Höstdagjämning

Är ensam hemma för första gången sedan bebis föddes. Bebisen har följt med sin pappa för att kolla på amerikansk fotboll hos en kompis till oss. Så jag sitter här och förundras över hur det känns att inte ha en liten att se till. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag ringer för att kolla att allt är bra... nej, jag ska inte göra det. Inte!

Var ute och promenerade idag i det vackra höstvädret. Jag gillar ju hösten, alla härliga klara dagar, kvällsmys med tända ljus, känslan av nystart och att det är dags att ta tag i sitt liv. Just i år blir det kanske inte så mycket av just det sistnämnda - jag har fortfarande fullt upp med att få vardagen att fungera. Vi har väl fått lite mer regelbundna rutiner, men jag har fortfarande inte vant mig vid att inte kunna bestämma själv över min tid, utan att hela tiden få planeringen uppbruten av en bebis som skriker, vägrar somna, vill ha mat NU, bajsar precis när man ska iväg någonstans och så vidare.

Ett par höstlöften har jag i alla fall.

Det första rör motion. Jag ska ordna en överenskommelse med mina föräldrar och min svärmor, att de kommer hit och passar sonen ett par gånger i veckan, så att jag kan träna utan att behöva bli avbruten. De övriga fem dagarna i veckan ska jag verkligen, verkligen försöka komma ut och promenera. Jag brukar säga till folk att jag försöker komma ut och promenera ofta redan nu, men ska jag vara ärlig är det bara nys. Försöken är väl halvhjärtade i bästa fall, någon gång i veckan brukar det bli. Nu ska jag verkligen försöka, om det så bara blir tjugo minuter i närmaste området.

Det andra löftet rör skrivandet, som var begripliga skäl legat på hyllan de senaste tre månaderna (eller egentligen längre, jag skrev ju knappt något i slutet av graviditeten heller). Jag har inga illusioner om att jag kommer att kunna skriva i timtal, men att hitta några tidsnuttar här och var vet jag att jag kan - det handlar bara om att sluta surfa runt på diverse internetforum och lägga den tiden på skrivandet istället. Vad som däremot kan bli problem är att uppbåda energin att sätta igång. Men jag ska försöka. Om det så bara blir tio minuter om dagen är mycket vunnet.

Nu ska jag laga mat, och äta den, utan att bli avbruten av en bebis som plötsligt kommer på att han också är hungrig. Det låter väl skönt? Visst är det. Men jag saknar honom lite redan...