Here we go again

Jaha. Här trodde jag att den värsta graviditetströttheten hade lättat. Jag har ju t o m orkat göra saker på kvällarna flera dagar i rad nu. Diskat, rentav. Skrivit lite på ett par noveller. Grejat.

Idag slog den till igen. Jag seeegade mig ur sängen imorse. Somnade nästan på kontoret ett par gånger. Jag har alltid haft en benägenhet att bli åksjuk på bussar, något som blivit värre nu igen, och som dessutom blir ännu värre när jag är trött. Naturligtvis råkar jag ut för en av dessa galningar till busschaufförer som verkar lyckligt omedvetna om att de kör a) en buss, b) inte vilken buss som helst, utan en ledad buss. När han hade gasat och bromsat sig förbi alla svängar, trafikljus, rondeller och hållplatser, var det bara en kraftansträngning som hindrade mig från att göra något otrevligt i hans buss. Efter att ha ätit middag lade jag mig och sov en stund. Det hjälpte lite grann (illamåendet och den lätta känslan av att snart svimma försvann), men nu, klockan fem över nio, har jag just gäspat mig igenom ett samtal med mig mor och funderar seriöst på att gå och lägga mig.

I helgen är det traditionsenligt adventsfirande på landet. Det ska bli så skönt att åka dit, känner jag. Bara ta det lugnt. Sova. Gå i skogen. Vara.

Draktämjarna, del 9

Eftersom jag uppenbarligen inte klarar av att koncentrera mig på något vettigt har jag istället återvänt till klichéernas underbara värld.

Detta har hänt: Katriona har, efter åratal av pigtillvaro på den gård som rätteligen borde vara hennes, blivit uppsökt av en man som kallar sig Aglasso Bevergarm och påstår sig vara hennes släkting. Tillsammans med Aglasso har Katriona gett sig av till sin mors hemland Gavalon på en flygande drake.
Kort efter deras avfärd gör ännu en mystisk främling entré i den lilla byn Smyghåla. Främlingen säger sig heta Kranic Bevergarm och blir mycket upprörd när har får veta att Katriona försvunnit med Aglasso. Han ger sig av för att, som han uttrycker det, rädda Katriona. Med sig på färden får han Darglad, Katrionas styvbror.

Att flyga på draken var underbart. I början hade Katriona klamrat sig fast vid sadeln, rädd för höjden, men så småningom hade hon vant sig vid drakkroppens rörelser och de rytmiska ljuden från drakens vingar. Färden gick över åkrar och ängar. Katriona kunde se hus och människor därnere, overkligt små. Där var Ringlande Floden, och där borta låg Riddar Vetos borg, löjligt liten här uppifrån drakryggen.
Snart hade de lämnat det bekanta landskapet bakom sig och flög över byar, floder och skogar Katriona inte kände igen. Hela tiden satt Aglasso Bevergarm tyst framför henne.
”Var är vi nu?” ropade hon när de flög över en muromgärdad stad.
”Det är Trådköping!” ropade Aglasso. Att föra ett samtal på drakryggen verkade ansträngande, och Katriona gjorde inget nytt försök. Istället njöt hon av utsikten medan hennes långa, svarta lockar flaxade i fartvinden.
När solen började sjunka gick de ner för landning i en skogsglänta. Katriona förstod att de måste vara miltals från hennes hemtrakter nu, mycket längre bort än hon någonsin hade trott att hon skulle komma.
Medan de åt en enkel kvällsvard, berättade Aglasso om landet de var på väg mot, det fantastiska Gavalon. Han beskrev de solbelysta fälten, de ståtliga borgarna och de gröna kullarna så levande att Katriona kunde se dem framför sig. Hon längtade redan dit och kunde inte förstå att hennes mor aldrig hade berättat om detta sagolika land.
Den kvällen somnade Katriona inrullad i en filt vid lägereldens falnande glöd, utmattad av dagens strapatser. Det sista hon såg innan hon slöt ögonen var Aglasso Bevergarm som satt lutad mot en stock med manteln svept om sig. Hans pipa glödde svagt i mörkret.

Kranic Bevergarm var på väg österut med Darglad i släptåg, ett sällskap han var måttligt road av. Samtidigt visste Kranic av erfarenhet att det brukade löna sig att tacka ja när hjälp erbjöds, även om hjälpen ifråga mest framstod som ett hinder till att börja med. Och Darglad framstod onekligen som ett hinder just nu. Kranic var van vid att rida i en snabb, effektiv skritt på sin lilla fuxhingst, men det enda riddjur Darglad lyckats uppbåda var en pensionerad arbetshäst som var mer intresserad av att stanna och beta än att ta sig framåt. Dessutom var Darglad alldeles tydligt ingen van ryttare och började redan efter någon timme klaga över hunger och värk i baken. Kranic ignorerade honom till en början. Det var tillräckligt illa att han redan tvingats slå av på takten på grund av det där överviktiga öket Darglad fått tag på. Efter ytterligare ett par timmars gnäll fick dock Kranic nog.
”Ge dig!” fräste han ilsket åt Darglad. ”Nu är det så här det är. Vi har inte tid att stanna och vila stup kvarten. Vi kommer aldrig att hinna ikapp draken, men om vi är uthålliga kanske vi inte blir alltför långt efter. Du ville själv följa med, eller hur? Nå, så här är det att vara ute på räddningsuppdrag. Så antingen slutar du gnälla, eller så vänder du om!”
Darglad stirrade på honom som om han aldrig blivit åthutad förr, men han höll faktiskt tyst en ganska lång stund. Till slut klämde han fram en försynt förfrågan om de inte kunde ta och stanna en kort stund.
”Eh, hrm, naturen kallar, liksom, herr Bevergarm”, förklarade han.
”Nå, någonting måste vi väl äta hur som helst”, sade Kranic och slängde ett öga på himlen. ”Hästarna kan gott få vila en stund också. Här blir väl bra. Du har några buskar där borta”, lade han till och pekade.
Darglad kunde inte komma snabbt nog av hästen, och skyndade iväg bakom de utpekade buskarna. Kranic suckade för sig själv. Det var illa nog att behöva jaga efter en av Gavalons farligaste män och en kidnappad femtonåring som inte hade en aning om sin egen betydelse. Att dessutom göra det med en klumpig bondpojke i hasorna gjorde verkligen inte saker lättare.
”Jag litar på att ni vet vad ni gör”, muttrade Kranic, till synes till ingen särskild. Hans lilla häst – en gåva från en ökenfurste långt i söder – spetsade öronen en kort stund, men återgick sedan till att beta.

Fluff

Gillar ni schyssta sidenkläder, fluffiga gräddbakelser, läckra miljöer och, inte minst, skor? Gå och se Marie-Antoinette. Kanske inte årets bästa film - den kändes lite substanslös - men definitivt den vackraste. Bra soundtrack också - jag hade innan fått intrycket av att det bara skulle vara nyare låtar, men de var faktiskt mycket snyggt uppblandade med tidstrogen musik. Scenerna som skildrar morgonritualerna är några höjdare!

Annars är det väl som vanligt. Jag har fortfarande inte lyckats skriva mer än typ en fjärdedels sida sen sist, men jag har tillfälligt övergivit kapitel 3 och gett mig in i kapitel 4 istället. Jag har ont i magen, för Grisen växer, och har fortfarande inte löst problemet med bokbristen. Och imorgon hoppas jag få veta om jag blir arbetslös om en vecka eller inte.

Gnälligt

Jag har ingenting att läsa. Jag har inga roliga böcker hemma som jag inte redan har läst (vill läsa något nytt!). Jag har inga pengar att köpa böcker för just nu (och har inte haft på ett par månader). Eftersom inget bibliotek i Göteborg lyckas ligga någorlunda där jag bor, där jag jobbar eller på vägen där emellan hinner jag aldrig låna några böcker (närmsta bibliotek innebär en halvtimmes omväg, en dyrbar halvtimme när man är trött och hungrig och har massor att göra på kvällen). Senaste Schakt kändes som en fantastisk gåva att få hem i brevlådan, men konsumerades alltför snabbt.

Om jag ska fortsätta att gnälla, så kan jag ju alltid påpeka för mig själv att man kan fråga sig vad jag ska med böcker till just nu. Jag mår visserligen inte så illa längre, men klarar ännu inte av att läsa på bussen (bussläsning utgjorde minst 50% av min lästid förut). Oftast har jag sällskap på lunchen, så då läser jag ju inte heller. Jag ska förstås erkänna att jag faktiskt undvek sällskap ett par dagar just för att få läsa Schakt... Och läsa på kvällen orkar jag inte. Jag stupar i säng någon gång mellan halv tio och halv elva och tvärsomnar.

Mer gnäll: Eftersom jag är så jäkla trött har jag skrivit alldeles för lite på sistone. I början av månaden var jag halvvägs in i kapitel 3, vilket tog mig ungefär tre septemberveckor att skriva (hela oktober gick åt till att må illa och ha ont i magen). Så jag trodde lite naivt att jag skulle hinna åtminstone lika mycket nu i november. Fel. Jag är nu nästan klar med kapitel 3. Jag orkar inte skriva mer än en kvart-tjugo minuter åt gången, sedan fixar jag inte att koncentrera mig längre. Inte ens på helgerna.

Så. Nu har jag gnällt färdigt för idag. Det finns mer därinne, men vi tar det en annan gång.

Stockholm och Grisen

Har varit i Stockholm i helgen, hälsat på lite släkt, ätit en massa mat, lyckats klara av halva Nationalmuseum och nästan hela Moderna på bara ett par tre timmar. Jag har inte varit på Moderna förut, det var ju trevligt att få se det också. Hade gärna fortsatt med Arkitekturmuseet, men hade varken tid eller ork.

I fredags var det inskrivning på MVC, och idag var jag på läkarkoll. Eftersom min graviditet började rätt struligt med smärtor, akutbesök och ultraljud gjorde läkaren ett ultraljud idag också, mest för att kolla en cysta som hittades vid ett av de förra ultraljuden. Så nu har jag sett Grisen! Den hade ett huvud och två armar (som rörde sig!) och ett hjärta och en kropp... Ja, det bor faktiskt någon därinne, tro det eller ej! (Hmm, undrar om mitt barn kommer att bli vänsterhänt med tanke på alla dessa ultraljud, det lär visst påverka har jag hört - inte för att det gör något, jag är ju också vänsterhänt.)

Ja, det där med Grisen förresten, det har jag visst inte berättat. Det är vårt arbetsnamn på bebisen. Anledningen är mycket enkel: Jag kollade den kinesiska kalendern för 2007 eftersom jag ville veta vilket kinesiskt tecken bebisen ska få. Och det visade sig vara en liten gris. Så nu heter den Grisen.

Annars är min favoritgris just nu det fläckiga Linderödssvinet. Vill ha!

Katter är skojiga små djur

OK, nu har Greta upptäckt datorskärmen. Och att saker rör sig på den. Hon försöker jaga dem. Det går inte så bra. Brukar hon göra så, Maria?

Och Molly har satt sig på musen.

Byxor och katter

Idag har jag tagit Ett Stort Steg. Jag har inhandlat mina första mammabyxor.

Bakgrunden är följande: Nej, det syns inte än. Men det känns. Alla jeans jag äger sitter för hårt, och mår man dessutom lite illa så förstår ni att det inte är så jättekul. Så jag tog mig ut på stan på jakt efter ett par hyfsat snygga byxor med viss, hrm, flexibilitet i midjan. Hittade inget, vägrade kolla mammakläder (Hallå! Jag har ingen mage än!) tills Christian övertalade mig att prova ett par rätt snygga gubbyxor i ull med jätteresår. Så det gjorde jag. Nej, de hasade inte ner. De var bara sååå sköna... Så det fick bli dem.

Annars är vi kattvakter den här helger, till två små damer vid namn Molly och Greta. Efter viss inledande misstänksamhet börjar de nu anpassa sig riktigt bra, särskilt Greta, minstingen, är rentav riktigt kelig.

Saker man lär sig när man passar katter:
1. Ha aldrig vattenglas stående på nattygsbordet. Jag vaknade första natten och hörde ett mystiskt ljud, vände mig om och fick se Greta sitta ihopkrupen på nattygsbordet och förnöjt lapa i sig av mitt vatten.
2. Dina fötter är lovligt byte. Inatt vaknade jag (vilket inte var katternas fel, jag brukar vakna om nätterna), flyttade lite på foten under täcket och - bam! Kattass på foten. Flyttade lite på den igen. Bam!

Och jag upphör aldrig att fascineras av hur högljutt en liten katt kan spinna.

Skrivkramp

Egentligen tillhör jag dem som vill tro att skrivkramp inte existerar. Att det bara handlar om vilja, hårt arbete och att ge sig den på att skriva någonting.

Tyvärr stämmer det inte riktigt. Jag har ju i stort sett inte skrivit något alls de senaste veckorna, har helt kommit ur det arbetsflöde jag har haft sedan i somras. Och vad det är svårt att hitta tillbaka! Skrivövningar kan ju vara en bra väg, tänkte jag, och bestämde mig för att ge mig i kast med det aktuella temat på den mailinglista för skrivande jag är med på. Det borde inte vara så svårt, upplägget är ungefär att man sätter sig ner och bara skriver vad som helst på temat i tio minuter (och för det mesta blir åtminstone jag sittande längre än så). Inte så svårt, nej, just det. Idag lyckades jag äntligen klämma fram något, och det var typ fjärde försöket. Torka! I hjärnan!

Idag ägnade jag också ett par timmar åt att läsa igenom vad jag kallar min romanskiss - ett detaljerat utkast där alla berättelsens scener finns beskrivna - för att hitta tillbaka och minnas vilka tankegångar jag egentligen hade senast jag skrev något. Naturligtvis insåg jag att scenen jag kört fast på förmodligen är helt onödig och kan strykas. Vilket ju förklarar varför den kändes så fullkomligt hopplös att skriva.

Så nu hoppas jag ha lite energi över på kvällarna den kommande vecka , så kanske jag kommer igång igen. Att jag lyckades skriva ihop något på det där temat känns ju faktiskt som en seger.

Välkommen, vinter!

Firade samhain igår kväll med några kompisar. Vi hade tänkt vara utomhus, men spöregnet gjorde att vi höll oss inne istället. Vilket egentligen var mycket mysigare, med levande ljus och katter och säkerligen en och annan ande. Samhain markerar övergången till vinter, så det var ju passande att vakna upp imorse och inse att det var tre minusgrader och snö. Snö! I Göteborg! Första november! Som ligger kvar mer än två timmar!

Och som vanligt kunde jag inte bli annat än löjligt smålyriskt där jag stod och väntade på bussen i iskall nordanvind. Det var vitt, friskt och kallt - jag blir pigg när det är sådant väder, pigg och glad. Och kylan hjälper mot illamåendet också, som ren bonus.

Det enda tråkiga idag var väl att exkursionen vi skulle ha åkt på med jobbet upp genom Västergötland blev inställd. Hade väl varit halvkul att krypköra på glashala vägar och sedan stå och huttra på diverse gravfält medan snön driver fram över slätten. Dessutom var visst en hel del vägar avstängda upp mot Skara- och Falköpingstrakten, så det var väl lika bra. Men det kändes lite motigt att sätta sig framför datorn imorse, det ska erkännas.

Som sagt, jag gillar vintern. Och snön. Och kylan. Den är alltid välkommen för mig.