Sur

Jag känner mig gnällig idag. Jag har ägnat större delen av dagen åt att tvätta, städa, handla mat, betala räkningar och annat skojigt. Jag gick upp vid 9 för att tvätta (vilket jag tycker är åtminstone hyfsat tidigt så här en lördag), så planen var att jag skulle vara färdig med det trista hushållsarbetet någon gång efter lunch så att jag kunde ägna resten av dagen åt trevliga saker.

Jag kom hem från mataffären (med två extremt tunga kassar) strax efter halv fem. Plocka in mat, hänga en tvätt och lite annat tog en halvtimme, sedan var jag tvungen att diska för att få plats att laga mat. Var klar med disken halv sex.

Japp. Så var det med det.

(Ni som undrar vilket nöt min sambo är som inte hjälper mig: Han är på en båt någonstans mellan Sverige och Norge och jobbar två veckor.)

Jag har lite skrivpaus nu. Det blev nästan lite stressigt ett tag, jag ville så gärna skriva så mycket varje dag. Det gick lite över styr. Jag satt och skrek framför datorn för att jag inte hunnit skriva så mycket som jag ville. Dags att tagga ner, liksom. Så nu roar jag mig med att orgnaisera om ett och annat och föra över information till Writer's Café (äntligen har jag införskaffat det!).

Tyvärr har jag just blivit övertygad om att min berättelse är tunn, fånig och utan substans. Känns det igen?

Jag kanske ska skriva lite noveller ett tag istället.

Ännu en vidöppen dörr inslagen!

Just nu är det panikskrivning. Jag har satt upp ett mål för mig själv på hur mycket jag ska ha skrivit klart t o m imorgon, och jag ligger efter. Men jag skriver så mycket jag hinner och är nöjd med det, har jag bestämt mig för. Jag har inte så mycket annat inplanerat (utom lite småsaker som ska fixas), åtminstone.

Det där med att jobba heltid, kontorstider, har redan börjat ge mig nya perspektiv. Å ena sidan har man ju mycket mindre tid över i veckorna - så är det bara. Å andra sidan känns det som om eoner av tid öppnar sig när helgen kommer. Det är nog svårt att förstå om man aldrig jobbat helger själv. Själv har jag aldrig tidigare upplevt den där "fredagskänslan", åtminstone inte sedan jag gick i gymnasiet. Men det är tillräckligt länge sedan för att jag ska ha glöm av hur det känns. Och då hade man ju läxor och grejer, förresten.

Fast det där är väl självklart för er som är vana vid åttatillfem-jobb...

Tidsekonomiskt

Jag gillar när man inser att hela det långa stycke man skrev i förra veckan kan sammanfattas på cirka fyra meningar utan att något som är relevant för handlingen går förlorat.

Dagen innan

Imorgon börjar jag på ett nytt jobb. Och nu kom jag precis på att jag kanske borde ha ringt dem och stämt av lite mer var jag ska vara någonstans och vad som händer... Nåja. Det ordnar sig.

Herregud vad nervös jag kommer att vara imorgon bitti.

På bröllopsfronten är det ganska lugnt nu. Vi har en vigselförrättare, så vi kommer att bli gifta. Vigselringen är beställd. Det mesta är bokat eller nästan bokat. Inbjudningarna nästan klara.

Jag antar att den andra omgången av panik dyker upp om ett par månader, när saker som borde varit färdiga inte är det, man ska fixa bordsplacering och program och någon plötsligt avbokar sig. Så nu ska jag passa på att ta det lugnt tills dess.

För övrigt känns det som om Romanprojektet mycket väl kan vara det taffligaste, tråkigaste och mest ointressantat som någonsin skrivits. Jag skriver, det är ju positivt. Men det jag skriver just nu känns under all kritik.

Jag antar att det är normalt att känna så ibland.

Ett myller av människor

Nu är det rörigt värre. Jag har ingen aning om vad mina kära små karaktärer håller på med mellan de där Stora Händelserna som ska föreställa föra berättelsen framåt. Det där med kapitelstruktur är bara att glömma.

TIll råga på allt så verkar det vara omöjligt att skriva mer än fem meningar just nu utan att introducera en ny biroll. Någons gamla mormor eller granne eller betjänt eller annan valfri person som antingen har fyra repliker eller råkar komma på tal. På sätt och vis är det någon sorts realism i det. Jag menar, de flesta av oss lever liv där det kryllar av folk - förutom familj, kollegor och vänner så vimlar det av människor vi är mer eller mindre vagt bekanta med eller byter några ord med i olika situationer. Nackdelen är förstås att det är stor risk att det blir rörigt för läsaren, vilket förstås också är anledningen till att de flesta författare skalar bort en massa löst folk från sina berättelser. Alternativet är långa karaktärsuppställningar, listor med de viktigaste personerna, så att läsaren kan slå upp vilka folk är (skräckexemplet på det är nog G R R Martins serie A Song of Ice and Fire, i övrigt mycket bra böcker men med ungefär femtio sidor appendix med allt folk som förekommer - och appendixen verkar bli längre för varje bok). Men jag vill ju inte behöva ha det! Jag vill att folk ska fatta ändå!

Nåja. Jag skriver på, och så får vi se vad som händer.

Men jag måste verkligen strukturera upp ett och annat, för just nu känns det som om en hel del trådar hänger löst och det finns stora hål i handlingen. Writer's Café eller liknande ska inhandlas, tror jag bestämt.

Måncykeln

Jag är alltid trött och har lite energi när månen är på väg bort. Det låter som flum, men jag har lagt märke till det nu under en tid. Jag sover sämre, blir trött fortare, får färre idéer och känner mig lättare nedstämd. Alla de tre sista grejerna är väl förmodligen en följd av den första, men varför inträffar alltid sömnstörningarna när månen avtar? När månen blir ny och börjar växa känner jag mig piggare igen.

Däremot har jag inte lagt märke till några humörsvängningar vid fullmåne nu för tiden.

Som tur är kan man känna sig glad fast man är trött. Jag köpte bröllopsskor idag (vinröda!) och har börjat fixa med inbjudningarna. Jag lyckades, efter några dagars kramp, skriva nästan en timme imorse innan jag åkte in till stan. Nu har jag piggat upp mig med en stor kopp starkt te, har uppdaterat Bokmonstret och känner mig nu redo för att fortsätta inbjudningspysslet.

Nnnggh!

Just nu får jag ångest bara jag tittar på Romanprojektet. Helt plötsligt blev det jättesvårt att skriva något nytt. Helt plötsligt har jag ingen aning om vad jag egentligen pysslar med. Och då kommer tankarna krypande, de små lömska tankarna som viskar att hela projektet egentligen är värdelöst och borde läggas ner, att det finns så många andra projekt och idéer som skulle vara mycket lättare att genomföra, tänk att få börja om från början på något nytt och fräscht, göra det ordentligt och inte snurra in sig i en massa bihandlingar och ändringar, bara berätta en enkel, rak historia, tänk så bra det skulle bli.

Man ska inte lyssna på tankarna, för tankarna LJUGER.

En lösning på problemet kan vara att skriva en novell istället. Det trista är att jag har kört fast i båda de noveller jag håller på med också.

Det skulle kunna vara så att jag helt enkelt behöver en ledig dag.

Panik

Nämn ordet bröllop och jag börjar skrika.

Ibland gör de som de vill

... Eller så struntar jag i den där omorganisationen tills vidare och bara skriver istället.

Idag jobbade jag med en scen - en gammal scen, faktiskt, som skulle omarbetas - där två av mina huvudpersoner - Melissa och Laës - äntligen skulle lyckas ha ett vettigt samtal. Jag var helt säker på att samtalet skulle handla om skvaller och om en annan person, Eigys - men istället började Laës babbla på om sitt liv och och sitt arbete, och så ramlade samtalet in på något helt annat.

Det är roligt när karaktärerna gör saker man inte väntar sig, men ibland är det lite frustrerande. Stackars Melissa har fortfarande inte lyckas få reda något av det hon egentligen vill veta, till exempel.

Omorganisation

Jaha. Då var det dags att omorganisera.

Romanprojektet är för närvarande uppdelat i kapitel, och varje kapitel uppdelat i omkring fyra till sju delar. Jag har en hyfsat klar skiss för de sex-sju första kapitlen, och idag insåg jag att ju mer jag skriver, desto sämre funkar skissen. Jag kommer hela tiden på nya delar som måste infogas och information som måste berättas på ställen jag inte visste om från början. Så nu funderar jag på att slopa hela kapitelgrejen tills vidare och bara köra på de olika delarna, så kan jag foga ihop med lite mer i efterhand istället.

Åh, vad jobbigt det låter.