Till Jennifer

Min svägerska klagade över att det var länge sedan jag skrev i bloggen. Nöjd nu, Jennifer? ;-)

Att jag inte skriver betyder inte att det inte händer något i mitt liv. Snarare tvärtom - det verkliga livet tar så mycket energi att jag det känns som ett oöverstigligt hinder bara att logga in på Blogger. Vad gör jag då? Tja, det vanliga. Jag skriver, håller på med vad jag kallar en "romanskiss", där varje scen i mitt romanprojekt gås igenom och beskrivs. Känns som ett otroligt nyttigt sätt att se vad jag egentligen pysslar med och få en uppfattning om hur berättelsen så småningom kommer att arta sig. Hittills är jag mest fascinerad av hur vansinnigt mycket som verkar hända. Ändå oroar jag mig för att Romanen ska bli seg när den blir klar. Jag har aldrig varit mycket till actionförfattare - tänk om jag lägger ner all den här energin på ett projekt, och så visar det sig bli en seg soppa? Nåja, det borde inte bli en rörig soppa nu, åtminstone, det ska väl allt detta snöflingande (se tidigare inlägg) ha åtgärdat. När jag gått igenom alla scenerna ska jag försöka dela in dem i någon sorts kapitel, kanske stuva lite i ordningen, och sedan är det dags att börja skriva skarpt!

Jag tränar. Jag har faktiskt lyckats styrketräna varenda dag som jag bestämt mig för, till och med idag fast det kändes jättejobbigt. Så nu kan jag få sträcka lite på mig och känna mig duktig.

Jag ägnar en hel del tid åt Vitkaförbundets årsmöte, som kommer att gå av stapeln nästa helg.

Jag försöker redigera en novell och skriva en annan. Det går sakta men säkert framåt.

Jag jobbar. Och oroar mig över min framtid. Min praktikplats tar snart slut...

Jo, just det. Min novell Snöspår publicerades i dagarna i första numret av webbzinet Annanstans. Kika gärna in där. Fler bra noveller finns att läsa!

Och så damp ett recensionsex av Jorun Modéns debutroman Samael (utgiven på Wela förlag) ner i brevlådan nyss (nåja, en lapp om att ett Stort Brev fanns att hämta ut hos en tobakshandlare nära mig damp ner i postinkastet, you get the idea). Recensionsex är trevliga - gratis är gott gäller även böcker. Recensionen kommer att publiceras på Catahya och kanske på Bokmonstret.

Världens bästa söndagsnöje, enligt mig

Jag håller på att jobba mig igenom alla scener i Romanprojektet, gå igenom dem och bara beskriva vad som händer i dem. Det är så jäkla kul! Dels har jag upptäckt att jag faktiskt har ganska mycket skrivet som jag verkligen kan använda mig av, trots den förändrade intrigen. Jag har beskrivningar, repliker, kommentarer och små infogningar av fakta som jag är, hör och häpna, riktigt nöjd med! Dels känner jag att jag verkligen längtar efter att komma igång och skriva scenerna "på riktigt" - efter att ha arbetat mig igenom intrigen, persongalleriet och löst diverse logiska tveksamheter i snart två månader, längtar jag verkligen efter att få berätta den här historien som jag ha byggt upp. Bäst av allt är att jag tror på den nu. Det gjorde jag verkligen inte för ett par månader sedan...

Och så såg jag igår kväll att deadlinen till nästa Schakt blivit förlängd. "Jamen då kanske jag hinner skriva nåt i alla fall", tänkte jag, och nu har jag redan börjat skissa på en idé som ploppade upp i mitt huvud.

Jag undrar om folk tycker att jag är konstig när jag hellre sitter inne och skriver än umgås med kompisar och hittar på grejer på min fritid? Förmodligen. Men de har väl bara inte kommit på vilket världens roligaste söndagsnöje är. Och tur är väl det. Ni vet, vi är alla olika, etc, etc.

Nu ska jag fortsätta med scenerna. I nästa scen ska Melissa börja snoka efter mer fakta om det där rånmordet, samt kollidera med en man i röd jacka.

Draktämjarna, del 8

Kranic Bevergarm hittade efter visst besvär till gården varifrån Mella Bevergarms femtonåriga dotter just sades ha blivit bortförd av en bevingad drake och dess ryttare. Han hälsades med föga entusiasm av en trulig tonårspojke som förmodligen skulle sett trevligare ut som han inte drabbats av pubertetens förbannelser fett hår och finnar. Kranic hann inte besvara hälsningen förrän en mager kvinna kom utskyndande ur boningshuset med en brödkavel i högsta hugg.
”Mitt namn är Kranic Bevergarm”, började Kranic men blev genast avbruten.
”Vi har fått nog av främlingar här!” fräste kvinnan ilsket. ”Ge er iväg!”
”Jag ska inte stanna en sekund längre än nödvändigt, jag lovar, frun”, svarade Kranic kort och blängde på den otrevliga kvinnan. ”Jag vill bara veta en sak. Katriona, dotter till en viss Mella, bor hon här?”
”Bodde, om jag får be”, rättade kvinnan och snörpte på läpparna. ”Hon rymde med en fisförnäm karl som förmodligen är släkt till er – han hette visst också Bevergarm. På ett flygande monster. Hon skulle då alltid göra sig märkvärdig, den flickan! Hon är inte kvar här hur som helst, och hon är inte välkommen tillbaka, det kan ni hälsa henne om ni träffar på henne. Tack och adjö!”
Kvinnan vände på klacken och marscherade in i huset igen.
”Trevligt fruntimmer”, muttrade Kranic halvt för sig själv och halvt till ynglingen, som stirrade dumt på honom. Han undrade om det var en dräng eller en son i huset. Han liknade inte kvinnan särskilt mycket, förutom att hans hår förmodligen hade samma färg som hennes om man tvättade det. Han var lång och såg välgödd ut, vilket förstås talade för att han inte var någon dräng.
”Ursäkta, herrn”, sade nu denne yngling förläget, ”men… men vet ni vem den andre herr Bevergarm var?”
”Jag har mina aningar”, sade Kranic sammanbitet. ”Hurså?”
”Jag var där när han kom och pratade med Katriona. Han sade något till henne, något som … påverkade henne. Jag vet inte vad, jag var ute och hämtade öl, men när jag kom tillbaka var hon alldeles blek, och sedan kom mor, och då sade hon att hon aldrig mer skulle skura ett golv, och sedan kom draken och de flög iväg.”
Kranic blinkade medan han försökte hänga med i svängarna.
”Vad heter du, pojk?” undrade han.
”Darglad”, svarade denne.
”Kände du Katriona väl?” frågade han.
Ynglingen sträckte på sig.
”O ja, mycket. Vi var praktiskt taget förlovade.”
Något i hans tonfall avslöjade att han förmodligen ljög, eller i alla fall tänjde en smula på sanningen. För Kranics del spelade det ingen större roll.
”Då bryr du dig förmodligen om vad som händer med henne, eller hur? Aglasso Bevergarm är inte den han utger sig för att vara. Jag vill att du berättar absolut allt du kommer på om honom – och om hans drake.”
Darglad såg plötsligt riktigt orolig ut. Han drog ett djupt andetag och berättade från början om den mystiske främlingen och hans stora, gröna drake.
”Där ser man”, muttrade Kranic när han fick höra hela historien. ”Nåja, det är väl bara att sätta fart. Tack ska du ha, pojk. Tyvärr har jag inte råd att vara lika frikostig med silvret som den gode Aglasso.”
Han började gå.
”Vänta!” ropade Darglad efter honom. Kranic hejdade sig och kastade en blick över axeln.
”Vart ska ni?” frågade Darglad.
”Rädda Katriona”, svarade Kranic torrt.
”Då följer jag med”, svarade Darglad beslutsamt.

Skor är en flickas bästa vän

34 par skor. Jepp, så många har jag. Då är det inklusive gummistövlar, träningsskor, gamla jympadojjor med färgfläckar, vandrarkängor och två par ulliga inomhustofflor. Men där är också stövlar, kängor, sneakers, högklackat, gammalt och nytt.

Är 34 par skor mycket? Och är det en förmildrande omständighet att det mest är från Din Sko? Det dyraste paret är faktiskt vandrarkängorna, som gick på ca 1800 kr. Sedan är det bröllopsskorna på andra plats, och de kostade ändå inte mer än 850, vilket är betydlgit mer än snittvärdet på mina skor, gissar jag.

Några smakprov:


Vänster: Söta men ack så obekväma. Används bara när man ska gå korta sträckor.

Nedan: Dessa har jag praktiskt taget bott i under
sommaren.

Ovan: Nyinköp 1. Löjligt bekväma.

Höger: Däremot får nog de här bo i garderoben några år. Spetsigt är visst ute nu - dessutom är de vingliga som satan.

Nedan: Det svarta paret hade jag på studentbalen. Det var 1994 - tolv år sedan! Det röda paret är mina bröllopsskor.

Nedan: Nyinköp 2. Mormorskängorna är tillbaka! Jag är så lycklig!

Man skulle nästan kunna tro att det är höst

Har haft en massa energi och, framför allt, planeringslust de senaste dagarna. Det är den där känslan jag brukar få när sommaren börjar ta slut och hösten närmar sig. Den där tiden när jag alltid är redo att ta tag i nya projekt och göra allt det där jag inte orkade under våren och sommaren. Nu har jag faktiskt fortfarande semester (till på måndag), men ändå har den där höstkänslan redan infunnit sig.

Jag gissar att det har att göra med att vädret, efter att ha varit tropiskt några veckor, beslutat sig för att återgå till något som mest liknar normal svensk sommar (runt 20 grader och regnskurar), vilket just nu känns som rena rama september, i relation till för en vecka sedan. Jag undrar om jag kommer att bli besviken om det blir varmt igen? Men, sommaren var ju slut nu, liksom.

Exempel på hur min energi har tagit sig uttryck:

• Jag har börjat styrketräna, hemma visserligen, men lagt upp ett program för september ut som jag hoppas jag ska lyckas hålla.
• Jag har ägnat en massa, egentligen ganska onödiga timmar, åt att få ordning på kalendern i Outlook, vilket är ett smidigare instrument att planera min tid än min älskade filofax, eftersom det är lite lättare att göra ändringar utan en massa kladd och överstrykningar.
• Jag har kickat igång Bokmonstret igen.
• Jag har avslutat Steg Sju i Snowflake Method, alltså fått ordning på alla karaktärer. Det var mest en fråga om att gå igenom och sortera gammal information - tro mig, karaktärerna har jag koll på. Det är handlingstrådarna som är det stora trasslet. Men där känns det som om jag rett upp det mesta nu.
• Vidare har jag gått igenom all gammal information om Romanprojektet jag har liggande, uppdaterat en pärm jag fixade för länge sedan och slängt en massa irrelevant skräp från den tiden på historien var i sin allra tidigaste linda.
• Jag har släpat fråm alla mina skor ur garderoben, samt alla skokartonger jag kunnat hitta. Jag brukar förvara de flesta av mina skor, utom stövlar och skor jag använder mycket för tillfället, i kartongerna eftersom det är lite enklare att stapla dem utan att förstöra skorna. Problemet är att jag glömmer bort skor som faktiskt är fullt användbara när de ligger osynliga i kartongerna. Så nu ska jag genomföra det gamla indianknepet att ta kort på alla skor och klistra fast på kartongerna. Projektet lades dock oväntat på is när jag upptäckte att kamerabatterierna var döda och vi inte hade ngåra extrabatterier hemma. Hoppas jag fortfarande har lust att göra det imorgon - om inte annat eftersom halva vardagsrummet är belamrat av skor.

I helgen åker jag till Hultsfred. Det är väldigt roligt att säga det. Jag har ett flertal gånger fått frågan "va, Hultsfred, är det nu?". Ni vet, Hultsfred existerar faktiskt hela året. Det bor till och med folk där. Några av dem är släkt med min man.

(Och det känns för övrigt fortfarande jättekonstigt att kalla honom så. Det låter så - vuxet. Men det är roligt!)