Det ska böjas i tid

Jag trodde faktiskt att Christian skämtade när han berättade vad han hade köpt till bebisen, det allra första han har köpt. Det gjorde han inte. Nu har jag sett den. Det är en putter. En putter för mycket små barn, från fyraårsåldern ungefär. Så om jag tvivlade innan på att det kommer att införskaffas ett juniormedlemskap på närmaste golfklubb så fort som möjligt, så gör jag inte det längre.

Återstår att se om det är nästa Tiger Woods som bor i min mage. Myten säger ju att han spelade bättre golf som treåring än många vuxna...

Jag var hos tandläkaren idag, för övrigt. På parkeringen utanför min tandläkare är det gratis att stå i två timmar, men man måste fortfarande ha p-biljett. Just den här måndagen hade ett fyllo parkerat sig vid p-automaten och stod där och halsade burköl. Döm om min förvåning när jag kommer fram och fyllot snabbt trycker ut en biljett till mig och överlämnar med ett glatt leende. Han försökte även ge en biljett till en förbipasserande man, som fick värja sig med ett "jag har redan en..."

Helt klart dagens mest oväntade incident. Jag kanske borde ha dricksat det glada fyllot?

En kissnödig blåval med halsbränna + en utmaning

Ja, det är jag. Eller kanske inte riktigt blåval. Ibland känner jag mig "bara" som en valross.Jag börjar verkligen längta efter att det där lilla klumpen ska komma ut nu, något som inte blev bättre av att jag träffade två små färskingar på tre respektive åtta veckor igår. Jag har sagt till den upprepade gånger att den ska komma ett par veckor före beräknat datum, så jag hoppas att den har lyssnat och lyder mamma.

Var hos barnmorskan idag och trevligt nog har det lilla livet lagt sig åt rätt håll nu i alla fall. Låt oss hoppas att den håller sig så.

För övrigt såg jag nyss att jag har blivit utmanad. Igen. Jag bangade förra gången, och det känns fortfarande som om jag inte vet sex andra bloggare som inte redan har gjort den här utmaningen, så jag bestämmer mig helt enkelt för att den här förgreningen stannar av med mig.

Så, sex underliga saker om mig:

1. Fingrarna på min vänsterhand är längre än på högerhanden.

2. Jag är besatt av listor. Jag har ett nästan tvångsmässigt behov av att lista upp saker jag måste göra eller hålla reda på, för annars känns det som om jag blir stressad för att jag tror att det är mycket mer än det faktiskt är, eller för att jag är övertygad om att jag har glömt något.

3. Trots att jag vet att det bara är skrock så har jag väldigt, väldigt svårt att gå under stegar eller lägga ifrån mig nycklarna på bordet.

4. Jag kan inte äta ute själv. Det kan nog faktiskt klassas som en fobi när jag tänker efter. Caféer och snabbmatställen kan funka, om jag verkligen tvingar mig till det och har något att läsa som jag kan gömma mig bakom, men jag skulle nog aldrig klara av att gå på restaurang själv. Inte ens lunchrestaurang.

5. När jag gapar eller gäspar så knakar det i käklederna och jag känner hur de hoppar ur läge. När jag stänger munnen igen kan jag liksom justera tillbaka leden med en liten rörelse. Det låter obehagligt, men det känns riktigt skönt, som att käkarna har varit låsta och öppnar upp sig. Över huvud taget knakar det väldigt mycket i mina leder. Ryggen är ett kapitel för sig.

Det underligaste har jag sparat till sist:

6. Jag pillar och drar mycket i mitt hår, men till råga på allt har jag en konstig ovana att dra och tvinna fram smala hårslingor som jag sedan stoppar in i öronen. Ibland tuggar jag på håret och kilar in det mellan framtänderna istället. Och ja, folk har kommenterat det. Jag förstår dem.

Vardagsrummet

Här kommer som utlovat, lite mer bilder från flytten och vårt vardagsrum. Jag orkar inte skriva några bildtexter idag, just det där med att lätt och smidigt få ihop ord och bild är inte Bloggers starka sida.

Övervåningen får vänta något. Det fattas bl a en sänggavel och ett par bokhyllor fortfarande. Men det kommer.

Välkommen till blåshålet

Jag har börjat inse att Hisingen är blåsigt. Trots att vi bor både lägre och längre från havet nu än förut har det blåst konstant sedan vi flyttade hit, känns det som. Detta märks framför allt i form av soptunnor. Nu för tiden är ju soptunnor i allmänhet gjorda av plast. Jag tror ni kan räkna ut vad som händer om det står tomma plastsoptunnor längs en gata utan någon form av vindskydd när det blåser.

Just det. De står inte kvar så länge.

Igår när jag kom ut hade dessutom dörrmattan gett sig ut på en vindburen utflykt sisådär en hundra meter bort. Intressant. (Nu står det en tung kruka på dörrmattan.)

Från det ena till det andra, här är lite bilder från flytten:

Dagen före. Ett styck nerpackat vardagsrum.

Uppackning av nya köket. Japp, tjockisen som gömmer sig

bakom skåpsluckan är undertecknad. Mannen till höger är

min svåger (kan tillägga att jag har censurerat bort ett par

underbara bilder där min svärmor och min make sitter och

ser helt utmattade ut. Jag misstänkte att de kan ha synpunkter

på att läggas ut på nätet i rödmosigt tillstånd...).

Köket börjar likna något. Och vår underbara kökstapet (Josef Frank!).

Nästa gång: Vardagsrummet.

Halleluja!

Yes! Vi har internet igen! Jag är tillbaka i stora vida världen!

(Det är faktiskt ganska sorgligt hur avstängd man känner sig nu för tiden när man inte kommer åt nätet i tid och otid.)

Mer bloggande utlovas inom kort.

Fortfarande inget internet...

...Men flytten gick i alla fall bra. Jag hade tänkt lägga upp lite bilder, men det får vänta tills vi får ordning på bredbandet och jag kan sitta hemma i lugn och ro. Senaste nytt är nämligen att Glocalnet efter flera veckor nu kommit på att de visst inte kan leverera, så nu ska vi hitta en ny leverantör som kan fixa bredband åt oss ASAP. Frustration var ordet.

Upptäckte förresten att Blogger av någon mystisk anledning bestämt sig för att jag måste moderera mina kommentarer. Det ska vara ordnat nu, ursäkta ni som fick vänta.

Och bebisen växer, magen börjar bli riktigt stor nu. Bara åtta veckor kvar till beräknad födsel, det är faktiskt inte så länge. Den lever om något väldigt därinne, det är nästan lite läskigt när hela magen hoppar runt på eget bevåg. Jag blir mer och mer nyfiken på att få träffa den där lilla människan som bor därinne!

Nu ska jag hem och njuta lite till av solskenet innan det försvinner. Jag hoppas på att kunna återkomma inom ett par veckor.