Meningsfullt

Jag gick upp en timme tidigare idag för att hinna skriva lite innan jobbet. Hittills har jag läst mina mail, besvarat ett av dem, samt hängt på Catahya. Nu ska jag gå om en kvart. Hej hopp.

Bönder och soldater

Det ser faktiskt ut att bli en novell. Den kommer inte att hinna bli finslipad eller så, men den har en rätt så spännande handling, utspelar sig på vintern och är sådär lite really low fantasy om enkla bönder och det som bekymrar dem. Sånt som jag gillar att skriva, alltså. Kriget är jättelångt borta, länsherrn är en obestämd maktfaktor nånstans i höjd med molnen, med kungen ännu högre upp och det närmsta man kommer magi är den lokala byhäxan. Alver och annat oknytt är bannlyst.

Le Guins Tehanu rekommenderas för den som liksom jag är svag för sånt.

Apropå bra böcker, förresten. Har hunnit halvvägs genom Väinö Linnas Okänd soldat. Oj och wow. Jag började läsa den mest för att jag har den hemma och det är en klassiker. Det tog lite tid innan jag riktigt lärde känna alla personer - det kryllar av namn, presentationen av huvudpersonerna är kanske inte den mest glasklara, och förvirringen ökades av att jag har noll koll på militära strukturer och grader. Jag är tacksam att bokens förre ägare, min framlidne låtsasmorfar, innanför pärmen har tejpat fast en beskrivning av huvudkaraktärerna som uppenbarligen publicerats i samband med att en filmatisering haft premiär. Linnas språk, däremot, grep genast tag i mig, den där blandningen av bister realism och bisarr humor - underbart! Och så här halvvägs in i boken har jag dessutom lärt mig att älska Koskela, Rahikainen, Rokka, Hietanen med flera, och att hata Lammio. Läs läs läs!

Kinesiska djur

En kompis till mig är duktig på att rensa, sådär duktig som jag aldrig lyckats bli. Nu senast kom hon till mig med fyra kinesiska djur, som tillhört hennes kille, men som han inte hade någon användning för längre.

"Du är ju inne på det kinesiska", sade hon.

Det är fyra djur som symboliserar väderstrecken. En svart sköldpadda för norr och vatten, en röd påfågel eller fenix för söder och eld. Och så mina favoriter, som nu bor här vid datorn: Den gröna draken (för öster och trä) och den vita tigern (för väster och metall). Om jag lägger till att öster också står för gryning och nystart så bör den uppmärksamme läsaren nu slänga en blick överst i bloggen, konstatera vad den heter och lägga ihop två och två.

Den gröna trädraken symboliserar viljan, entusiasmen, framåtandan. Den vita metalltigern är disciplin, ordning och struktur. Så jag har tänkt mig att när jag ser de här figurerna, ska jag påminnas om vad jag vill här i livet och hur jag ska uppnå det. Det är ingen magi, det handlar helt och hållet om symbolvärde, vad jag lägger för betydelse i de här föremålen. Men symbolvärdet ska aldrig underskattas.

Skades tid

Det snöar! Det snöar! Det snöar! Det är vitt på marken! Snö! Jag är lycklig! Jag älskar snö! Snö!

Skade, Skade, Vinterprinsessa, skinande vita, gnistrande dam!
Skade Snödrottning, frostkvinna, jägare, stormars gudinna och viddernas barn!
Välkommen!

Storstädning

Hrrm. Jag ber om ursäkt för igår. Jag var nog lite allmänt självömkande. Sånt händer oss alla ibland, förmodar jag.

Nu ska jag städa istället. Städa är bra. Jag förstår det där med "rensa i röran med Feng Shui". Jag känner mig faktiskt ren och rensad och iordning också inombords när lägenheten är ren och rensad. Det är förmodligen av samma anledning jag alltid rensade mit ritbord när jag läste arkitektur innan jag började ett nytt projekt. Bort med det gamla, in med det nya, liksom.

Långhelg

Jag försöker skriva en novell. Det går sådär. Jag sitter och växlar mellan två scener jag har spånat fram. Den ena inbegriper en ung kvinna som har kommit i kontakt med en ganska skum figur, den andra inbegriper en ung man som spionerar åt sin obesvarade kärlek. Och ingen av dem har jag egentligen någon aning om vart de ska leda. Vilket kan visa sig vara ett problem om man har tänkt skriva en novell av det.

Är det så här för alla som skriver? Scenerna bara bubblar upp inom mig, personerna bara finns där och detaljerna kommer nästan av sig själva. Men handlingen... i bästa fall har jag en vag aning: "det här är en person som ska genomföra ett spionuppdrag." "Den här personen kommer att bli kidnappad." "Här någonstans ska något klurigt hända." I de verkligt bästa fallen lyckas jag omvandla den där vaga idén till konkreta ord och faktiskt göra en novell, kortroman, romanutkast eller i enstaka (lyckliga!) fall kortnovell av det. Men resten... fattar ni hur många intressanta personligheter det bor i min dator, eller i diverse pärmar, gamla kollegieblock och så vidare? Män, kvinnor, djur och andra varelser, unga och gamla, med olika sorger och minnen och önskningar och livsmål.

Sluta läs nu. Jag blir deprimerad av det här, och du tycker nog att det är ointressant. Förhoppningsvis kanske. Det är rätt ointressant faktiskt. Nu svamlar jag, märker jag.

Och romanen går sådär just nu. Jag tittar på den ungefär varannan dag, rättar ett stavfel. Hå hå ja ja.

Julpynt

Hej och hå, nästan advent! Vi fixade julskylten på min ena arbetsplats idag. NK-huset väller över av julgranar och rött glitter invändigt redan sedan förra veckan. På min andra arbetsplats ska väl julskylten upp till helgen. Ljuslyktorna är ute nu i alla fall, det är riktigt mysigt. Hemma vill jag köpa nya julgardiner och fönsterljusstakar, fast vi letar hus och kanske inte ens bor kvar här nästa jul, och jag omöjligt kan veta ifall grejerna passar i nästa hus. Yes, mina vänner, julmonstret håller på att slå sina kaneldoftande klor i mig!

Men det är faktiskt rätt så trevligt.

Datorer och musiker

Vi har köpt ny dator. Halleluja! Efter att ha plågats av gammal seg maskin med ungefär 250.000 buggar sitter jag nu framför en stor platt skärm, med en riktigt snabb, tyst liten sak vid mina fötter. Underbart. Baksidan är att hundra program ska installeras, sånt man tog för giveti den gamla datorn. Nu borde jag t ex, istället för att skriva det här, installera skrivaren. Fördelen är att allt går ljuvligt snabbt.

Och jag har fått tillbaka skrivlusten! Yeay! Jag har funderat en del på min karaktär Laës (som har ett lite jobbigt namn som eventuellt ska bytas). Det var inte meningen att han skulle ta särskilt stor plats, men han har poppat upp i några scener som berättare, och jag grubblar som bäst på hur jag ska få in lite mer om honom. Var kommer han ifrån, varför är han där han är, vad vill han få ut av livet, ni som skriver vet, den vanliga bakgrunden karaktärer behöver. Jag har rätt bra koll på de övergripande frågorna och har nog inga problem att ta ner det på detaljnivå (det brukar ge sig - karaktärerna brukar för det mesta vara rätt duktiga på att prata om sig själva). Den stora frågan är hur jag ska presentera det för läsaren, var jag hittar ingången som öppnar upp karaktären Laës från Motza, sångare och lutspelare med tonsättarambitioner.

Medan jag grubblar på det kan jag ju alltid roa mig med en opretentiös novelltävling. Allt skrivande är bra skrivande!

Uppehåll

Oj. Det var länge sedan. Först var det några dagar när jag inte hann eller inte tyckte jag hade något att skriva om. Sedan glömde jag. Sedan skaffade vi en ny dator, vilket betydde ett par dagars stök och bök och internetbrist tills allt var installerat och klart (nåja, allt är fortfarande inte installerat, men jag är tillbaka i den uppkopplade världen i alla fall).

Skrivandet går det dåligt med just nu. Det jag petat ner sedan jag blev klar med den där novellen kan mätas i rader. Vad hände med tiden? Vad hände med hösten? Hur blev det bara en vecka kvar till första advent? Är detta frågor folk har frågat sig sedan urminnes tider?

Har fått Civ4 nu också. Och börjat spela Morrowind igen. Roligt men förmodligen dumt, för helt plötsligt har man suttit en hel kväll framför TV:n eller datorn utan att få något vettigt gjort alls. Men faktum är att det känns rätt ok. Ibland behöver man få göra ovettiga saker.

Gammal

Idag hittade jag mitt första gråa hårstrå. Och det var inte ens grått. Det var vitt.

Konflikter

Jag hatar konflikter.

Det är förmodligen ett drag jag delar med många människor. De flesta av oss är nog mer eller mindre konflikträdda. I vårt dagliga liv försöker vi ofta synka oss, kompromissa, hitta vägar där det inte blir så farligt - för att sedan avreagera oss med skitsnack.

För konflikter är hemska. De får oss att se mindre smickrande sidor hos personer vi tycker bra om. Det får oss att bete oss som omogna barnrumpor. De får oss att säga saker vi ångrar, fatta beslut som sårar och de får oss att bli sårade. Här någonstans borde jag förmodligen komma till någon klok slutsats om att vi lär oss saker, bla bla bla, men sanningen att säga känns det just nu som en lärdom jag gärna skulle vara utan. Jag hatar konflikter för jag försöker alltid medla, och det slutar med att även om jag inte är den enda folk är förbannade på, så tror jag det och tar åt mig allt.

Samtidigt är jag bra på att lägga konflikter bakom mig. Ska det vara en konflikt, så ska det vara ett rejält, gammaldags gräl, där man står och skriker på varandra och smäller i dörrar, och sedan gråter och ber varandra om förlåtelse och pratar igenom saken och går vidare. I andra änden av skalan, i konflikternas mörkaste, spindelvävskladdiga källarvrår, står Internet-konflikterna, fulla av missförstånd och låtsade missförstånd, sårande uttalanden, tystnad från folk som borde ge ett svar (men förmodligen inte orkade med eländet längre) och paktbildningar. Internet-konflikterna kan vevas i hur många valser som helst utan att få något egentligt slut, för så länge folk inte behöver stå öga mot öga så är det så lätt att bara låten saken bero, rinna ut i sanden och aldrig lösas, för att sedan dras upp igen, sju gånger värre.

Det är så mycket lättare att vara obehaglig med tangentbordet än med stämbanden. Det är så mycket svårare att avkräva ett svar och ge en förklaring. Och det är så mycket lättare för en uppsjö av människor att lägga sig i och tycka och välja sida och...

Jag hatar konflikter.