Sur

Jag känner mig gnällig idag. Jag har ägnat större delen av dagen åt att tvätta, städa, handla mat, betala räkningar och annat skojigt. Jag gick upp vid 9 för att tvätta (vilket jag tycker är åtminstone hyfsat tidigt så här en lördag), så planen var att jag skulle vara färdig med det trista hushållsarbetet någon gång efter lunch så att jag kunde ägna resten av dagen åt trevliga saker.

Jag kom hem från mataffären (med två extremt tunga kassar) strax efter halv fem. Plocka in mat, hänga en tvätt och lite annat tog en halvtimme, sedan var jag tvungen att diska för att få plats att laga mat. Var klar med disken halv sex.

Japp. Så var det med det.

(Ni som undrar vilket nöt min sambo är som inte hjälper mig: Han är på en båt någonstans mellan Sverige och Norge och jobbar två veckor.)

Jag har lite skrivpaus nu. Det blev nästan lite stressigt ett tag, jag ville så gärna skriva så mycket varje dag. Det gick lite över styr. Jag satt och skrek framför datorn för att jag inte hunnit skriva så mycket som jag ville. Dags att tagga ner, liksom. Så nu roar jag mig med att orgnaisera om ett och annat och föra över information till Writer's Café (äntligen har jag införskaffat det!).

Tyvärr har jag just blivit övertygad om att min berättelse är tunn, fånig och utan substans. Känns det igen?

Jag kanske ska skriva lite noveller ett tag istället.

Ännu en vidöppen dörr inslagen!

Just nu är det panikskrivning. Jag har satt upp ett mål för mig själv på hur mycket jag ska ha skrivit klart t o m imorgon, och jag ligger efter. Men jag skriver så mycket jag hinner och är nöjd med det, har jag bestämt mig för. Jag har inte så mycket annat inplanerat (utom lite småsaker som ska fixas), åtminstone.

Det där med att jobba heltid, kontorstider, har redan börjat ge mig nya perspektiv. Å ena sidan har man ju mycket mindre tid över i veckorna - så är det bara. Å andra sidan känns det som om eoner av tid öppnar sig när helgen kommer. Det är nog svårt att förstå om man aldrig jobbat helger själv. Själv har jag aldrig tidigare upplevt den där "fredagskänslan", åtminstone inte sedan jag gick i gymnasiet. Men det är tillräckligt länge sedan för att jag ska ha glöm av hur det känns. Och då hade man ju läxor och grejer, förresten.

Fast det där är väl självklart för er som är vana vid åttatillfem-jobb...

Tidsekonomiskt

Jag gillar när man inser att hela det långa stycke man skrev i förra veckan kan sammanfattas på cirka fyra meningar utan att något som är relevant för handlingen går förlorat.

Dagen innan

Imorgon börjar jag på ett nytt jobb. Och nu kom jag precis på att jag kanske borde ha ringt dem och stämt av lite mer var jag ska vara någonstans och vad som händer... Nåja. Det ordnar sig.

Herregud vad nervös jag kommer att vara imorgon bitti.

På bröllopsfronten är det ganska lugnt nu. Vi har en vigselförrättare, så vi kommer att bli gifta. Vigselringen är beställd. Det mesta är bokat eller nästan bokat. Inbjudningarna nästan klara.

Jag antar att den andra omgången av panik dyker upp om ett par månader, när saker som borde varit färdiga inte är det, man ska fixa bordsplacering och program och någon plötsligt avbokar sig. Så nu ska jag passa på att ta det lugnt tills dess.

För övrigt känns det som om Romanprojektet mycket väl kan vara det taffligaste, tråkigaste och mest ointressantat som någonsin skrivits. Jag skriver, det är ju positivt. Men det jag skriver just nu känns under all kritik.

Jag antar att det är normalt att känna så ibland.