Har längden någon betydelse?

Jag har insett att jag har ett favoritformat.

Jag har ofta problem med noveller. Det blir för långa. Jag vill berätta så mycket att jag har svårt att skära bort, korta av, plocka undan irrelevant krafs från kärnhistorien, eftersom det irrelevanta krafset (åtminstone delvis) inte är särskilt irrelevant utan är det som berättar vad som händer på insidan av mina karaktärer, eller beskriver stämningen, eller miljön, eller intrigen. (Jag har en tendens att skapa "för långa" intriger för kortare noveller.) När jag skriver noveller till tävlingar får jag nästan alltid slåss mot begränsningar i stil med "högst 8 000 ord".

Jag har också problem med romaner. Framför allt att ha så mycket tålamod och ge dem så mycket tid att jag faktiskt lyckas avsluta dem någon gång. Jag har ett par avslutade romaner i byrålådorna, grejer jag skrev som tonåring och aldrig tänker visa någon eftersom de är katastrofalt dåliga på många sätt (svajigt språk, schablonartade karaktärer, you name it). Men så här i språkligt mer mogen ålder har jag hittills aldrig lyckats avsluta en roman. Mitt Romanprojekt som jag beklagar mig över här ibland är närmare fullbordan än något annat före det, och det är kanske till en tredjedel klart. Högst.

Däremot har jag upptäckt att när jag ger mig själv tid att skriva klart den sortens projekt som blivit liggande för att jag ganska snabbt insåg att de skulle bli för långa för noveller, men som jag heller aldrig haft några större ambitioner med, då förvandlas de till långnoveller, eller kanske kortromaner - terminologin där har jag ingen större koll på, och den är inte heller särskilt intressant tycker jag. Glöm inte bort att du är ett djur och nyligen avslutade Minnen och demoner är kortisarna i samlingen, de klockar in på 12-13 sidor var, eller ca 41 000 tecken inklusive blanksteg. Såpan Gruk & Tinuviel, som väckte viss förtjusning på Catahya förra året, är lite längre, ca 56 000 tecken eller 16 sidor. Sagan Enhörningsritt är på 25 sidor eller nästan 82 000 tecken, och det jag skriver på just nu, en hopplöst romantisk orgie i älvor och magi kallad Bergtagen, kommer att bli ännu längre - men inte särskilt, för jag har just nått den vändpunkt som kommer att leda till slutet. Drakhistorien jag plågar er med här på bloggen är ett annat exempel.

Vad gör man med sådana här historier? En hel del av dem har förvisso en tendens att vara ganska klichéartade och romantiska - de bättre idéerna sparar jag till romanprojekten, eller skär av och omformar till kortare noveller. De här längre berättelserna är samtidigt skönt prestigefria att skriva. Och de flesta är faktiskt inte lika språkligt otäcka som Draktämjarna - det skulle vara Gruk & Tinuviel, då. Den led också av grav adjektivsjuka och var frikostigt strösslad med Tom Swifties. Men eftersom jag nu trivs med formatet så är det lite synd att de här berättelserna är för långa för de flesta tävlingar och för att de flesta tidskrifter ska vilja publicera dem, och för korta för att funka som självständiga böcker.

Jag får helt enkelt satsa på en novellsamling, tror jag. Med långa noveller.

(Jag är förresten väldigt nyfiken på hur många Google-träffar titeln på det här inlägget ger...)

Sjuk. Igen.

Förkyld igen. Jag har varit det pinsamt ofta sedan jag började på nya jobbet i mars. Och varifrån kom det? Jag var jättepigg igår ända tills jag skulle gå och lägga mig (ok, det där lät dumt, men ni förstår nog vad jag menar). Då hade jag plötsligt ont i halsen och begynnande munsår och konstigt ont i nacken. Imorse släpade jag mig till jobbet, men gav upp vid halv elva.

Det är där det pinsamma kommer in. Jag kommer till jobbet, hälsar glatt på folk 8fast jag helst vill gå hem och lägga mig) slår mig ner vid min arbetsplats och pratar sedan i stort sett inte med någon under en halvtimma eller så (förutom enstaka "hej" till nyanlända kollegor). Jag ringer några samtal och anstränger mig för att låta pigg och trevlig medan jag pratar i telefon. Jag skulle sedan använda faxen för första gången och bad en kollega om hjälp, utan att beklaga mig över min huvudvärk eller mina två (2!) munsår eller det faktum att min hals kändes alldeles tjock.

Sedan reser jag mig, packar ihop min saker, och försvinner ut genom dörren efter ett kort "jag mår dåligt, jag orkar inte vara kvar, hejdå".

Paranoid som jag är undrar jag vad de sa om mig efteråt.

Nu har jag förresten slagit nytt världsrekord i munsår. Jag har tre (3!!!) stycken. Munsårsplåster över hela munnen, känns det som. Äckligt men sant.

Draktämjarna, del 4

Den obligatoriske piprökande mannen i värdshusets hörn visade sig till läsarens stora (nåja) förvåning veta något om Katrionas döda mor med den mystiska bakgrunden. Men nu ska vi vända blickarna till en plats långt, långt från Smyghåla...

I ett dystert slott bortom bergen stod en kvinna och betraktade sin spegelbild medan hon borstade sitt långa, gyllenblonda hår. Hon mötte blicken ur sina egna gröna ögon och log med sina perfekt fylliga läppar.
Snart skulle hennes jägare återvända med sitt byte.
Kvinnan lade ifrån sig hårborsten och rättade till sin gröna klänning. Hon höjde en ringprydd hand med välformade naglar och pekade på spegeln.
”Visa mig honom”, sade hon.
Spegelbilden suddades ut i en skimrande virvel. När den klarnade igen visade den en man som satt i ett mörkt rum. Han såg plötsligt upp, som om han märkte vad som skedde.
”Åh, är det ni, milady”, sade han.
”Nå? Har du nyheter till mig?” sade kvinnan otåligt.
”Visst har jag det, milady. Det ser ut att ha tillstött vissa komplikationer.”
”Komplikationer?” upprepade kvinnan med uppretat tonfall. ”Vadå för komplikationer? Se till att lös dem! Jag har inte all tid i världen.”
”Naturligtvis, milady”, sade mannen med trumpen min. ”De problem som finns går säkert att lösa. Ge mig bara några dagar till, så ska ni se att ordnar sig.”
Kvinnan framför spegeln gjorde en irriterad grimas, men ryckte sedan på de vita axlarna.
”Nåja”, sade hon. ”Se bara till att ordna allt. Fort.”
Hon gjorde en gest med handen. Mannen försvann och spegeln visade strax hennes egen vackra spegelbild. Hon betraktade sig själv ett par minuter.
”Manfred!” ropade hon. En välbyggd ung man med brunt lockigt hår kom snart in i rummet.
”Jag är uttråkad”, förkunnade kvinnan. ”Hitta på något att underhålla mig med.”
Manfred log ett infernaliskt leende.

Darglad mockade åt grisarna. Han var olycklig. Han blev för varje dag mer och mer övertygad om att Katriona faktiskt avskydde honom, men han visste inte hur han skulle göra för att få henne att ändra sig. Han hade försökt vara trevlig och pratsam, men hon vände honom bara ryggen och gick därifrån. Han hade försökt ge henne saker, äpplen och blommor och en gång när det var marknad i byn hade han till och med köpt några fina gula sidenband. De skulle ha varit så vackra i hennes svarta hår, men hon hade bara tagit emot dem med sur min och aldrig använt dem. Och när han försökte göra som de andra pojkarna i byn, fälla en flirtig replik med någon undermening, då stirrade hon bara på honom med äcklad min.
”Vad ska jag göra?” suckade Darglad till den stora suggan. Hon brydde sig inte om honom, utan fortsatte grymtande att böka runt i tråget med mat.
Till råga på allt visste Darglad att hans mor inte ville att han skulle bli mer vänskaplig med Katriona, så där hade han inget stöd att vänta. Annars hade Elenda säkert tvingat Katriona att vara vänligare mot Darglad. Elenda tycktes vara den enda som kunde få den flickan att lyda.
Elenda var över huvud taget bra på att få folk att lyda. Det fanns visst en rik bonddotter i grannbyn som var ensam arvtagare till en stor gård. Elenda hade varit på besök där några gånger, och Darglad betvivlade inte att han skulle tvingas gifta sig med den där flickan. Nåja, det fanns värre öden. Flickan från Lövkulla skulle kanske inte titta på honom med samma äcklade förakt som Katriona. Men vad hjälpte det, när Katriona var allt han ville ha här på jorden?
Darglad undslapp sig ännu en djup suck.

Städa!

Jag gillar att städa.

Eller rättare sagt, att städa är skittråkigt, om vi pratar det där nödvändiga dammsugandet, toalettvättandet, undanplockandet och så vidare som man måste göra alldeles för ofta om man nu har bestämt sig föra tt inte bo i en dammig svinstia. Det jag gillar är att storstäda.

Ibland får jag nämligen ett ryck och bara måste städa. Dammtorka även på de där hyllorna högst upp, rensa i det där skåpet där vi bara skyfflat undan saker i ett par år, svabba golven ordentligt. Vädra sängkläderna och inte bara byta lakan. Jag fick ett sånt ryck nu i fredags. Idag är jag så klar som jag tänker bli den här helgen (nästa helg är vi två, så då gör vi resten) och det känns så skönt. Det luktar gott i lägenheten. Skrivbordet är inte dammigt längre. Det ligger inte en massa halvuppackade bröllopspresenter på vardagsrumsgolvet längre (nåja, ok, ett gäng glas i sina kartonger och en grill, men det är i alla fall relativt lite).

Nej, men om man skulle ta och läsa igenom de där novellerna jag hade tänkt skicka till lite folk.

Igång

Yes! Igång med skrivandet igen. Eller, nåja, ikväll har jag snarare gått igenom både Romanprojektet och lite noveller och annat. Jag har inte skrivit mer än kanske ... tre ord. Och rättat ett par stavfel. Men jag är igång mentalt - vilket är nog så viktigt efter bröllop, semester och andra små distraktioner.

Det hjälper förstås att datorn funkar igen. Den har legat nere några dagar. Fel på drivrutinerna, tydligen. Tusen tack, Micke, för att du har fixat!

Sommarsolstånd

Skulle ha firat sommarsolståndet idag, men jag bangade. Jag är så vansinnigt trött. För sena kvällar och sviterna av för mycket stress förmodar jag. Istället har jag tillbringat 45 minuter i telefon med datorkunnig kompis utan att lyckas klura ut varför vår stationära dator inte går att starta. Och nu slökollar jag på "Före detta fruars klubb" och dricker mjölk och äter choklad.

Sommarföljetongen fortsätter: Draktämjarna, del 3

Resumé: Den föräldralösa Katriona mjölkar kor och skrubbar golv åt sin elaka styvmor medan hon försöker undvika styvbrorsan Darglads närmanden. Samtidigt har en mystisk främling anlänt till värdshuset i Smyghåla...

Så här dags var det i stort sett tomt i Gröna Grodans inrökta lokaler, men i en dunkel vrå satt en man i mörka kläder och rökte pipa. Hans ansikte låg i skugga, men när Katriona kom närmare reste han sig för att hälsa henne, och då kunde hon se honom bättre. Det var en magerlagd man i fyrtioårsåldern, med skarpskurna anletsdrag och genomträngande blå ögon. Han granskade henne utan att le.
”Ja, att du är Mella Bevergarms dotter är det inget tvivel om”, sade han torrt. Katriona rynkade förbryllat ögonbrynen. Hon hade aldrig hört sin mor kallas vid det namnet – faktiskt kände hon sin mor bara till förnamnet.
”Jag heter Aglasso Bevergarm”, sade mannen. ”Jag är din mors kusin från Gavalon. Du känner väl till Gavalon?”
Katriona hade aldrig hört talas om Gavalon, men hon tyckte att det påminde henne om något avlägset, som en saga hon hört i sin barndom.
”Jag är ledsen, herr Bevergarm”, sade hon, ”men jag känner inte till något Gavalon. Och jag har aldrig hört min mor nämnas med det efternamnet.”
Aglasso Bevergarm gjorde en förvånad min. Det hade han inte väntat sig.
”Menar du att din mor har undlåtit att berätta om ditt arv?” utbrast han. ”Nog för att hon bröt med oss alla när hon gav sig av, men nog trodde jag hon skulle berätta för sin egen dotter om vad som kom henne till del!”
Katriona blev alltmer nyfiken. Ett arv? Hon började genast fantisera om att hon skulle ärva en stor summa pengar och ett fint herresäte – kanske skulle hon kunna använda sin nyvunna makt till att köra bort Elenda och hennes son från sin faders gård!

Aglasso Bevergarm å sin sida var konfunderad. Han hade för det första räknat med att träffa Mella, men nu när hon dessvärre visade sig vara död, hade han ändå väntat sig att kunna diskutera sitt ärende med hennes dotter och arvinge. Han hade ju förberett det hela så noggrant – han hade till och med slösat sitt silver för att uppnå önskad effekt.
”Jag tror vi har en hel del att prata om, kära Katriona”, sade han bestämt. ”Vill du inte slå dig ner och äta med mig?”
”Åh, herrn, det önskar jag att jag kunde. Ni verkar ju ha en del att berätta om min mor – jag skulle vilja höra allt om hennes familj – men jag kan inte stanna. Min styvmor väntar mig tillbaka så snart som möjligt. Jag ska bara lämna grönsakerna och äggen här till fru Sivan, sedan måste jag ge mig av igen.”
Aglasso rynkade förargat på ögonbrynen. Ytterligare en missräkning.
”Nåja”, sade han, ”säg mig då när du har tid att träffa mig. Annars får jag väl göra ett besök på gården.”
Katriona såg för sig hur den här främmande herrn svepte in i Elendas kök med sin långa slängkappa och sina silvermynt, och den scenen framstod plötsligt som riktigt tilltalande.
”Ja, vet ni vad”, sade hon med ett leende, ”kom och besök mig på gården. Ni följer bara vägen längs ån, så ser ni det, en stor, rödmålad gård uppe på en höjd till vänster om vägen. Kom när ni har tid. Nu måste jag gå.”
Hon knixade och skyndade ut i köket till Sivan, som väntade nyfiket.
”Nå, vad sa han?” undrade värdshusvärdinnan ivrigt. Katriona berättade kort att Aglasso Bevergarm kom från plats som hette Gavalon och hade känt hennes mor, och hade tydligen en del att berätta.
Av någon anledning kändes det onödigt att nämna deras släktskap.

Insikt

Nu kom den igen. Insikten att jag är för splittrad, och insikten att jag har för mycket krav på mig själv, känslan av att jag måste göra något åt det, men att jag inte vet riktigt hur.

Det första, mycket enkla steget, är att avsäga mig en massa uppdrag för olika föreningar. Det är egentligen bara småsaker, inget som tar jåättemycket tid, men tillsammans så blir det flera små ansvarsgrejer som ligger och gnager på mitt samvete och stjäl energi från det jag verkligen vill lägga energi på.

En annan enorm energitjuv hos mig är mina krav, mitt kontrollbehov. Jag hetsar upp mig över småsaker, blir jättestressad för saker som egentligen inte betyder särskilt mycket.

Det är så lätt att säga att man borde sänka sina krav, och så svårt att göra det. Men jag ska hitta en utväg. Jag börjar komma till en punkt i livet när jag måste.

Och ja, det här är nog en sorts efterreaktion på all stress innan bröllopet...

Tillbaka

Sådär. Tillbaka i verkligheten efter bröllop och bröllopsresa. Allt gick bra. Allt blev jättefint. Resan - en vecka i Toscana - var hur härlig som helst. Jag är lycklig.

Nu hoppas jag att jag har energi nog att fokusera på skrivandet under resten av sommaren. Jag tror det. Även om jag känner mig ganska mosig just nu.

Så här dagen före

Vi insåg en sak för en stund sedan, min blivande och jag. Ikväll har släkten anlänt från Stockholm, Småland, Skellefteå. Våra familjer träffas och umgås såhär kvällen före Den Stora Dagen.

Och jag och Christian sitter hemma, ensamma och kollar på film.

Jag tror att alla andra tror att vi är alldeles för upptagna av förberedelser för att hinna umgås. Eller så vill de lämna oss i fred och låta oss ta det lugnt eller nåt.

Det är ganska lugnt, faktiskt. Som sagt, vi kollar på film. Sedan att jag inte kan sluta att tänka på morgondagen och gå igenom den i huvudet är en annan sak. Jag har redan kommit på en fadäs: min tärnas bukett kommer inte att gå särskilt bra ihop med hennes klänning.

Nåja. Så länge som det är på den nivån så ska man väl inte klaga.

För övrigt är det grymt svårt att skriva med mina nya långa naglar.