Ett myller av människor

Nu är det rörigt värre. Jag har ingen aning om vad mina kära små karaktärer håller på med mellan de där Stora Händelserna som ska föreställa föra berättelsen framåt. Det där med kapitelstruktur är bara att glömma.

TIll råga på allt så verkar det vara omöjligt att skriva mer än fem meningar just nu utan att introducera en ny biroll. Någons gamla mormor eller granne eller betjänt eller annan valfri person som antingen har fyra repliker eller råkar komma på tal. På sätt och vis är det någon sorts realism i det. Jag menar, de flesta av oss lever liv där det kryllar av folk - förutom familj, kollegor och vänner så vimlar det av människor vi är mer eller mindre vagt bekanta med eller byter några ord med i olika situationer. Nackdelen är förstås att det är stor risk att det blir rörigt för läsaren, vilket förstås också är anledningen till att de flesta författare skalar bort en massa löst folk från sina berättelser. Alternativet är långa karaktärsuppställningar, listor med de viktigaste personerna, så att läsaren kan slå upp vilka folk är (skräckexemplet på det är nog G R R Martins serie A Song of Ice and Fire, i övrigt mycket bra böcker men med ungefär femtio sidor appendix med allt folk som förekommer - och appendixen verkar bli längre för varje bok). Men jag vill ju inte behöva ha det! Jag vill att folk ska fatta ändå!

Nåja. Jag skriver på, och så får vi se vad som händer.

Men jag måste verkligen strukturera upp ett och annat, för just nu känns det som om en hel del trådar hänger löst och det finns stora hål i handlingen. Writer's Café eller liknande ska inhandlas, tror jag bestämt.

Måncykeln

Jag är alltid trött och har lite energi när månen är på väg bort. Det låter som flum, men jag har lagt märke till det nu under en tid. Jag sover sämre, blir trött fortare, får färre idéer och känner mig lättare nedstämd. Alla de tre sista grejerna är väl förmodligen en följd av den första, men varför inträffar alltid sömnstörningarna när månen avtar? När månen blir ny och börjar växa känner jag mig piggare igen.

Däremot har jag inte lagt märke till några humörsvängningar vid fullmåne nu för tiden.

Som tur är kan man känna sig glad fast man är trött. Jag köpte bröllopsskor idag (vinröda!) och har börjat fixa med inbjudningarna. Jag lyckades, efter några dagars kramp, skriva nästan en timme imorse innan jag åkte in till stan. Nu har jag piggat upp mig med en stor kopp starkt te, har uppdaterat Bokmonstret och känner mig nu redo för att fortsätta inbjudningspysslet.

Nnnggh!

Just nu får jag ångest bara jag tittar på Romanprojektet. Helt plötsligt blev det jättesvårt att skriva något nytt. Helt plötsligt har jag ingen aning om vad jag egentligen pysslar med. Och då kommer tankarna krypande, de små lömska tankarna som viskar att hela projektet egentligen är värdelöst och borde läggas ner, att det finns så många andra projekt och idéer som skulle vara mycket lättare att genomföra, tänk att få börja om från början på något nytt och fräscht, göra det ordentligt och inte snurra in sig i en massa bihandlingar och ändringar, bara berätta en enkel, rak historia, tänk så bra det skulle bli.

Man ska inte lyssna på tankarna, för tankarna LJUGER.

En lösning på problemet kan vara att skriva en novell istället. Det trista är att jag har kört fast i båda de noveller jag håller på med också.

Det skulle kunna vara så att jag helt enkelt behöver en ledig dag.

Panik

Nämn ordet bröllop och jag börjar skrika.

Ibland gör de som de vill

... Eller så struntar jag i den där omorganisationen tills vidare och bara skriver istället.

Idag jobbade jag med en scen - en gammal scen, faktiskt, som skulle omarbetas - där två av mina huvudpersoner - Melissa och Laës - äntligen skulle lyckas ha ett vettigt samtal. Jag var helt säker på att samtalet skulle handla om skvaller och om en annan person, Eigys - men istället började Laës babbla på om sitt liv och och sitt arbete, och så ramlade samtalet in på något helt annat.

Det är roligt när karaktärerna gör saker man inte väntar sig, men ibland är det lite frustrerande. Stackars Melissa har fortfarande inte lyckas få reda något av det hon egentligen vill veta, till exempel.

Omorganisation

Jaha. Då var det dags att omorganisera.

Romanprojektet är för närvarande uppdelat i kapitel, och varje kapitel uppdelat i omkring fyra till sju delar. Jag har en hyfsat klar skiss för de sex-sju första kapitlen, och idag insåg jag att ju mer jag skriver, desto sämre funkar skissen. Jag kommer hela tiden på nya delar som måste infogas och information som måste berättas på ställen jag inte visste om från början. Så nu funderar jag på att slopa hela kapitelgrejen tills vidare och bara köra på de olika delarna, så kan jag foga ihop med lite mer i efterhand istället.

Åh, vad jobbigt det låter.

Lägesrapport

Ibland måste man tydligen sätta ord på sina problem för att kunna lösa dem.

Häromdagen beklagade jag mig i en kommentar på Ghosthands blogg över att jag mycket hellre producerar ny text än bearbetar gamla halvfärdiga stycken. Det var lustigt att jag skulle skriva så, för imorse satte jag mig och arbetade om just en sådan där del som legat på is länge, där fakta inte stämde, dialogen var förfärlig och det dessutom helt plötsligt framkom en del saker jag inte hade en aning om.

Riktigt roligt var det också.

Skrivandet går för övrigt framåt just nu. De där kapitlen jag har hållit på med alldeles för länge nu börjar bli "klara" ("klara" betyder att det finns ett hyfsat ok textutkast och att allt jag vill ha med såvitt jag vet just nu är med). Det ser faktiskt ut som om jag snart kan ta ett steg framåt och börja skriva på delar jag än så länge bara skissat löst på. Jag har gett mig den på att skriva en stund varje dag, om det så bara blir en kvart - hittills har jag nästan varje dag faktiskt skrivit mer än jag tänkt mig. Go me!

Dagens kommentar

KOM IGEN NU DÅ!!!

...

JAAAA!!!

(Sambon kollar på finalen i damernas sprinterstafett. Nu hoppar han jämfota i lägenheten. Jag förstår mig inte på sport.)

Dagens länktips

Det är klart att även Chewbacca ska ha en blogg! Varning för en massa pop-up-fönster dock, ifall du inte har nån pop-up-blocker. (Hittat hos the Pale Green Woman.)

Vad hände?

Jag skulle ju skriva massor i helgen. Jag har ju min underbara långlediga helg, ledig hela tre dagar i rad, förmodligen min näst sista långlediga helg innan min praktik börjar. (Den sista ska jag ägna åt bröllopsinbjudningarna.)

Långledigheten rök när jag lovade att jobba pga personalkris (alla andra är sjuka).

Och idag har jag åkt bil. Först till Mölndal för att byta födelsedagsklockan (till en som var så fin!). Sedan till Kållered för att byta en födelsedagströja, samtidigt som sambon bytte en grej på Ikea (såklart måste man alltid åka till Ikea en extra gång för att byta något). För er som inte är så hemma i Göteborgsområdet så kan jag meddela att det tar en stund att köra från den del av Göteborg som vi bor i till Kållered. Från Kållered till Hisingen för att titta på hus (vi håller kanske på att bli med hus!). Hisingen ligger ungefär käpprätt i andra änden av Göteborg. Från Hisingen till Kortedala för en fika med kompisar. Från Kortedala hem en sväng för att hämta tygprover som jag glömde hemma (Kortedala ligger i nordost, vi bor i väster). Därefter till Mölnlycke för att prova brudklänning (Mölnlycke ligger öster om Göteborg). Sedan västerut igen, middag och TV hos andra kompisar. Och så hem.

Jag ser måndagen framför mig i ett skimrande dis. Tyvärr finns där små orosmoln, i form av mathandling, inköp av lite grejer till bröllopsinbjudningar och en sambo som kommer att vilja använda datorn för att kolla upp boendekalkyler och sånt. Vilket han har rätt till, vi håller kanske på att köpa hus (eller snarare kedjehus, bostadsrätt), men jag vill ju skriva...

Det är förmodligen dags att anpassa sig till verkligheten och inse hårda fakta: Jag måste apssa på att skriva när sambon är borta på jobb. När han är hemma så dyker det hela tiden upp tusen små hinder.

Jag undrar hur det blir den dagen han går iland. Jag blir faktiskt lite orolig.

Sammanfattning av dagen

Puh, två födelsedagar avklarade. Pappa blev glad för fotoalbumet jag hade pysslat ihop. Att-göra-listan ser förvånansvärt kort ut för resten av veckan.

Fast jag har inte skrivit något idag. Kanske orkar jag sitta i tio minuter eller så nu, innan jag ska gå och lägga mig.

En fredagkväll hos familjen G-M/K

Jag fick något av en chock när jag hade ätit middag idag. Klockan var bara lite över sju! Normalt kommer jag hem från jobbet ca tjugo i sju, sedan ska det lagas mat och ätas, så jag är van vid att min lediga kvällstid börjar omkring klockan åtta. Men idag blev det thaimat.

Eftersom jag var dödstrött skickades jag sedan i säng av min stränge sambo, med order oma tt sova en halvtimme så att jag skulle orka med allt jag ska göra ikväll. Jag var helt säker på att jag inte skulle kunna somna, men en halvtimme senare väcktes jag brutalt av att täcket drogs undan. Skitkul.

Och detta var alltså ungefär en timme och en kvart sedan. Min älsklings intentioner var goda, men faktum är att jag trots två koppar te nu fortfarande sitter och slöar framför datorn istället för att fixa det där jag skulle fixa (födelsedagshemligheter). (Hmm, hoppas inte pappa läser det här, det är han som fyller år.) Och älsklingen skulle visst diska och skruva upp nåt till vår nya diskbänksbelysning. Han har såvitt jag vet inte rört sig ur TV-soffan.

Följaktligen: Nu är det dags att sätta fart.

CHRISTIAN!!!

Prestissimo

Imorgon kör jag igång med mitt skrivprojekt! Här ska skrivas mot deadline (enda sättet för mig att ta mig i kragen, förmodar jag). Mycket! Inte i närheten av NaNoWriMo dock.

Annars har det varit en stressig vecka - kanske inte det ultimata för att dra igång ett seriöst skrivande. Stress över den eventuella kommande ändringen i arbetsituation, stress över allt som ska fixas inför kommande födelsedagar (vi har två i familjen nästa vecka varav den ena är min...), allmän bröllopsstress (som jag nämnde härmodagen) plus att jag - förstås - i ett utbrott av energi kommit på omkring 150 småsaker jag vill hinna fixa denna veckan (jag kommer förstås inte hinna fixa ens en tredjedel, men de ligger där och gnager, små stressmonster). Ja, och så det vanliga, diska, handla mat, ni vet.

Jag insåg igår att jag är snubblande nära stadiet när man äter samtidigt som man snabbt fixar med ett par grejer framför datorn man bara måste göra, samtidigt som man planerar det man ska göra sen, sneglar på klockan och oroar sig över att inte hinna. Jag har inte varit där på länge. Jag vill inte dit igen. Förra gången slutade det med att jag, efter att ha haft magproblem och konstant spänningshuvudvärk i ca tre månader blev sjukskriven nästan ett halvår, ramlade ner i vad som förmodligen var en lätt depression, och först flera år senare kände att jag återfått den energi jag haft innan. Man kan säga att jag inte gick i väggen, men tvärnitade omkring en cm ifrån den.

Som ni inser så står jag med fantastiskt bra förutsättningar att dra igång ett ambitiöst skrivprojekt.

Tack och lov finns det ett och annat att räkna upp på den ljusa sidan:

• Jag har insett vart jag är på väg, vilket brukar vara en bra förutsättning för att bromsa i tid.
• Det blir lugnare efter tisdag, när födelsedagarna är överstökade.
• Jag kommer inte att sitta i Catahyas styrelse mer än några veckor till.
• Jag hoppas på besked och en lösning på jobbsituationen den här veckan (det finns en risk att det löser sig till det sämre, men den smällen får jag ta då)
• Blivande maken är hemma i två veckor och kan dra en del av bröllopsplaneringslasset och hushållslasset.
• Blivande maken är hemma i två veckor och kan lugna ner mig när jag stressar upp mig för mycket. Han är bra på det.