pengar för något man kan fixa själv på tio minuter?

Whiskyhyllan

Maken har snickrat. Jag menar, vad ska man annars göra med en outnyttjad vägg i förrådet?

Tystnad

Det är tyst här hemma. Stilla. Lite tendenser till ensamt och tråkigt. Men så tänker jag att jag kanske kommer att sakna den här tystnaden så småningom, när den har fyllts av en ny liten varelse med uppmärksamhetskrav.

Nu ska jag åka och köpa blomjord. Veckans projekt är att plantera om inomhusväxterna.

Lappsjuka i väntans tider

Skrivit något på sistone?

Nej. Det går trögt nu. Det känns som om mitt huvud är fullt av hus och bebis. Är det detta som kallas att boa? Lär vara något som drabbar gravida kvinnor. Inte för att jag faktiskt gör så mycket. Det är till och med så att jag för första gången sedan jag blev arbetslös drabbats av tristess. Jag är rastlös och otålig samtidigt som jag inte har ork att göra något, eller inser att jag inte kan göra det jag vill göra. Och börjar känna av den där lappsjukan som kommer sig av att inte ha ett jobb att gå till och arbetskamrater att träffa. Det var lite läskigt att fylla i och skicka in ansökan om föräldrapenning och i klartext tala om för Försäkringskassan (och mig själv) att jag faktiskt planerar att vara hemma minst åtta månader efter barnets födelse. Det är i februari 2008! Jag planerar att inte jobba under (nästan) hela 2007! Det är väl tur att man får en liten människa att ta hand om, annars känns tanken lätt panikframkallande.

Nästan, ja. Jag ska faktiskt rycka in på mitt förrförra jobb några dagar i maj. Klädaffären. Och jag ser fram emot det, tro det eller ej! Det ska bli riktigt trevligt att komma ut lite, vara i en yrkesroll, träffa knäppa kunder. Jag oroar mig mest för att jag inte ska orka, men å andra sidan rör det sig om ganska korta dagar, och butikschefen har intygat att det är helt okej om jag sätter mig en stund emellanåt (vi vet båda att vardagar knappast innebär någon större rusning).

För övrigt går jag in i vecka 35 idag. Det betyder 6 veckor kvar till beräknat förlossningsdatum, eller ungefär fyra veckor kvar om Grisen lyssnar på vad jag har sagt till den. Jag börjar bli otålig nu, samtidigt som jag oroar mig för att den ska få för sig att komma ut på tok för tidigt. Sent igår kväll - eller om det var inatt - fick jag mitt första anfall av förlossningsnervositet. Ett klassiskt "hjälp, jag kommer aldrig att klara det", som tur var ganska snabbt övergående. Jag vet ju att jag klarar det - ut ska den, på något sätt. Sedan är det förstås en massa saker som kan gå fel, men konstigt nog tänker jag inte så mycket på det, vilket inte är likt mig eftersom jag brukar hetsa upp mig över möjliga skräckscenarier.

Det ska böjas i tid

Jag trodde faktiskt att Christian skämtade när han berättade vad han hade köpt till bebisen, det allra första han har köpt. Det gjorde han inte. Nu har jag sett den. Det är en putter. En putter för mycket små barn, från fyraårsåldern ungefär. Så om jag tvivlade innan på att det kommer att införskaffas ett juniormedlemskap på närmaste golfklubb så fort som möjligt, så gör jag inte det längre.

Återstår att se om det är nästa Tiger Woods som bor i min mage. Myten säger ju att han spelade bättre golf som treåring än många vuxna...

Jag var hos tandläkaren idag, för övrigt. På parkeringen utanför min tandläkare är det gratis att stå i två timmar, men man måste fortfarande ha p-biljett. Just den här måndagen hade ett fyllo parkerat sig vid p-automaten och stod där och halsade burköl. Döm om min förvåning när jag kommer fram och fyllot snabbt trycker ut en biljett till mig och överlämnar med ett glatt leende. Han försökte även ge en biljett till en förbipasserande man, som fick värja sig med ett "jag har redan en..."

Helt klart dagens mest oväntade incident. Jag kanske borde ha dricksat det glada fyllot?

En kissnödig blåval med halsbränna + en utmaning

Ja, det är jag. Eller kanske inte riktigt blåval. Ibland känner jag mig "bara" som en valross.Jag börjar verkligen längta efter att det där lilla klumpen ska komma ut nu, något som inte blev bättre av att jag träffade två små färskingar på tre respektive åtta veckor igår. Jag har sagt till den upprepade gånger att den ska komma ett par veckor före beräknat datum, så jag hoppas att den har lyssnat och lyder mamma.

Var hos barnmorskan idag och trevligt nog har det lilla livet lagt sig åt rätt håll nu i alla fall. Låt oss hoppas att den håller sig så.

För övrigt såg jag nyss att jag har blivit utmanad. Igen. Jag bangade förra gången, och det känns fortfarande som om jag inte vet sex andra bloggare som inte redan har gjort den här utmaningen, så jag bestämmer mig helt enkelt för att den här förgreningen stannar av med mig.

Så, sex underliga saker om mig:

1. Fingrarna på min vänsterhand är längre än på högerhanden.

2. Jag är besatt av listor. Jag har ett nästan tvångsmässigt behov av att lista upp saker jag måste göra eller hålla reda på, för annars känns det som om jag blir stressad för att jag tror att det är mycket mer än det faktiskt är, eller för att jag är övertygad om att jag har glömt något.

3. Trots att jag vet att det bara är skrock så har jag väldigt, väldigt svårt att gå under stegar eller lägga ifrån mig nycklarna på bordet.

4. Jag kan inte äta ute själv. Det kan nog faktiskt klassas som en fobi när jag tänker efter. Caféer och snabbmatställen kan funka, om jag verkligen tvingar mig till det och har något att läsa som jag kan gömma mig bakom, men jag skulle nog aldrig klara av att gå på restaurang själv. Inte ens lunchrestaurang.

5. När jag gapar eller gäspar så knakar det i käklederna och jag känner hur de hoppar ur läge. När jag stänger munnen igen kan jag liksom justera tillbaka leden med en liten rörelse. Det låter obehagligt, men det känns riktigt skönt, som att käkarna har varit låsta och öppnar upp sig. Över huvud taget knakar det väldigt mycket i mina leder. Ryggen är ett kapitel för sig.

Det underligaste har jag sparat till sist:

6. Jag pillar och drar mycket i mitt hår, men till råga på allt har jag en konstig ovana att dra och tvinna fram smala hårslingor som jag sedan stoppar in i öronen. Ibland tuggar jag på håret och kilar in det mellan framtänderna istället. Och ja, folk har kommenterat det. Jag förstår dem.

Vardagsrummet

Här kommer som utlovat, lite mer bilder från flytten och vårt vardagsrum. Jag orkar inte skriva några bildtexter idag, just det där med att lätt och smidigt få ihop ord och bild är inte Bloggers starka sida.

Övervåningen får vänta något. Det fattas bl a en sänggavel och ett par bokhyllor fortfarande. Men det kommer.

Välkommen till blåshålet

Jag har börjat inse att Hisingen är blåsigt. Trots att vi bor både lägre och längre från havet nu än förut har det blåst konstant sedan vi flyttade hit, känns det som. Detta märks framför allt i form av soptunnor. Nu för tiden är ju soptunnor i allmänhet gjorda av plast. Jag tror ni kan räkna ut vad som händer om det står tomma plastsoptunnor längs en gata utan någon form av vindskydd när det blåser.

Just det. De står inte kvar så länge.

Igår när jag kom ut hade dessutom dörrmattan gett sig ut på en vindburen utflykt sisådär en hundra meter bort. Intressant. (Nu står det en tung kruka på dörrmattan.)

Från det ena till det andra, här är lite bilder från flytten:

Dagen före. Ett styck nerpackat vardagsrum.

Uppackning av nya köket. Japp, tjockisen som gömmer sig

bakom skåpsluckan är undertecknad. Mannen till höger är

min svåger (kan tillägga att jag har censurerat bort ett par

underbara bilder där min svärmor och min make sitter och

ser helt utmattade ut. Jag misstänkte att de kan ha synpunkter

på att läggas ut på nätet i rödmosigt tillstånd...).

Köket börjar likna något. Och vår underbara kökstapet (Josef Frank!).

Nästa gång: Vardagsrummet.

Halleluja!

Yes! Vi har internet igen! Jag är tillbaka i stora vida världen!

(Det är faktiskt ganska sorgligt hur avstängd man känner sig nu för tiden när man inte kommer åt nätet i tid och otid.)

Mer bloggande utlovas inom kort.

Fortfarande inget internet...

...Men flytten gick i alla fall bra. Jag hade tänkt lägga upp lite bilder, men det får vänta tills vi får ordning på bredbandet och jag kan sitta hemma i lugn och ro. Senaste nytt är nämligen att Glocalnet efter flera veckor nu kommit på att de visst inte kan leverera, så nu ska vi hitta en ny leverantör som kan fixa bredband åt oss ASAP. Frustration var ordet.

Upptäckte förresten att Blogger av någon mystisk anledning bestämt sig för att jag måste moderera mina kommentarer. Det ska vara ordnat nu, ursäkta ni som fick vänta.

Och bebisen växer, magen börjar bli riktigt stor nu. Bara åtta veckor kvar till beräknad födsel, det är faktiskt inte så länge. Den lever om något väldigt därinne, det är nästan lite läskigt när hela magen hoppar runt på eget bevåg. Jag blir mer och mer nyfiken på att få träffa den där lilla människan som bor därinne!

Nu ska jag hem och njuta lite till av solskenet innan det försvinner. Jag hoppas på att kunna återkomma inom ett par veckor.

Dan före dan

Ja, det är lite julaftonskänsla. Eller - jag har nästan resfeber. Ni vet, "allt-är-packat"-känslan. En sanning med modifikation förvisso, det är en del i köket och arbetsrummet kvar (datorn, uppenbarligen, bland annat). Våra fönster gapar tomma sedan jag tog ner alla gardiner igår, sovrummet är belamrat med ryggsäckar fulla av kläder (jag begriper det inte, men vi har skrämmande många stora ryggsäckar med tanke på hur sällan vi använder oss av sådana).

Ikväll packas datorn ner, vilket markerar att jag går in i internetskugga på obestämd tid. Det kommer nog inte hända så mycket på den här bloggen den närmaste månaden, med andra ord. Kika in ändå. Vi kommer väl att snylta lite på föräldrarnas datorer för att kolla mail och sånt, så förhoppningsvis ska jag väl klämma in någon rad här också.

Och dagens vårtecken är...

...att myrorna har vaknat. Det är sådant man märker när man sätter sig på en solvarm häll i skogen och inser att hela hällen kryper. Men de var ganska vårslöa än, de små liven.

För övrigt är det vårdagjämning idag, strålande solsken men minst sagt friska vindar. Och i övermorgon får vi nycklarna till huset!

Bebistankar

Vaknade typ halv sex imorse och kunde inte somna om (jag är ju arbetslös och brukar kunna lyxa med att gå upp, säg halv åtta). Grisen sparkades. Ibland undrar jag om det är en maratonlöpare eller dansare jag har därinne, den kan ligga en lång stund och bara sparka mig, alternativt bökar den runt (det är ju en Gris!) som om den på allvar försöker möblera om bland mina inälvor. Senaste given är att den har kommit på att den kan sträcka sig liksom ut mot mina sidor, mot ryggen till och sparka mig i levern ungefär. Generellt är det lite roligt att ha någon som lever om därinne, men just när man ska försöka sova är det ganska störande. De där leversparkarna gör faktiskt lite ont, rentav.

Jag har nog kommit in i en väldigt bebisfixerad period just nu, tänker på mycket på hur det kommer att vara, läser mycket, får med jämna mellanrum panik när jag inser hur många moment det innebär att ta hand om ett litet barn (blöjbyten, badning, matning, rengöring av naveln, påklädning, avklädning, you name it)... Å andra sidan är det onekligen så att en massa andra människor har klarat av att ta hand om sina barn utan några större katastrofer, så då borde jag och Christian väl klara av det också. Trots att jag är den sortens människa som får små barn att börja gråta så fort jag håller dem. (Det är sant. Fick det bevisat för bara ett par veckor sedan när vi hälsade på liten Julia, omkring ett halvår gammal. Julia log glatt och nyfiket när hon bollades runt mellan Christian och de båda andra besökande kompisarna. Så kom hon till mig och börja gnälla på sekunden.)

En annan tanke som dök upp häromveckan kändes lite konstigare. Nu är jag ju ensam hemma halva tiden när Christian är på jobb. Det kommer jag inte att vara mer. Från och med i sommar och ganska många år framöver kommer det alltid att vara minst en person till hemma, en person som dessutom kommer att kräva i stort sett all min uppmärksamhet i början. Oj, liksom.

Magvärmare

Nu är den färdig! Magvärmaren som min kära mor har stickat. Egentligen börjar det väl nästan bli för varmt för den, men, men, det är mitt eget fel som inte har bättre framförhållning. Tack mamma, hur som helst!

Fråga mig inte vad garnet heter (det är lite mohair i det i alla fall) eller vilka stickor som använts (5???). Jag kan inte sånt. Jag vet att den är stickad i två stycken, som är ihopsydda baktill, och att principen är två aviga-två räta. Knytsnörena har jag flätat av garn och helt enkelt knutit fast i stickningen, så de är lätta att flytta vid behov.

Den ser ljusare ut här än vad den egentligen är. Blixtens fel.

Magvärmaren på plats.

Jag har nu gått in i vecka 28. Tolv veckor kvar, förutsatt att Grisen håller tiden, men det ska man väl inte räkna med. Visste ni att det kan vara upp till tolv veckors leveranstid på en ny barnvagn? Det gjorde inte vi, kan jag berätta. Det var en ren slump att jag pratade med en nybliven mamma på en fest häromveckan och att hon råkade nämna något om leveranstider. Nu vet vi i och för sig inte om vi ska köpa nytt eller begagnat - det lutar väl åt begagnat - men i vilket fall som helst slog paniken till lite grann. Ett annat problem är av logistisk art. Min kusin erbjöd mig en barnsäng och en babysitter. Problemet är att hon bor i Älvsjö, så nu måste vi klura ut ett sätt att få hit grejerna.

Idag är det för övrigt exakt en vecka till det stora flyttlasset går. Det börjar krypa lite i mig av otålighet nu. Koncentrera mig på Romanen är svårt, för att inte tala om de noveller jag lovade att försöka bli klar med denna veckan. Jag är både för stressad och för förväntansfull just nu.

Bokterror

Man kan fråga sig vad som är sensmoralen av den här historien - att man ska undvika nobelpristagare eller att man ska vara försiktig med vad man rekommenderar till folk? Eller så bekräftar den bara vad jag länge har misstänkt: vissa människor är underligare än man kan föreställa sig.

Slödag och boklistor

Idag verkar bli en sådan där dag när man inte får något vettigt gjort. Jag hade amibitionen att vara uppe och skutta tidigt hela denna veckan i hopp om att hinna redigera så mycket som möjligt innan jag måste ta tag i packningen igen. Det har gått sådär (har fått en hel del gjort ändå, som tur är) och idag känns det rätt så hopplöst. Jag har mest växlat mellan att vanka omkring och ligga ner eftersom jag har ont i ryggen och har fått en släng av koss-syndromet (jag-är-en-otymplig-kossa-med-jättemage, med tanke på att jag bara är i vecka 27 än så är det lite oroande). När jag väl satt mig ner har jag fastnat i meningslöst surfande istället.

Följande lista på böcker vi "köper men aldrig läser" kan jag inte låta bli att kommentera:

1. ”Vernon God Little” – D.B.C Pierre. Jag erkänner min okunskap, aldrig hört talas om.
2. ”Harry Potter och den flammande bägaren” – J.K Rowling. Har och har läst. Eller vänta, det kan möjligen vara så att jag bara har läst den engelska versionen och att den svenska faktiskt står oläst i hyllan (eller ligger nerpackad i en pappkasse för tillfället).
3. ”Odysseus” – James Joyce. Äger inte, har inte läst.
4. ”Kapten Corellis mandolin” – Louis De Bernieres. Äger inte, har inte läst.
5. ”Cloud atlas” – David Mitchell. Huh?
6. ”Satansverserna” – Salman Rushdie. Äger inte, har inte läst.
7. ”Alkemisten” – Paulo Coelho. Äger inte, men har läst den. Överreklamerad och gubbig, om ni frågar mig.
8. ”Krig och fred” – Leo Tolstoj. Äger inte, men jag har ett svagt minne av att ha läst delar av den för väldigt många år sedan. Med tanke på att jag älskar Anna Karenina borde jag förmodligen köpa den och läsa den.
9. ”De små tingens Gud” – Arundhati Roy. Äger, och har läst. Helt okej om jag inte minns fel.
10. ”Brott och straff” – Fjodor Dostojevskij. Och titta! Den enda boken på listan som jag med säkerhet kan säga att jag äger men inte har läst. Det har inte blivit av, bara. Planen finns där.

Man kan ju notera att det är en brittisk lista, så naturligtvis skulle väl andra titlar dyka upp om man gjorde en svensk dito.

Jag har svårt att tänka mig att folk köper böcker bara för att de ska se bra ut i bokhyllan (utom folk som köper lådvis med gamla halvfranska band på marknader för att det ska se snyggt ut, men jag inbillar mig lite fördomsfullt att de människorna i regel inte har koll nog att veta vilka titlar de ska välja utan går enbart på utseendet). Jag tror snarare att det är frågan om böcker man tänkt läsa, eller böcker man ärvt, vilket ju kan förklara varför tjocka volymer som de senare HP-böckerna och Krig och fred kvalar in (den teorin förklarar dock inte förekomsten av Alkemisten, som är en tunn och lättläst liten sak).

Men jag kanske är helt ute och cyklar när jag tror att folk köper böcker i ärligt uppsåt. Jag måste förstås säga att den där listan som figurerade för ett tag sedan, med vilka böcker folk ljög om att de läst, var skojigare. Varför försöker man impa genom att säga att man läst Da Vinci-koden, liksom?

Genomläsning

Andningspaus från den värsta packhysterin. Puh! Älsklingen jobbar, så jag är ensam hemma och kan koncentrera mig på skrivandet istället. Har nu fixat till de värsta luckorna och stavfelen och har printat ut rubbet för att läsa igenom det och skaffa mig lite överblick. Det knivig är att jag har en tendens att fastna i formuleringar och språkligt småpill och glömma bort att tänka på mer relevanta frågor av typen "behövs den här scenen", "funkar den här scenen", "vad får man egentligen reda på här". Det är så mycket enklare att rätta små skönhetsfel, då behöver man ju inte tänka... Nu har jag tvingat mig själv att göra en paus efter varje eller vartannat kapitel för att fundera igenom vad jag egentligen har berättat. Det gör att genomläsningen går långsamt och blir tråkig (otålig? Nädå!). Jag har i alla fall konstaterat att jag är tämligen nöjd med inledningen, att de första kapitlen troligen inte är så katastrofalt sega som jag befarade, att jag kan ta bort en bakgrundsdel och att jag möjligen ska stryka hela kapitelkonceptet och dela in berättelser i längre delar istället.

Och så har jag lite novellredigering att göra. Jag hoppas få gjort det denna veckan, annars lär det inte hända förrän i april någon gång.

För övrigt har Grisen börjat sparka mig riktigt hårt. Jag vet inte vad den vill säga med det.

Nytt på Bokmonstret!

Uppdaterade Bokmonstret idag med Maja Hagermans Det rena landet. Läs gärna recensionen, men läs framför allt boken!

Imorgon är det två veckor kvar

Var på slutbesiktning av huset idag. Det blir så fint! Jag vill flytta nu! Vi håller på att packa hysteriskt just nu känns det som, Christian åker snart igen och det är ganska mycket vi måste ha fixat innan dess eftersom han inte kunde få ledigt förrän dagen innan vi får nyckeln. Så jag får leva med att bo i flyttlådor i två veckor. Å andra sidan förstärker det känslan av att det verkligen drar ihop sig, så det är ju trevligt.

Däremot detaljen att allt ska packas upp igen tänker jag förtränga ett tag till.

Vi har rensat en hel del också. Det är lite intressant att se vad man sparat. Idag hivade jag en hel kartong med papper från min tid på arkitekturutbildningen. Kompendier till kurser med namn som "Rum" och "Bostaden", för att inte tala om det tjocka kompendiet helt tillägnat "Mur och puts" (jag minns kvinna som föreläste, hon hamnade i någon sorts extas när hon började prata om kalkputs). Kollegieblock med föreläsningsanteckningar. Varför har jag sparat det? Kommer jag någonsin gå tillbaka och läsa dem? För att inte tala om att begripa dem? Nej, just det.

Pärmarna med arkeologi och antiken har jag bara packat rakt av, dock. Ska väl gå igenom dem någon gång också...

Lite har jag jobbat med boken också, faktiskt. Nu har jag täppt till jätteluckor fram till och med artonde kapitlet, upptäckt och täppt till några mindre luckor, och våndats över bristen på konflikter i historiens lilla sidoromans (det fanns en konflikt, men pga att några av de här luckorna täpptes igen, så försvann tyvärr också anledningen till konflikten). Med lite tur har jag gjort den här grovgenomgången i helgen. Det vore trevligt, så kan jag printa rubbet och läsa igenom allt ordentligt i nästa vecka när jag ändå inte kan packa så mycket.

Kläder

Kom på att jag aldrig postade några bilder på de kläder jag gjorde. Så här kommer lite grann åtminstone:

Den röda sparkdräkten har det kinesiska tecknet för gris på magen.
Catahya-trycket blev finare på den som jag gav bort.

Den här har jag inte gjort själv!
Den kommer från Åhléns och var bara helt omöjlig att motstå.

Just nu håller förresten min snälla mamma på att sticka en magvärmare åt mig, en sådan som jag efterlyste häromveckan. Jag hoppas hon blir klar snart, nu är det för varmt för dunjackan och någon annan får jag inte stängt längre...

När det är roligare att packa än att skriva

Förutom ytterligare några duster med ett bråkandet internet (min man är en hjälte som stått i åtskilliga telefonköer den senaste veckan!) har det gått segt med skrivandet. Efter att de första dagarna kastat mig över den Första Genomgången - som består i att fylla igen de luckor i intrigen jag redan nu är medveten om, jag har väl kommit kanske en tredjedel på väg - har jag igår och idag varit mer benägen åt att ägna mig åt flyttningsförberedelser som packning, diverse telefonsamtal, funderingar på möblering och saker vi behöver/vill köpa, och åt annat nödvändigt som att planera det här med föräldrapenning eller vilken barnvagn vi ska köpa.

Det kanske är så att jag behöver en paus, få lite distans. Samtidigt tror jag att det är dumt att lägga det hela åt sidan, för risken att komma "ur fas" så att säga. Ack ja. Imorgon ska jag... (nejdå, jag sade inte alls samma sak igår, hrm).

Hur som helst så är nu alla våra böcker nerpackade (skrämmande hur många lådor och kassar det blev). Arbetsrummet är nästan färdigrensat och i vardagsrummet gapar hyllorna tomma. Det känns faktiskt ganska skönt. Visst kan det verka tråkigt att bo i flyttlådor, det är ju ändå nästan tre veckor kvar, men jag gillar känslan av att det närmar sig, att det händer något. Vi var förbi och kikade in genom fönstren för ett par dagar sedan. Vitvarorna var inte på plats än, men köket verkar bli så fint. Jag är så nöjd med fondtapeten! Bilder kommer, jag lovar!

Sista ordet...

...i det första kompletta utkastet av mitt ännu namnlösa romanprojekt är "person".

Nu började redigeringen.

Grattis till mig själv!

I februari skrev jag 37 383 ord, vilket alltså är 113% av målet på 33 000. Jag är inte helt klar med utkastet på Romanen, men har bara tre ganska korta scener kvar som jag med all sannolikhet kommer att skriva imorgon. Av de tre noveller jag planerade att skriva under februari blev det bara två, men då tog det å andra sidan längre tid än jag beräknat att redigera den första och få någon fason på den andra.

I mars är det främst redigering som står på schemat, samt den där tredje novellen. På Romanen är det först och främst frågan om att fylla i diverse logiska små hål jag vet finns där i intrigen, och skriva om en hel del scener (det är jobbigt när man upptäcker helt nya sake rom sina huvudkaraktärer precis i slutet, nu måste jag gå igenom en massa scener för att kolla att saker och ting verkligen stämmer hela vägen). Men det känns otroligt skönt att ha hela berättelsen nedtecknad (okej, sånär som på tre korta scener, då). Det känns som om jag har haft en massa lösa brädbitar som jag nu har spikat ihop till ett hus, som visserligen fortfarande är ganska snett och vint och läcker här och var, men med ytterligare arbete och finslipning kommer att bli något mer stabilt och hållbart (hoppas jag). Eller som en skulptur, som något man täljt fram i trä som fortfarande är grovt, men som man ska arbeta noggrannare på, mejsla fram små detaljer, fila, slipa, polera, måla, lacka tills det är en helhet.

Dammit

Inte nog med att en karaktär löpte amok här igår. Idag var det näste killes tur. Det visade sig nämligen att han inte var riktigt den han utgett sig för att vara, utan hela tiden vetat om en hel del han inte berättat, den fulingen. Resultatet av dessa två bråkiga karaktärers självsvåldiga beteende är att vad jag trodde var sista kapitlet i själva verket ser ut att bli det näst sista eftersom jag blivit tvungen att infoga ytterligare scener, samt att min snygga sluttwist gått åt helvete, och nu vet jag inte hur jag ska kunna ersätta den.

Morr.

Bråkiga karaktärer

Det kan vara besvärligt att avsluta en berättelse. I synnerhet när ens karaktärer plötsligt börjar ta sig för saker på eget bevåg. Idag började jag skriva en scen i tron att en person skulle ge sig av till ett värdshus, där han skulle sätta sig och sura för att saker och ting inte gick som han tänkt sig. Istället - till följd av ett bråk som en annan person plötsligt fick för sig att ställa till med, i syfte att sätta dit den här första personen - ger sig karln iväg till en utländsk ambassad för att söka skydd (det kan låta långsökt, men det finns en bra förklaring som har med nationaliteter att göra). På denna ambassad befinner sig en annan huvudperson, som försöker klura ut hur sjutton allt som händer hänger ihop. Till råga på allt är hon på väg därifrån pga diverse politiska orsaker - det ser med andra ord ut som om hon aldrig kommer att få veta hur allt hänger ihop. Och helt plötsligt sitter min asylsökande snubbe och pratar vitt och brett om saker som ingen skulle få veta här och nu, eller av honom för den delen.

Jaha, så vad gör jag nu? Slår killen på käften och trycker tillbaka honom till värdshuset där han hör hemma (men det är ju faktiskt betydligt mer logiskt att han tar sig till ambassaden, med tanke på några tidigare händelser). Fullföljer logiken och skriver om hela slutet? Äsch. Vad jobbigt det blev nu.

Ibland är de besvärliga, de små liven.

En gravid kvinnas funderingar

1. Finns det muddar för magen? Typ som benvärmare, men som man kan trä över magen så att den slipper bli kall. Jag kan verkligen inte sticka, annars hade jag helt klart gjort en åt mig. En svart. Teoretiskt sett skulle man förstås kunna sy en i någon form av varm trikå. Heh, jag vet hur det brukar gå med mina syprojekt!

2. När jag inte är gravid längre ska jag alltid resa mig upp för gravida på bussen. Alltid.

Babykläder

Då har jag inhandlat de första babykläderna. Enfärgade sparkdräkter, mest vita. Här ska göras egna roliga tryck! Kanske köper jag fler vita och färgar i lite skojiga färger också. Ljusblått och rosa känns ju inte så roligt i längden, och det är förvånansvärt svårt att hitta enfärgade babykläder i blandade färger som inte redan har något tryck.

Grisen har för övrigt bökat runt en hel del de senaste dagarna, efter att ha varit oroväckande stillsam i början av veckan. Igår kväll låg den och sparkade neråt, nu imorse hade den uppenbarligen snurrat ett halv varv och riktade några bestämda sparkar mot magsäcken istället. Det är ganska skojigt att ha någon därinne som gör lite väsen av sig. Det är nog nästan det roligaste med att vara gravid (det, och mammakläder. Ytlig, vem, jag?). Att få vara tjock är ganska trevligt fortfarande, men det börjar bli jobbigare. I synnerhet nu när det är snö och minusgrader och man måste använda skor som är besvärligare att ta på sig och jackorna börjar bli jobbiga att knäppa.

Så för ovanlighetens skull önskar jag att snön försvinner fort och att det blir vår och varmt snart.

Bloggosfären

Roligast just nu är nog bloggen Nakenchock, som jag hittade till tack vare Maria. Här får man förklaringen till många av de märkliga ord som valsar runt i kvällspressen.

Det är en dålig ovana jag har skaffat mig på sista tiden, förresten. Surfar runt, mest via Bloggportalen, och kollar en massa bloggar, kommenterar nyheter, hittar nya skojiga saker att läsa om. Listan på bloggar jag regelbundet läser har liksom blivit längre på sistone (vilket påminner mig om att jag borde uppdatera länklistan här till höger någon dag). En fullständigt onödig tidstjuv (även om det är en ganska trevlig, intressant och rolig sådan).

Noveller och graviditetsdilemman

Sådär. Finglas, finporslin och diverse annat ömtåligt är kärleksfullt invirat i gamla lakan och handdukar och nerpackat i skrämmande många kartonger (åtta stycken! Okej, ett par av dem är rätt små).

Kapitel 19 är så gott som färdigskrivet. Det fattas en scen, jag tänkte jag ska ta itu med den och några andra sent inpetade scener lite här och var innan jag skriver sista kapitlet. (Och precis just NU drabbades jag av känslan att min roman inte har något ordenltigt klimax. Hjälp.)

Novellen med hämndtemat har, efter mycket om och men, fått ett slut. Nu ska jag gå igenom, strama upp den och kolla så att fokus och spänning är som det ska. Det känns som om jag kan bli riktigt nöjd med den. Den var kul att skriva, när jag väl hittat ett språk som passade den nutida miljön. Jag borde gå igenom hemsökelse-novellen också, den kom ju tillbaka från förläggaren med en massa synpunkter på POV:s, bland annat. Ibland känns det bara så jobbigt att ta upp något igen, även om jag i det här fallet mycket väl visste att novellen inte var till hundra procent klar när jag skickade den. Det får väl bli kvällens projekt.

Några jobb har jag sökt också. Läste på Aftonbladet om hur gravida diskrimineras på arbetsmarknaden. Jag antar att jag indignerat borde ta den gravida tjejens parti - jag är ju i exakt samma situation själv - men faktum är att jag har svårt att se hur man som arbetsgivare annars ska resonera i just ett sådant här fall, där personen ifråga hade sökt ett tidsbegränsat vikariat (hon kunde jobba fyra månader av sex). Söker man någon till en så kort anställning, om det nu är ett vikariat, en projektanställning eller säsongsanställning, så kan jag inte låta bli att tycka att man som arbetsgivare måste kunna välja bort personer som inte kan arbeta hela tiden, oavsett skäl. Vad ska de annars göra, anställa en ny person på bara två månader sedan när den gravida tjejen slutar? För sedan kommer ju den tjänstlediga personen gissningsvis tillbaka.

Däremot ska man självklart inte kunna välja bort gravida till längre anställningar - i de fallen får man ju se graviditeten och föräldraledigheten som ett uppehåll som kunnat hända när som helst. Och självklart ska man inte välja bort gravida för att de senare ska bli småbarnsmammor, och därmed (tror jag lite fördomsfullt att folk inbillar sig) hemma med sjukt barn stup i kvarten.

Samtidigt får jag erkänna att jag för det mesta hållit tyst om graviditeten i mina ansökningsbrev. Nu börjar det bli svårare, med bara högst tre månader kvar som tillgänglig på arbetsmarknaden. Det är lite av ett dilemma faktiskt - berätta hur det ligger till och riskera att inte ens bli uppringd, eller mörka och sedan mötas av någon oförberedd stackare som ska försöka förklara varför de inte kan anställa mig utan att nämna min stora mage.

Snöstormspassivitet

Idag är tydligen en sådan där dag när man inte får gjort någonting. Nu har jag åtminstone tre gånger idag satt mig framför datorn för att skriva sista scenen på kapitel 19 (näst sista kapitlet), men istället surfat runt på nätet och läst en massa bloggar. Utanför är det snöstorm, vilket i vanliga fall skulle få mig att känna mig mysig och ombonad när jag sitter inne och inte behöver gå ut. Idag verkar det bara betyda att jag får lust att krypa ner i sängen och sova. Genom någon sorts övermänsklig uppryckning lyckades jag i alla fall dammsuga och diska, alltid något.

Nu är klockan snart tre. Det betyder att mor och svärmor kommer hit om en dryg timme för att hjälpa mig att packa glas (om de vågar sig ut i snön, mor uttryckte vissa tvivel förut). Kommer jag att ha skrivit den där scenen innan dess?

...

Ja, jävlar i min lilla låda, nu ska jag göra ett försök!

Mggwaääh!

Dumma dumma strulande uppkoppling! Här sitter man och försöker surfa i all fridfullhet när bredbandet tydligen har bestämt sig för att vägra. Länkar funkar inte, allt går jättelångsamt, och hade vi inte skyddat vårt nätverk så hade jag gissat på att nån jävel satt i en grannlägenhet och snyltade skiten ur oss. Blä.

Glocalnet har alltid funkat fullständigt smärtfritt, men den senaste veckan måste något ha hänt, antingen med dem eller med oss. Och vår andra dator är inte ens hemma och delar nät.

Ska bli spännande att se om jag lyckas posta det här utan problem.

Separationsångest

Ja, jag erkänner. Att jag är tvungen att tala om hur duktig jag varit och packat är bara för att jag vill känna mig lite duktig och inte behöva erkänna att jag maskar med Romanen.

Slutet närmar sig, och jag har separationsångest. Vilket är ganska onödigt, för den är ju långt ifrån klar. Jag har till exempel de senaste dagarna upptäckt minst två scener som måste tillföras. Dessutom är det av ganska naturliga skäl så att scenerna här i de sista kapitlen är betydligt mindre noggrant planerade än de i början - jag gjorde ju den här scenindelningen i höstas, och då kändes kapitel 19 till 21 väldigt långt fram i tiden. Logiska luckor, otydligheter och annat börjar nu obarmhärtigt visa sig och infiltrera min stackars skrivarhjärna med osäkerhet och övertygelse om att allt är åt helvete uselt.

Jag hoppas att det är ett fullt normalt tillstånd för en författare som närmar sig slutet på en roman på drygt 300 sidor. Det vore ju väldigt jobbigt att upptäcka att allt arbete man lagt ner resulterat i ren rappakalja.

Nästa gång jag skriver en roman ska jag göra det på kortare tid. Det är liksom mer okej att ha lagt ner ett år på ren smörja än att ha lagt ner... oj... Ja, det är minst fyra år sedan jag började skissa på den här intrigen. Förmodligen mer.

Nej, nu får jag ge mig. Så hemskt dålig kan den inte vara. Det skulle jag ha sett. Däremot har jag helt klart en hel del jobb kvar innan den är i ett skick som börjar likna något jag är tillräckligt nöjd med för att skicka till ett förlag.

Lite ångest har jag lik förbannat. Men det kanske bara är bra.

Gott nytt grisår!

Idag börjar eldgrisens år enligt den kinesiska kalendern. Jag visste ju att det är en liten gris jag bär omkring på, men däremot visste jag inte att det anses särskilt lyckosamt att födas i grisens år, i synnerhet om det är eldgrisens, "den gyllene grisens", år. Så lycka till, lilla gris därinne i magen!

Jag inser att jag inte skriver så mycket om graviditeten, förresten. Det beror förmodligen på att det inte är så mycket att säga, egentligen. Allt knallar på, grisen sparkar och lever om en del, jag mår bra förutom lite magkatarr och att jag börjat få lite ont i korsryggen, att shoppa mammakläder är fortfarande roligt... Tja, det var väl det. Det är ganska trevligt att vara gravid just nu, gå där och klappa om sin stora mage och för en gångs skull njuta av att känna sig tjock.

Packa!

Då var alla textiler vi inte använder nerpackade. Handdukar, dukar, gardiner, lakan. Imorgon ska jag börja kika på vilka saker i arbetsrummet som kan läggas ner i lådor. Nästa vecka kommer mor och svärmor hit och hjälper mig att packa glas. Om jag orkar kanske jag skaffar lite fler (små) flyttkartonger så kan jag kanske rentav börja packa böcker, men det tar emot lite. Dels för att det ser så tråkigt ut med tomma bokhyllor (vi ska ju faktiskt bo här i fem veckor till) och dels för att jag titt som tätt plockar fram och slår i mina böcker, kollar upp någon titel eller så (och vi ska ju som sagt faktiskt bo här fem veckor till). Men jag gillar faktiskt att packa. Det känns att det kryper närmare då, själva flytten. Jag går omkring och föreställer mig köket (med den fina fondtapeten), sovrummet, vardagsrummet med nya soffan och nya tv:n och väggfasta bokhyllor... Fräscha hyllor... Golv som är plana och väggar som är raka (nej, det är ingen självklarhet, välkommen hem till oss och se efter själv)... Mmm.

Tyck till!

Gryningstigern har fått en ny färg! Ska jag behålla den eller ta tillbaka det svarta?

Edit: Det gråa experimentet fick ett snabbt slut. Back in black!

Effektiv? Inte idag.

Jaha, ja. Jag som skulle vara så effektiv idag. Jag skrev en del på förmiddagen och fixade med lite annat, sedan åkte jag och handlade, och när jag kom hem igen konstaterade jag nöjt att nu var klockan tre, och nu skulle jag vara duktig resten av dagen och göra vad jag hade planerat - skriva på hämnd-novellen, bearbeta hemsökelse-novellen, skriva lite mer på romanen, kolla upp möjligheterna till ett visst jobb, skriva klart en artikel, börja kolla på att rensa ut lakan och handdukar...

En och en halv timme senare hade jag kollat in lite bloggar och forum, läst nyheterna, meckat med mobilen, pratat med älsklingen och druckit en kopp te. Ok, nu har jag faktiskt skrivit lite mer på hämnd-novellen (det känns som om jag börjar hitta en ton som passar nutidsskildringen, yeay) och kvällen är inte slut än, men ibland blir jag bara så trött på mig själv. Inte konstigt att man känner sig stressad när man inte gör vad man ska!

Har börjat sätta labels på mina inlägg, förresten. Vet inte riktigt varför jag inte har gjort det förut. Har bara börjat peta i det än, men förhoppningsvis ska det väl bli någon ordning på det framöver.

Uppdatering och lite gnäll.

Har just uppdaterat Bokmonstret med en recension av Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell.

Det blev en alldeles för lång sovmorgon i morse förresten. När man sovit dåligt är det väldigt svårt att motivera sig att gå upp tidigt när man inte är nödd och tvungen. Hittade dessutom inte mindre än fyra jobb jag hade kunnat söka om jag inte skulle få barn i sommar (ett arkeologjobb, tre sommarvikariat). Morr.

Jag har massor att skriva idag eftersom jag känner lätt stress över de där novellerna jag håller på med. Just nu håller jag på att försöka få fram något jag vill ska utspela sig i nutid. Det är så fånigt, varför är det så svårt att skriva om sin egen verklighet? Det känns som om språket inte passar, som om det bara blir löjligt när jag skriver om moderna företeelser som bensinstationer och nattklubbar, och det hjälper inte ens att berättelsen innehåller uppenbart övernaturliga element. Mitt senaste utkast känns något bättre, men har problemet att jag inte riktigt vet vart det ska ta vägen. Nu tycker ni säkert att jag låser mig vid att det ska vara i nutid, och det är möjligt, samtidigt vill jag inte ge upp så lätt heller.

Och ja, det är Alla Hjärtans Dag och älsklingen befinner sig på båten. Inte för att vi brukar fira så jättemycket, men det hade varit trevligt om han varit hemma åtminstone.

Sådär, nu har jag nog gnällt klart tror jag.

Problemlösning och godismissbruk

Nej, det var inget fel på nya mobilen. En inställning gjorde att den låg och sökte 3G-nät hela tiden, vilket är problematiskt om man inte har något 3G-abonnemang.

Men skriv det i bruksanvisningen då för helvete! "Felsökning", någon?

Jag känner mig inte ens dum. Vilket jag brukar göra när oöverstigliga tekniska hinder löses med två knapptryckningar av någon annan.

För övrigt är det avgiftning som gäller den här veckan. Normalstora portioner, grönsaker, godisförbud. Oj oj vad mycket god mat det blev i helgen. Och godis. Vad är det som gör att man oavbrutet vill stoppa i sig godis så fort man ska åka bil mer än ett par timmar?

Helgen är slut

Har tillbringat helgen i ett iskallt och snöigt Stockholm. Vi var riktigt turistiga den här gången, var uppe i Kaknästornet och gick på Naturhistoriska. Förra gången i Stockholm avverkade vi också ett par museum, så nu börjar vi nästan bli mer bevandrade på den biten i Stockholm än i Göteborg. Men det är väl som vanligt - man är dålig på att ha koll på sevärdheterna i sin egen stad.

Så nu är jag hemma igen med en lång att-göra-lista (som inkluderar att reklamera min nya mobil och tacka ja till ett extrajobb). Trevligt nog har jag saknat skrivandet. Vitter har rätt, det blir ett beroende när man gör det varje dag.

Och nu är det mindre än sex veckor kvar tills vi flyttar!

Dagens länktips

West Country Farm House Cheesemakers har installerat en webbkamera för den som vill se en cheddarost mogna i realtid.

Livesändning när det är som bäst.

(Källa: Dagens Industri.)

Födelsedagar och ångest

Så har man lyckats fylla år också. Eller, tja, det var ju igår, men kalaset blir idag. Eftersom min käre far fyller år idag och ingen av oss fyller jämt tyckte vi att det var enklast att slå ihop firandet. Det där med fest för kompisar har jag skam till sägandes lagt ner sedan några år (trettioårsfesten undantagen). Kanske är det ren lathet, men det känns alltid som om saker och ting kör ihop sig, dessutom brukar min energinivå vara rätt låg så här års. Det börjar ju bli lite ljusare, så den värsta januaridepressionen har vanligtvis gått över, men å andra sidan brukar jag få en ny släng i mars. Det har blivit bättre på senare år, dock - kanske för att jag blivit medveten om det och ser till att skaffa mig saker att göra och öva mig i positivt tänkande från nyår och framåt.

Å andra sidan är jag inte ensam. Det känns som om födelsedagsfester självdött i större delen av bekantskapskretsen numera, förutom min kompis Maria, som alltid har en traditionsenlig fest innan jul. Heder åt Maria!

Vad gäller skrivandet så har jag skrivit en novell av de tre jag ska försöka få ur mig under februari. Den kom tillbaka från redaktören igår, med en hel del synpunkter på upplägget. Han skrev ungefär att med fler strykningar, mindre info och mer fokus på en huvudkaraktär skulle en bra novell kunna bli mycket bra. Jag antar att jag ska ta det positivt. Och jag kan hålla med honom om att novellformatet kanske inte tål så många synvinklar som jag berättade just den historien i. Så det blir till att skriva om.

Romanprojektet tickar också framåt. Det börjar kännas som om det är läskigt lite kvar. Dessutom drabbas jag så gott som varje dag av den där "vad-är-det-här-för-förvirrad-smörja"-känslan. Jag är rätt så övertygad om att jag kommer att få skriva om hela rasket minst ett par gånger innan det blir läsbart. Jag hoppas det känns lite bättre när jag har gjort den första grovredigeringen. Bäst vore nog att låta en eller ett par personer till läsa den. Någon som anmäler sig frivilligt? Jag har tyvärr inte råd att betala något... Problemet är att ingen faktiskt har läst några längre utdrag ur den - sist någon gav kritik på vad jag skrivit var det på första utkast och scener som inte ens finns kvar längre. Det gör just tanken på att någon ska läsa och såga det hela ganska skrämmande. Och själv litar jag inte riktigt på min egen förmåga att bedöma vad som funkar och inte - det är det där med att bli blind för sin egen text.

Men som sagt. Jag kanske ska skriva klart den och göra en första redigering först. Ett och annat lär jag väl kunna se själv.

Monstret lever!

Jag har nu, efter nästan fem månaders vila, äntligen sparkat liv i Bokmonstret igen. En uppdatering av layouten och en recension av Torgny Lindgrens Pölsan har blivit startskottet, och eftersom jag har några fler böcker liggande som jag känner att jag vill rekommendera, så är min målsättning att sköta om monstret lite bättre framöver.

Ampersand

Jag har tidigare nämnt Vetsaga, en sorts "tidskrift i bloggformat" med texter om fantasy och sf. Nu har Vetsaga förökat sig (genom delning?) och Ampersand har uppstått, där lite kortare texter och kommentarer kring böcker, författare och sf/fantasy-relaterade nyheter förhoppningsvis kommer att frodas. Om man känner att man har något att bidra med går det för övrigt utmärkt att anmäla sitt intresse för att bli skribent. Annars är förstås kommentarer och frågor alltid trevligt. (Och ja, jag är skribent på båda ställena, men nej, jag har fortfarande inte lyckats ta mig längre än till kommentarer på andras texter.)

Och för att ni ska slippa ställa den dumma frågan, så har jag redan gjort det: "ampersand" är detsamma som et-tecken, alltså "&". Vilket jag inte hade en aning om. Nåja, jag kan åtminstone skylla på att det faktiskt inte står i Bibeln, dvs. SAOL.

Februari

Nu har jag anmält mig till Write Here, Right Now, som jag skrev om i förrförra inlägget. Faktum är att jag har lagt mig högre än vad de föreslår - mitt mål är att skriva 33 000 ord i februari. Anledningen är att jag ska dels skriva klart Romanprojektet (uppskattningsivs omkring 25 000 ord) och dels skriva några noveller. Hittills har jag skrivit 4839 ord, vilket är drygt 300 mer än planen.

Från det ena till det andra, så roade jag mig med att kolla lite statistik för min blogg, något jag nästan aldrig kommer ihåg att jag ens har. Dagens roligaste var nog stackarn som sökt på "barn ut vekling" och därmed hamnat på min rubrik "Jag - en vekling". Så tokigt det kan bli. Undrar om personens lyckades hitta något om barnutveckling någon annanstans? (Okej, det var inte jätteskoj, men lite småroligt i alla fall, eller hur?)

Imorgon kommer äntligen älsklingen hem efter att ha jobbat långpass på tre veckor. Jag är glad att jag åkte upp och hälsade på honom ett par dagar för ett par veckor sedan, annars hade det känts som om han varit borta vääääldigt länge.

Och snart fyller jag år också. Fast jag råkade redan i höstas hävda att jag var 32 år, vilket alltså är vad jag fyller nu. Jag tror det kan vara ett tecken på att jag åtminstone tillfälligt har passerat det där med åldersnoja. Eller nåt.

Nähä

Ingen fortsättning på mitt gamla jobb. Och inte har jag fått något vettigt gjort idag, heller.

Jag är lite deprimerad just nu, okej?

Titelgrubbel

31 januari, och kapitel 17/21 är nu avslutat! Totalt blev det 56047 ord i januari, vilket jag är minst sagt nöjd med! Målet för februari är 33000 ord - då ingår att avsluta Romanen och att skriva några noveller till en antologi. Vad som är lite kul är att det verkar som om en hel del av JanNoWriMo-folket tänker hänga kvar i forumet - en hel del har hakat på en utmaning som Radio Scotland ordnar, Write Here, Right Now, som innebär att man ska skriva 28000 ord i februari eller 1000 ord om dagen. WHRN har inget eget forum, alltså har Tiakall på JanNo skapat ett nytt underforum där istället. Jag ska nog också haka på, mest för sällskaps skull. WHRN har temat "romance" och det är väl inte direkt vad min roman är. Även om det förekommer en del romantik (jepp, och lite snusk också).

Annars har jag börjat fundera mer och mer på titel. Att komma titlar är bland det svåraste med skrivandet för mig. I några få fall har titeln varit självklar, kanske rentav riktigt bra, men ofta sitter jag och spånar och spånar och känner mig allmänt oinspirerat. Väldigt många av mina berättelser har antingen väldigt långa titlar (Där ute väntar Vintergudinnan) eller titlar som består av bara ett enda, beskrivande ord (Glasflaskan, Snöspår). Romanprojekten däremot tenderar att få arbetsnamn efter huvudpersonen ("Hekta", "Irka krigaren" för att nämna två aldrig avslutade projekt), eller som i det här fallet, namn efter den första huvudpersonens yrkesuppgift ("Utredaren"). Förutom att "Utredaren" känns skittråkigt och inte särskilt passande med tanke på hur historien har utvecklat sig, så har dessutom en huvudperson med åren blivit fyra, och då vill jag förstås ha en titel som antingen kan appliceras på alla dessa fyra (väldigt olika) personer och deras situation, eller som beskriver den övergripande storyn på ett bättre sätt.

Min senaste giv är att utgå från romanens huvudtema. Huvudtemat var inget jag tänkte på innan, och faktum är att jag först nu verkligen insett vad huvudtemat egentligen är. Jag låter verkligen genomtänkt, eller hur? Men när jag började fundera igenom intrigen ordentligt i somras var jag ganska inställd på att denhandlade om hur de här fyra personerna försöker anpassa sig i en stad där de alla är mer eller mindre främlingar, till sin livssituation, som ingen av dem är helt nöjd med, och samtidigt handskas med diverse skuggor från det förflutna. Men ju mer jag har skrivit, desto mer inser jag att romanen egentligen handlar om vägval. Alla de här livssituationerna och gamla skuggorna leder till att samtliga fyra personer i slutet av berättelsen fattar någon form av beslut eller gör någon form av ställningstagande. Det här är romanen om vad som leder fram till dessa beslut. Jag kommer att skriva åtminstone en uppföljare, och den kommer att handla om konsekvenserna av de här besluten. Så just nu grunnar jag på hur jag något snyggt sätt ska få in det här i romanens titel - allra snyggast vore förstås om det kunde speglar också i nästa titel.

Och alla förslag som innehåller ordet "vägen" förkastas utan vidare. Det har använts förr, mer än en gång.

JanNoWriMo 50K Winner!

Yes! Där satt den!

50396 ord. Och fortfarande flera dagar kvar av januari... så det är bara att fortsätta skriva. Just nu känns det nästan löjligt att skriva "bara" 800 ord om dagen. Jag är arbetslös, vad sjutton ska jag annars göra hela dagarna?

Sparkar och annat

Ja, de där små rörelserna som jag har känt ett tag nu är definitivt sparkar. Jag verkar ha en kvällsaktiv bebis i magen.

Det slutgiltiga beviset kom för ett par dagar sedan när jag var och hälsade på Christian på jobbet. På den stora färjan där han jobbar har de bl a en kvällsshow som jag var och såg båda kvällarna. Hög musik, och oj vilket liv det blev i magen. Jag undrar om den blev störd eller gillade det...

Jag börjar närma mig slutet av JanNoWriMo nu. Drygt 4000 ord kvar, bara. Min beräkning att jag kommer att vara på kapitel 16 (av 21) kan nog stämma, lite beroende på hur långt kapitel 15 blir. Så i februari bör jag sätta slutpunkten på denna första kompletta version (vissa delar, särskilt i början, är just nu inne på sin tredje version, men som helhet betraktat är det ju första versionen). Det blev ett par dagars uppehåll under båtturen, men å andra sidan har jag satt ett så lågt mål den här veckan (800 ord per dag) att jag knappast bör ha några problem att skriva ikapp.

För övrigt hoppas jag på att snart få ett telefonsamtal från min förra arbetsgivare där de säger att de har skramlat fram mer pengar och återanställer mig. Håll tummarna för mig!

Lycklig

DET SNÖAR!!! DET SNÖAR!!! DET SNÖAR!!!

(Låt mig få vara glad en stund åtminstone. Innan regnet kommer.)

Mindre än 10K kvar!

Idag passerade jag den magiska 40000-linjen. 40860 ord skrivna, bara 9140 ord kvar! Wohoo!

70%!

Uppdatering av JanNoWriMo-läget: Jag har nu passerat 35 000 ord, vilket betyder ca 70%. Den här veckan har jag som mål att skriva 1500 ord per dag, och eftersom jag fortfarande är arbetslös känns det inte som något större problem. Nästa vecka är målet 800 ord per dag, det bör bli rätt så lätt. Förhoppningsvis når jag 50 000 ord redan i mitten av nästa vecka. Allt utöver det är ren bonus. Jag hoppas ha fått hela historien på pränt när februari är slut. Det är till och med så att jag ser fram emot redigeringen.

Hemligheten är vad jag kallar min "romanskiss". Jag har tidigare nämnt "Snowflake Method", som jag använde på romanprojektet i somras. Det är tack vare den metoden jag nu har en tämligen detaljerad sammanställning av alla scener berättelsen ska innehålla, indelade i kapitel. Naturligtvis har jag, medan jag har skrivit, upptäckt att vissa scener kan strykas, andra tillkommer, några flyttas, och kapitelindelningen kanske inte är helt ultimat, men vad som är så skönt är att allt grovjobb redan är gjort - det är (nästan) bara att skriva. Istället för att det som brukar hända mig händer - jag skriver glatt på tills jag kommer till någon form av hinder i intrigen, ett problem eller bara får idétorka. "Jaha, vad ska hända nu då?" tänker jag, och lämnar sedan hela berättelsen därhän eftersom svaret på den frågan är "jag har ingen aning och orkar inte fundera på det just nu".