Bättre än att vänta på julafton

Onsdag. Det blir dan före dan före dan för doppare... tja, ni förstår. Det är lite som när man väntade på julafton när man var liten, när julafton fortfarande var den där Magiska Dagen då allt kunde hända.

Jag har kommit över en stor stresspuckel nu, känner jag. Festprogrammen är klara, och bordsplaceringen, och det var det som tog längst tid att göra. Vigselprogrammen fixar jag imorgon, och det ska inte ta alltför lång tid. Alla medverkande under dagen (vigselförrättare, sångerska, spelman, diktläsare, kohornsblåsare, Rolls-chaufför, dj, fotograf) är kontaktade, även om inte alla detaljer är helt och hållet lösta än.

Problemet med att min tärnas klackar riskerade att sjunka ner i gräsmattan är också löst. Min far har en matta som han använder för cembalotransporter, dessutom drog vi helt hänsynslöst ut föräldrarnas hallmatta...

Vidare har jag lärt mig att Rollsen vi ska åka i är en Hon.

Det känns faktiskt som om läget är helt och hållet under kontroll. Min huvudvärk har till och med gått över nu. Och munsåret och finnarna börjar läka.



Förklaringar: "Kohornsblåsare" är kompisen som ska blåsa i kohorn så det ekar över hela sjön och därmed agera "kyrkklocka".
"Cembalotransporter" - min far är cembalist. Om du undrar vad en cembalo är så kan du titta här (det är en sådan han har fast mörkblå) eller här. Sin cembalo tar man vanligen med sig när man har konsert någonstans. Därav transporterna.

Mindre än en vecka kvar...

...och i morse vaknade jag med munsår. Givetvis. Så att det ska ha hunnit bli en ordentlig sårskorpa till på lördag. Hoppas de där nya munsårsplåstrena är bra.

Och det är länge sedan jag hade så dålig hy som jag har nu. Stresshy, förmodligen. Hoppas min stylist (visst låter det flashigt, men det är faktiskt en tjej jag känner) är expert på att trolla bort plitor...

Tio dagar kvar

Oj, nu börjar det faktiskt dra ihop sig. Helt plötsligt har jag insett att all den där tiden jag trodde jag hade krymper ihop med oroväckande hastighet.

Inte så oväntat, förstås.

De senaste dagarna har vi besökt vår musiker för att bestämma musik, gjort om hela bordsplaceringen (igen!), jobbat på sånghäftet, ringt diverse folk, planerat släktträff dagen efter vigseln och det har tagit, tja, precis hela kvällarna. Till råga på allt fyller älsklingen år och jag måste uppdatera min sommargarderob...

Nu är jag i alla fall ledig fram till bröllopet (ja, efter också, då blir det ju bröllopsresa!). Eller, ja, ledig är väl ett relativt begrepp. Men som tur är, så börjar jag känna att fast det är jättemycket att göra och jag är jättestressad, så är det här så vansinnigt kul, och framför allt ska det BLI så vansinnigt kul att gifta sig, ha ett bröllop! Wow! :D

Sanningen, förresten

Precis som jag misstänkte var det för övrigt bara fyllesnack att svensexan delvis utspelat sig i Vänersborg.

En äkta gammaldags schlager går alltid hem

Jag är stolt. Fast jag befann mig på en fest lyckades jag (iofs tack vare en annan festdeltagare) komma ihåg att lägga min röst på Lordi.

Jag trodde inte mina öron när jag fick höra att de hade gått och vunnit hela kalaset. Helt vansinnigt. Jag kan inte annat än instämma i vad Vinter skriver.

Go Finland! :D

Svensexa

Min blivande make har fått sin svensexa idag. Han ringde precis. Han var lite... låt oss kalla det ofokuserad (ok, det var nästan så att det luktade sprit ur telefonluren). Jag fick fråga tre gånger var han befann sig innan frågan gick in. "Var är vi?" gastade han till någon i bakgrunden, och fick då det något otippade svaret "Vänersborg".

Vad de gjorde i Vänersborg? Drack öl, uppenbarligen.

Jag är lite osäker på svarets sanningshalt, dock. Älsklingen klagade nämligen på att hans best man hade blivit trött och snart skulle dra sig hemåt. De har alltså tagit sig från Göteborg till Vänersborg, gissningvis i bil, gissningsvis med begränsat antal personer som kör. En av dem borde alltså inte kunna avvika utan vidare bara för att han är trött. Hmm.

Ska bli en intressant biltur till Stockholm i morgon. Jag hade hoppats att blivande svågern skulle hålla sig nykter nog att kunna köra. Nu ser det ut att bli jag som får köra hela vägen, med två snarkande, bakfulla karlar i baksätet.

Dagens löpsedel

Aftonbladets löpsedel idag: "EXTRA: CAROLA anklagas för SEXFUSK"
Jag tänker inte ens fundera på hur man göra när man sexfuskar. Fast det klår fortfarande inte min favorit för några veckor sedan: "Lena hölls FÅNGEN av JÄTTEAPA" (apropå djurskötaren som blev attackerad av en orangutang, var det väl).

Draktämjarna, del 2

Efter en enkel frukost bestående av osötad gröt spädd med vatten, fyllde Katriona en korg med dagsfärska ägg och rotsaker från trädgårdslandet och gjorde sig redo att gå ner till byn. Egentligen borde det har varit Elendas uppgift att gå till byn – särskilt som Elenda avskydde att behöva släppa iväg Katriona på något flickan faktiskt uppskattade – men när det gällde att leverera matvaror till värdshuset så fick Katriona ta över. Elenda och värdshusvärdinnan Sivan kunde nämligen inte tåla varandra och undvek varandras sällskap så gott det gick. Katriona älskade sina utflykter till byn. De bjöd på en härlig promenad och ett par timmars respit från Elendas gnat och Darglads blickar. I byn mindes man ännu hennes mor och hennes far, och där var folk vänliga mot henne och sade att egentligen borde hon ha blivit Kabruls arvinge.
Katriona hade väl hunnit lite mer än halvvägs längs den smala vägen längs ån, när hon mötte värdshusvärdens son, en tioårig pojke med pigga ögon, fräknar och ostyrigt hår.
”Fröken Katriona!” ropade han när han fick syn på henne. ”Fröken Katriona!”
”Vad har hänt, Macki?” frågade Katriona förvånat. Pojken var andfådd och så ivrig att han nästan snubblade på orden.
”Far sk-skicka mig… mannen från igår… mitt under stormen kom han… och jag skulle springa och hämta dig så fort jag kunde!”
”Vänta här nu”, sade Katriona leende. ”Nu lugnar du ner dig några hekto och så tar vi det från början. Vad är det för man du pratar om?”
Macki drog ett djupt andetag och började om.
”Jo, igår kväll, mitt under stormen, kom det en man till värdshuset. Han hade ingen häst och han betalade med silvermynt, fast han såg ut som en enkel vandringsman. Skumt va? I alla fall, nu på morgonen frågade han om det fanns någon här i byn som hette Mella. En vacker kvinna med svart hår, sade han, kanske omkring fyrtio år. Och då sade far genast att nej, Mella finns här ingen längre, men jag tror vi har dottern hennes här. Och sedan sade far att jag skulle hämta dig så fort jag kunde. Kom nu så går vi.”
Katriona följde med pojken med huvud fullt av funderingar. En mystisk man hade dykt upp och frågat efter hennes mor. Kunde det vara en okänd släkting? Skulle Katriona äntligen få veta sanningen om vem hennes mor hade varit? Hennes hjärta bultade av spänning när de närmade sig värdshuset.

Mindre än tre veckor kvar...

...till Den Stora Dagen. Läskigt! Fick akut klänningspanik imorse och försökte ringa Karin, som syr, bara för att inse att hon är bortrest över helgen... hjälp!

Och så har vi äntligen kommit på en sång vi väldigt gärna vill ha. Problemet är att den kräver komp, och det verkar inte gå att fixa.

Och en gäst har fortfarande inte hört av sig, fast OSA-datumet är passerat.

På den ljusa sidan är att vi börjar få koll på bordsplaceringen.

Draktämjarna, del 1: fler klichéer än du vågat hoppas på!

Städade lite i diverse gamla berättelser (japp, jag har påbörjat Projekt Avsluta Saker) och hittade en rätt så underhållande sak jag roade mig med i somras. Det började som en liten tävling i författarklanen på Catahya (Ghosthand! Minns du?). Och sedan rullade det på ett tag, innan berättelsen förpassades till glömskans mappar. Nu blev jag själv lite nyfiken på hur det ska går för Katriona och Darglad, så för att roa både mig själv och förhoppningsvis andra, postar jag hela historien här, från början. Förhoppningsvis med ett slut den här gången också!

Vad tävlingen gick ut på? Vem som kunde lyckas klämma in flest klyschor i en fantasyhistoria, förstås. Om ni vill kan ni ju alltid roa er med att räkna dem ;)

Jag är för övrigt särskilt stolt över titeln och den första meningen.

Draktämjarna, del 1

Det var en mörk och regnig natt. Stormen ven i trädkronorna och alla som kunde höll sig inomhus. På värdshuset ”Gröna Grodan” i Smyghåla var det tyst och stilla. Ingen ville lämna sitt hus för att dricka öl en sådan här kväll, och förutom en handelsman och hans båda hjälpredor fanns det inga gäster i värdshusets bäddar. Värdshusvärden Garlick och hans hustru Sivan hade just städat och diskat det sista för kvällen, när dörren till värdshuset öppnades med ett knarrande.
”Vem där?” frågade Garlick med hög röst. Det kom inget svar, så han gick ut från köket. Garlick var en storvuxen karl, och även om han var en godhjärtad och fryntlig person, så visste han att föra sig med respekt. Tjuvar och landstrykare var inget han räddes. Sivan stannade i köket, men hon greppade en gjutjärnsgryta, för säkerhets skull.
”Har ni husrum för en resande?” sade personen som just kommit in. Entréhallen var dunkel och Garlick kunde inte se mannens ansikte tydligt. Han såg lång och mager ut i alla fall. Hans kläder var genomblöta och han höll sin ränsel i handen.
”Visst har vi det”, svarade Garlick medan han synade främlingen. ”Det blir fyra kopparmynt. Uppför trappan, det är ledigt i rummet till vänster. Bad kostar en slant extra, liksom kvällsmat. Vi har inget färdigt just nu, är jag rädd, men frugan kan nog sno ihop något om ni vill ha. Har ni häst?”
Främlingen skakade på huvudet.
”Jag behöver ingen mat nu heller”, sade han. ”Men ett bad och en stadig frukost skulle sitta fint i morgon bitti.”
Han öppnade en läderpung och lade några slantar i Garlicks näve. Sedan slängde han ränseln över axeln, önskade en god natt och gick uppför trappan. Garlick synade mynten och gick sedan tillbaka in i köket.
”Vilken märklig karl”, sade han till Sivan med förbryllat tonfall. ”Komma hit den här tiden på dygnet – och till fots. Och titta här:”
Han öppnade handen och visade mynten han hade fått. Där i värdshusvärdens stora näve glimmade ett par mynt av renaste silver.

”Upp med dig, din latmask!”
Katriona väcktes av ett omilt skakande. Elenda, hennes styvmor, stod böjd över hennes med ilska i de smala ögonen. Katriona satte sig upp på den torftiga filt hon delade med katten och gnuggade sig i ögonen.
”Seså, skynda dig. Korna ska mjölkas och hönsen ha mat. Sätt fart nu, flicka!” Elenda vände ryggen till och klättrade ner från loftet.
Katriona suckade och strök de korpsvarta lockarna ur pannan. Hon drog på sig sina lappade kläder och klättrade ner från loftet. Det var ingen idé att göra annat än att lyda Elenda. Sedan Katrionas far, storbonden Kabrul, hade gått bort ett år tidigare hade Katriona inte varit stort mer än en piga på den rika gården, som nu till namnet ägdes av Darglad, Elendas son. I verkligheten var det förstås Elenda som styrde och ställde. Katriona hade aldrig riktigt kunnat förstå hur hennes älskade far hade kunnat låta Darglad ärva gården, men hon hade själv sett testamentet med faderns och två vittnens underskrift, så det var inte mycket hon kunde göra åt saken.
Medan Katriona mjölkade korna och matade hönsen funderade hon som så många gånger förr på att rymma. Men vad skulle hända med gården om hon försvann? Det var trots allt här hon hade vuxit upp, och även om hon inte formellt hade någon äganderätt till den, så kändes den ändå som hennes fädernesarv. Och vart skulle hon ta vägen? Hennes far hade varit den siste av sin familj. Och hennes mor – hon mindes knappt sin mor. Hon hade hetat Mella, och hon hade dött när Katriona var liten. I byn sade de att Katriona var en avbild av modern, med de svarta lockarna, den vita hyn och de stora, violblå ögonen. Hennes far hade berättat att Mella var mild och godhjärtad, av god börd och från en trakt långt från Smyghåla. Men inte ens Kabrul verkade ha vetat särskilt mycket om sin hustrus bakgrund – det var åtminstone vad Katriona trodde. För annars skulle han väl ha berättat mer om henne?
”God morgon, Katriona”, sade plötsligt en röst. Katriona slängde ut den sista hönsmaten på marken och vände sig om. Darglad stod där, med ett obehagligt leende på de tjocka läpparna. Katriona rös inombords.
”God morgon, Darglad”, svarade hon kyligt och började gå bort från hönsgården. Darglad slog följe med henne.
”Det var en förfärlig storm inatt”, sade Darglad. Han hade stripigt hår och små, tätt sittande ögon, med vilka han brukade stirra på Katriona tills hon ville springa därifrån. ”Du måste ha varit rädd däruppe på loftet, kära syster.”
Katriona hade verkligen legat och lyssnat på stormen, men inte med rädsla – nej, inom henne hade en vild känsla av frihet funnits, en längtan efter att springa ut i ovädret och ta emot det med öppna armar.
”Inte det minsta”, svarade hon. Hon såg Elenda stå uppe vid boningshuset och betrakta dem med ogillande min. ”Och jag är inte din syster.”
”Nej”, sade Darglad med ett snett leende. ”Det är jag mycket väl medveten om.”
Han lät blicken glida över hennes kropp innan han vände och gick mot stallet. Katriona svalde en känsla av äckel och fortsatte mot huset. Där hejdade Elenda henne.
”Jag har sagt det till dig förr”, sade hon med vass ton. Hennes redan smala ögon var ännu smalare, och hennes mun ett tunt streck. ”Jag har allt sett hur du försöker lägga upp dig för min son. Darglad är en bra pojke, och jag har planer för honom. Du ska inte få förstöra dem!”
Katrionas inre kokade vid de orättvisa beskyllningarna. Hennes blå ögon sköt blixtar, men hon knep ihop läpparna och sade inget.
Jag måste ta mig härifrån! tänkte hon.

Vindsröjning, del ett

Varför är det så mycket lättare att påbörja saker än avsluta dem?

Romanprojektet lär väl ta några år till på sig att bli klart även under gynnsamma omständigheter, men alla dessa noveller! Förmodligen dags att göra något åt den saken. Skriva färdigt lite grejer. Skit samma om det blir bra eller hur det går ihop, bara det blir färdigt. (Man kan ju alltid omarbeta saker senare, hrrm.)

Måste man avsluta saker? frågar sig nu den kloka läsaren. Svaret på den frågan är, i mitt fall, "ja". Inte allt kanske. En del material är helt enkelt fullkomligt hopplöst eller bara utdaterat. Men jag ogillar att ha halvfärdiga projekt drällande när jag börjar på nya. Det känns rörigt, och röra gör mig stressad.

På den tiden jag läste arkitektur städade jag alltid av min arbetsplats ordentligt inför varje nytt projekt. Det kunde vara hur rörigt som helst när jag var mitt uppe i ett projekt, men när jag skulle börja på nytt, då ville jag rensa först. Det är Andrea i ett nötskal.

Därför stör det mig att jag inte lyckas "städa arbetsplatsen" när det gäller mitt skrivande. Därför blir jag med jämna mellanrum arg på mig själv för att jag har så mycket lättare att börja på nya historier än att avsluta de gamla först.

Därför känner jag att det är dags att göra något åt saken.

Det är på sätt och vis också ett projekt att påbörja. Tänk om jag lyckades avsluta det för en gångs skull?

Blog-smart? Nej, blog-lat!

Känner mig lite anti-bloggande idag. Vad är poängen med det hela?Varför kan jag inte nöja mig med en vanlig gammaldags dagbok? Är jag lika hopplöst narcissistisk och benägen att följa trender som alla andra? (Uppenbarligen. Deprimerande tanke.)

Det finns massor av intelligenta och välformulerade bloggar därute, med folk som skriver analyser och betraktelser över allt möjligt seriöst. Jag anar en viss prestationsångest hos mig själv. Jag vill också vara blog-smart!

Sedan tar jag ett steg tillbaka och tänker efter. Jag har ju min bokblogg. Som är hur seriös som helst. Och analyserande. Och som uppenbarligen faktiskt blir läst av folk som inte vet vem jag är (vilket, misstänker jag, inte är fallet med den här bloggen).

Och som jag nästan aldrig orkar uppdatera längre.

För att skriva en genomtänkt och seriös text kräver viss ansträngning. Och jag är i vissa avseenden rätt lat. Eller rättare sagt - jag brukar orka lägga min mentala energi på ungefär en seriös aktivitet om dagen, eller ibland två. Sedan ett par månader tillbaka har jag ett jobb som faktiskt är intellektuellt stimulerande. Det var den första aktiviteten. Den andra aktiviteten blir därmed mitt skrivande, och när jag väl har klarat av att i bästa fall peta ner några meningar eller faktiskt koncentrera mig i tio minuter på något problem med intrigen, så återstår en Andrea med en mosig hjärna som lämpar sig bäst för att slösurfa, lägga patiens eller möjligen glo på TV.

Kan förresten tillägga att jag sällan orkar läsa några längre texter på de där riktigt seriösa bloggarna.

(För att mina vänner inte ska sin bild av mig som intellektuell och rätt nördig helt krossad, så kan jag meddela att jag ägnade ett par timmar på jobbet åt att sitta och läsa om mellanneolitisk kosthållning i Falbygden.)

Marknadsföring

Och så har jag också placerat min blogg på bloggkartan.

Förresten. Skrivandet i april månad gick åt helvete. Det gick många dagar som jag inte skrev något alls. Illa.

Jag har redan insett att maj kommer att vara fylld med annat, men jag har lovat mig själv att i alla fall försöka skriva lite, bara för regelbundenhetens skull. Om det så bara är tio minuter varje dag.

Jag är en överlevare!

Möhippan är nu officiellt avklarad och överlevd!

Och jag som var så säker på att det inte skulle vara den här helgen... Det är skönt att inse att man har fel ibland.

Jag har fått dansa line dance (iförd en enorm tyllunderkjol som jag senare fick veta ingår i en squaredance-utstyrsel), blåsa glas (det var häftigt!), spela bingo (vilket var en av de mest surrealistiska upplevelser jag har haft i mitt liv), prova mousserande vin (tack och lov lyckades jag skilja champagnen från det billiga tyska) samt svara på en massa frågor om min tillkommande och vårt framtida liv (ni vet, man vaknar morgonen därpå och inser att allt det där man sade efter att ha pimplat vin hela dagen kommer att användas mot en).

Det var kul i alla fall. Tack alla mina underbara vänner som ordnade detta, och tack för att ni visste hur mycket jag skulle avsky att göra bort mig offentligt genom att sälja kyssar eller be okända människor om äktenskapsråd!