Grattis till mig själv!

I februari skrev jag 37 383 ord, vilket alltså är 113% av målet på 33 000. Jag är inte helt klar med utkastet på Romanen, men har bara tre ganska korta scener kvar som jag med all sannolikhet kommer att skriva imorgon. Av de tre noveller jag planerade att skriva under februari blev det bara två, men då tog det å andra sidan längre tid än jag beräknat att redigera den första och få någon fason på den andra.

I mars är det främst redigering som står på schemat, samt den där tredje novellen. På Romanen är det först och främst frågan om att fylla i diverse logiska små hål jag vet finns där i intrigen, och skriva om en hel del scener (det är jobbigt när man upptäcker helt nya sake rom sina huvudkaraktärer precis i slutet, nu måste jag gå igenom en massa scener för att kolla att saker och ting verkligen stämmer hela vägen). Men det känns otroligt skönt att ha hela berättelsen nedtecknad (okej, sånär som på tre korta scener, då). Det känns som om jag har haft en massa lösa brädbitar som jag nu har spikat ihop till ett hus, som visserligen fortfarande är ganska snett och vint och läcker här och var, men med ytterligare arbete och finslipning kommer att bli något mer stabilt och hållbart (hoppas jag). Eller som en skulptur, som något man täljt fram i trä som fortfarande är grovt, men som man ska arbeta noggrannare på, mejsla fram små detaljer, fila, slipa, polera, måla, lacka tills det är en helhet.

Dammit

Inte nog med att en karaktär löpte amok här igår. Idag var det näste killes tur. Det visade sig nämligen att han inte var riktigt den han utgett sig för att vara, utan hela tiden vetat om en hel del han inte berättat, den fulingen. Resultatet av dessa två bråkiga karaktärers självsvåldiga beteende är att vad jag trodde var sista kapitlet i själva verket ser ut att bli det näst sista eftersom jag blivit tvungen att infoga ytterligare scener, samt att min snygga sluttwist gått åt helvete, och nu vet jag inte hur jag ska kunna ersätta den.

Morr.

Bråkiga karaktärer

Det kan vara besvärligt att avsluta en berättelse. I synnerhet när ens karaktärer plötsligt börjar ta sig för saker på eget bevåg. Idag började jag skriva en scen i tron att en person skulle ge sig av till ett värdshus, där han skulle sätta sig och sura för att saker och ting inte gick som han tänkt sig. Istället - till följd av ett bråk som en annan person plötsligt fick för sig att ställa till med, i syfte att sätta dit den här första personen - ger sig karln iväg till en utländsk ambassad för att söka skydd (det kan låta långsökt, men det finns en bra förklaring som har med nationaliteter att göra). På denna ambassad befinner sig en annan huvudperson, som försöker klura ut hur sjutton allt som händer hänger ihop. Till råga på allt är hon på väg därifrån pga diverse politiska orsaker - det ser med andra ord ut som om hon aldrig kommer att få veta hur allt hänger ihop. Och helt plötsligt sitter min asylsökande snubbe och pratar vitt och brett om saker som ingen skulle få veta här och nu, eller av honom för den delen.

Jaha, så vad gör jag nu? Slår killen på käften och trycker tillbaka honom till värdshuset där han hör hemma (men det är ju faktiskt betydligt mer logiskt att han tar sig till ambassaden, med tanke på några tidigare händelser). Fullföljer logiken och skriver om hela slutet? Äsch. Vad jobbigt det blev nu.

Ibland är de besvärliga, de små liven.

En gravid kvinnas funderingar

1. Finns det muddar för magen? Typ som benvärmare, men som man kan trä över magen så att den slipper bli kall. Jag kan verkligen inte sticka, annars hade jag helt klart gjort en åt mig. En svart. Teoretiskt sett skulle man förstås kunna sy en i någon form av varm trikå. Heh, jag vet hur det brukar gå med mina syprojekt!

2. När jag inte är gravid längre ska jag alltid resa mig upp för gravida på bussen. Alltid.

Babykläder

Då har jag inhandlat de första babykläderna. Enfärgade sparkdräkter, mest vita. Här ska göras egna roliga tryck! Kanske köper jag fler vita och färgar i lite skojiga färger också. Ljusblått och rosa känns ju inte så roligt i längden, och det är förvånansvärt svårt att hitta enfärgade babykläder i blandade färger som inte redan har något tryck.

Grisen har för övrigt bökat runt en hel del de senaste dagarna, efter att ha varit oroväckande stillsam i början av veckan. Igår kväll låg den och sparkade neråt, nu imorse hade den uppenbarligen snurrat ett halv varv och riktade några bestämda sparkar mot magsäcken istället. Det är ganska skojigt att ha någon därinne som gör lite väsen av sig. Det är nog nästan det roligaste med att vara gravid (det, och mammakläder. Ytlig, vem, jag?). Att få vara tjock är ganska trevligt fortfarande, men det börjar bli jobbigare. I synnerhet nu när det är snö och minusgrader och man måste använda skor som är besvärligare att ta på sig och jackorna börjar bli jobbiga att knäppa.

Så för ovanlighetens skull önskar jag att snön försvinner fort och att det blir vår och varmt snart.

Bloggosfären

Roligast just nu är nog bloggen Nakenchock, som jag hittade till tack vare Maria. Här får man förklaringen till många av de märkliga ord som valsar runt i kvällspressen.

Det är en dålig ovana jag har skaffat mig på sista tiden, förresten. Surfar runt, mest via Bloggportalen, och kollar en massa bloggar, kommenterar nyheter, hittar nya skojiga saker att läsa om. Listan på bloggar jag regelbundet läser har liksom blivit längre på sistone (vilket påminner mig om att jag borde uppdatera länklistan här till höger någon dag). En fullständigt onödig tidstjuv (även om det är en ganska trevlig, intressant och rolig sådan).

Noveller och graviditetsdilemman

Sådär. Finglas, finporslin och diverse annat ömtåligt är kärleksfullt invirat i gamla lakan och handdukar och nerpackat i skrämmande många kartonger (åtta stycken! Okej, ett par av dem är rätt små).

Kapitel 19 är så gott som färdigskrivet. Det fattas en scen, jag tänkte jag ska ta itu med den och några andra sent inpetade scener lite här och var innan jag skriver sista kapitlet. (Och precis just NU drabbades jag av känslan att min roman inte har något ordenltigt klimax. Hjälp.)

Novellen med hämndtemat har, efter mycket om och men, fått ett slut. Nu ska jag gå igenom, strama upp den och kolla så att fokus och spänning är som det ska. Det känns som om jag kan bli riktigt nöjd med den. Den var kul att skriva, när jag väl hittat ett språk som passade den nutida miljön. Jag borde gå igenom hemsökelse-novellen också, den kom ju tillbaka från förläggaren med en massa synpunkter på POV:s, bland annat. Ibland känns det bara så jobbigt att ta upp något igen, även om jag i det här fallet mycket väl visste att novellen inte var till hundra procent klar när jag skickade den. Det får väl bli kvällens projekt.

Några jobb har jag sökt också. Läste på Aftonbladet om hur gravida diskrimineras på arbetsmarknaden. Jag antar att jag indignerat borde ta den gravida tjejens parti - jag är ju i exakt samma situation själv - men faktum är att jag har svårt att se hur man som arbetsgivare annars ska resonera i just ett sådant här fall, där personen ifråga hade sökt ett tidsbegränsat vikariat (hon kunde jobba fyra månader av sex). Söker man någon till en så kort anställning, om det nu är ett vikariat, en projektanställning eller säsongsanställning, så kan jag inte låta bli att tycka att man som arbetsgivare måste kunna välja bort personer som inte kan arbeta hela tiden, oavsett skäl. Vad ska de annars göra, anställa en ny person på bara två månader sedan när den gravida tjejen slutar? För sedan kommer ju den tjänstlediga personen gissningsvis tillbaka.

Däremot ska man självklart inte kunna välja bort gravida till längre anställningar - i de fallen får man ju se graviditeten och föräldraledigheten som ett uppehåll som kunnat hända när som helst. Och självklart ska man inte välja bort gravida för att de senare ska bli småbarnsmammor, och därmed (tror jag lite fördomsfullt att folk inbillar sig) hemma med sjukt barn stup i kvarten.

Samtidigt får jag erkänna att jag för det mesta hållit tyst om graviditeten i mina ansökningsbrev. Nu börjar det bli svårare, med bara högst tre månader kvar som tillgänglig på arbetsmarknaden. Det är lite av ett dilemma faktiskt - berätta hur det ligger till och riskera att inte ens bli uppringd, eller mörka och sedan mötas av någon oförberedd stackare som ska försöka förklara varför de inte kan anställa mig utan att nämna min stora mage.

Snöstormspassivitet

Idag är tydligen en sådan där dag när man inte får gjort någonting. Nu har jag åtminstone tre gånger idag satt mig framför datorn för att skriva sista scenen på kapitel 19 (näst sista kapitlet), men istället surfat runt på nätet och läst en massa bloggar. Utanför är det snöstorm, vilket i vanliga fall skulle få mig att känna mig mysig och ombonad när jag sitter inne och inte behöver gå ut. Idag verkar det bara betyda att jag får lust att krypa ner i sängen och sova. Genom någon sorts övermänsklig uppryckning lyckades jag i alla fall dammsuga och diska, alltid något.

Nu är klockan snart tre. Det betyder att mor och svärmor kommer hit om en dryg timme för att hjälpa mig att packa glas (om de vågar sig ut i snön, mor uttryckte vissa tvivel förut). Kommer jag att ha skrivit den där scenen innan dess?

...

Ja, jävlar i min lilla låda, nu ska jag göra ett försök!

Mggwaääh!

Dumma dumma strulande uppkoppling! Här sitter man och försöker surfa i all fridfullhet när bredbandet tydligen har bestämt sig för att vägra. Länkar funkar inte, allt går jättelångsamt, och hade vi inte skyddat vårt nätverk så hade jag gissat på att nån jävel satt i en grannlägenhet och snyltade skiten ur oss. Blä.

Glocalnet har alltid funkat fullständigt smärtfritt, men den senaste veckan måste något ha hänt, antingen med dem eller med oss. Och vår andra dator är inte ens hemma och delar nät.

Ska bli spännande att se om jag lyckas posta det här utan problem.

Separationsångest

Ja, jag erkänner. Att jag är tvungen att tala om hur duktig jag varit och packat är bara för att jag vill känna mig lite duktig och inte behöva erkänna att jag maskar med Romanen.

Slutet närmar sig, och jag har separationsångest. Vilket är ganska onödigt, för den är ju långt ifrån klar. Jag har till exempel de senaste dagarna upptäckt minst två scener som måste tillföras. Dessutom är det av ganska naturliga skäl så att scenerna här i de sista kapitlen är betydligt mindre noggrant planerade än de i början - jag gjorde ju den här scenindelningen i höstas, och då kändes kapitel 19 till 21 väldigt långt fram i tiden. Logiska luckor, otydligheter och annat börjar nu obarmhärtigt visa sig och infiltrera min stackars skrivarhjärna med osäkerhet och övertygelse om att allt är åt helvete uselt.

Jag hoppas att det är ett fullt normalt tillstånd för en författare som närmar sig slutet på en roman på drygt 300 sidor. Det vore ju väldigt jobbigt att upptäcka att allt arbete man lagt ner resulterat i ren rappakalja.

Nästa gång jag skriver en roman ska jag göra det på kortare tid. Det är liksom mer okej att ha lagt ner ett år på ren smörja än att ha lagt ner... oj... Ja, det är minst fyra år sedan jag började skissa på den här intrigen. Förmodligen mer.

Nej, nu får jag ge mig. Så hemskt dålig kan den inte vara. Det skulle jag ha sett. Däremot har jag helt klart en hel del jobb kvar innan den är i ett skick som börjar likna något jag är tillräckligt nöjd med för att skicka till ett förlag.

Lite ångest har jag lik förbannat. Men det kanske bara är bra.

Gott nytt grisår!

Idag börjar eldgrisens år enligt den kinesiska kalendern. Jag visste ju att det är en liten gris jag bär omkring på, men däremot visste jag inte att det anses särskilt lyckosamt att födas i grisens år, i synnerhet om det är eldgrisens, "den gyllene grisens", år. Så lycka till, lilla gris därinne i magen!

Jag inser att jag inte skriver så mycket om graviditeten, förresten. Det beror förmodligen på att det inte är så mycket att säga, egentligen. Allt knallar på, grisen sparkar och lever om en del, jag mår bra förutom lite magkatarr och att jag börjat få lite ont i korsryggen, att shoppa mammakläder är fortfarande roligt... Tja, det var väl det. Det är ganska trevligt att vara gravid just nu, gå där och klappa om sin stora mage och för en gångs skull njuta av att känna sig tjock.

Packa!

Då var alla textiler vi inte använder nerpackade. Handdukar, dukar, gardiner, lakan. Imorgon ska jag börja kika på vilka saker i arbetsrummet som kan läggas ner i lådor. Nästa vecka kommer mor och svärmor hit och hjälper mig att packa glas. Om jag orkar kanske jag skaffar lite fler (små) flyttkartonger så kan jag kanske rentav börja packa böcker, men det tar emot lite. Dels för att det ser så tråkigt ut med tomma bokhyllor (vi ska ju faktiskt bo här i fem veckor till) och dels för att jag titt som tätt plockar fram och slår i mina böcker, kollar upp någon titel eller så (och vi ska ju som sagt faktiskt bo här fem veckor till). Men jag gillar faktiskt att packa. Det känns att det kryper närmare då, själva flytten. Jag går omkring och föreställer mig köket (med den fina fondtapeten), sovrummet, vardagsrummet med nya soffan och nya tv:n och väggfasta bokhyllor... Fräscha hyllor... Golv som är plana och väggar som är raka (nej, det är ingen självklarhet, välkommen hem till oss och se efter själv)... Mmm.

Tyck till!

Gryningstigern har fått en ny färg! Ska jag behålla den eller ta tillbaka det svarta?

Edit: Det gråa experimentet fick ett snabbt slut. Back in black!

Effektiv? Inte idag.

Jaha, ja. Jag som skulle vara så effektiv idag. Jag skrev en del på förmiddagen och fixade med lite annat, sedan åkte jag och handlade, och när jag kom hem igen konstaterade jag nöjt att nu var klockan tre, och nu skulle jag vara duktig resten av dagen och göra vad jag hade planerat - skriva på hämnd-novellen, bearbeta hemsökelse-novellen, skriva lite mer på romanen, kolla upp möjligheterna till ett visst jobb, skriva klart en artikel, börja kolla på att rensa ut lakan och handdukar...

En och en halv timme senare hade jag kollat in lite bloggar och forum, läst nyheterna, meckat med mobilen, pratat med älsklingen och druckit en kopp te. Ok, nu har jag faktiskt skrivit lite mer på hämnd-novellen (det känns som om jag börjar hitta en ton som passar nutidsskildringen, yeay) och kvällen är inte slut än, men ibland blir jag bara så trött på mig själv. Inte konstigt att man känner sig stressad när man inte gör vad man ska!

Har börjat sätta labels på mina inlägg, förresten. Vet inte riktigt varför jag inte har gjort det förut. Har bara börjat peta i det än, men förhoppningsvis ska det väl bli någon ordning på det framöver.

Uppdatering och lite gnäll.

Har just uppdaterat Bokmonstret med en recension av Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell.

Det blev en alldeles för lång sovmorgon i morse förresten. När man sovit dåligt är det väldigt svårt att motivera sig att gå upp tidigt när man inte är nödd och tvungen. Hittade dessutom inte mindre än fyra jobb jag hade kunnat söka om jag inte skulle få barn i sommar (ett arkeologjobb, tre sommarvikariat). Morr.

Jag har massor att skriva idag eftersom jag känner lätt stress över de där novellerna jag håller på med. Just nu håller jag på att försöka få fram något jag vill ska utspela sig i nutid. Det är så fånigt, varför är det så svårt att skriva om sin egen verklighet? Det känns som om språket inte passar, som om det bara blir löjligt när jag skriver om moderna företeelser som bensinstationer och nattklubbar, och det hjälper inte ens att berättelsen innehåller uppenbart övernaturliga element. Mitt senaste utkast känns något bättre, men har problemet att jag inte riktigt vet vart det ska ta vägen. Nu tycker ni säkert att jag låser mig vid att det ska vara i nutid, och det är möjligt, samtidigt vill jag inte ge upp så lätt heller.

Och ja, det är Alla Hjärtans Dag och älsklingen befinner sig på båten. Inte för att vi brukar fira så jättemycket, men det hade varit trevligt om han varit hemma åtminstone.

Sådär, nu har jag nog gnällt klart tror jag.

Problemlösning och godismissbruk

Nej, det var inget fel på nya mobilen. En inställning gjorde att den låg och sökte 3G-nät hela tiden, vilket är problematiskt om man inte har något 3G-abonnemang.

Men skriv det i bruksanvisningen då för helvete! "Felsökning", någon?

Jag känner mig inte ens dum. Vilket jag brukar göra när oöverstigliga tekniska hinder löses med två knapptryckningar av någon annan.

För övrigt är det avgiftning som gäller den här veckan. Normalstora portioner, grönsaker, godisförbud. Oj oj vad mycket god mat det blev i helgen. Och godis. Vad är det som gör att man oavbrutet vill stoppa i sig godis så fort man ska åka bil mer än ett par timmar?

Helgen är slut

Har tillbringat helgen i ett iskallt och snöigt Stockholm. Vi var riktigt turistiga den här gången, var uppe i Kaknästornet och gick på Naturhistoriska. Förra gången i Stockholm avverkade vi också ett par museum, så nu börjar vi nästan bli mer bevandrade på den biten i Stockholm än i Göteborg. Men det är väl som vanligt - man är dålig på att ha koll på sevärdheterna i sin egen stad.

Så nu är jag hemma igen med en lång att-göra-lista (som inkluderar att reklamera min nya mobil och tacka ja till ett extrajobb). Trevligt nog har jag saknat skrivandet. Vitter har rätt, det blir ett beroende när man gör det varje dag.

Och nu är det mindre än sex veckor kvar tills vi flyttar!

Dagens länktips

West Country Farm House Cheesemakers har installerat en webbkamera för den som vill se en cheddarost mogna i realtid.

Livesändning när det är som bäst.

(Källa: Dagens Industri.)

Födelsedagar och ångest

Så har man lyckats fylla år också. Eller, tja, det var ju igår, men kalaset blir idag. Eftersom min käre far fyller år idag och ingen av oss fyller jämt tyckte vi att det var enklast att slå ihop firandet. Det där med fest för kompisar har jag skam till sägandes lagt ner sedan några år (trettioårsfesten undantagen). Kanske är det ren lathet, men det känns alltid som om saker och ting kör ihop sig, dessutom brukar min energinivå vara rätt låg så här års. Det börjar ju bli lite ljusare, så den värsta januaridepressionen har vanligtvis gått över, men å andra sidan brukar jag få en ny släng i mars. Det har blivit bättre på senare år, dock - kanske för att jag blivit medveten om det och ser till att skaffa mig saker att göra och öva mig i positivt tänkande från nyår och framåt.

Å andra sidan är jag inte ensam. Det känns som om födelsedagsfester självdött i större delen av bekantskapskretsen numera, förutom min kompis Maria, som alltid har en traditionsenlig fest innan jul. Heder åt Maria!

Vad gäller skrivandet så har jag skrivit en novell av de tre jag ska försöka få ur mig under februari. Den kom tillbaka från redaktören igår, med en hel del synpunkter på upplägget. Han skrev ungefär att med fler strykningar, mindre info och mer fokus på en huvudkaraktär skulle en bra novell kunna bli mycket bra. Jag antar att jag ska ta det positivt. Och jag kan hålla med honom om att novellformatet kanske inte tål så många synvinklar som jag berättade just den historien i. Så det blir till att skriva om.

Romanprojektet tickar också framåt. Det börjar kännas som om det är läskigt lite kvar. Dessutom drabbas jag så gott som varje dag av den där "vad-är-det-här-för-förvirrad-smörja"-känslan. Jag är rätt så övertygad om att jag kommer att få skriva om hela rasket minst ett par gånger innan det blir läsbart. Jag hoppas det känns lite bättre när jag har gjort den första grovredigeringen. Bäst vore nog att låta en eller ett par personer till läsa den. Någon som anmäler sig frivilligt? Jag har tyvärr inte råd att betala något... Problemet är att ingen faktiskt har läst några längre utdrag ur den - sist någon gav kritik på vad jag skrivit var det på första utkast och scener som inte ens finns kvar längre. Det gör just tanken på att någon ska läsa och såga det hela ganska skrämmande. Och själv litar jag inte riktigt på min egen förmåga att bedöma vad som funkar och inte - det är det där med att bli blind för sin egen text.

Men som sagt. Jag kanske ska skriva klart den och göra en första redigering först. Ett och annat lär jag väl kunna se själv.

Monstret lever!

Jag har nu, efter nästan fem månaders vila, äntligen sparkat liv i Bokmonstret igen. En uppdatering av layouten och en recension av Torgny Lindgrens Pölsan har blivit startskottet, och eftersom jag har några fler böcker liggande som jag känner att jag vill rekommendera, så är min målsättning att sköta om monstret lite bättre framöver.

Ampersand

Jag har tidigare nämnt Vetsaga, en sorts "tidskrift i bloggformat" med texter om fantasy och sf. Nu har Vetsaga förökat sig (genom delning?) och Ampersand har uppstått, där lite kortare texter och kommentarer kring böcker, författare och sf/fantasy-relaterade nyheter förhoppningsvis kommer att frodas. Om man känner att man har något att bidra med går det för övrigt utmärkt att anmäla sitt intresse för att bli skribent. Annars är förstås kommentarer och frågor alltid trevligt. (Och ja, jag är skribent på båda ställena, men nej, jag har fortfarande inte lyckats ta mig längre än till kommentarer på andras texter.)

Och för att ni ska slippa ställa den dumma frågan, så har jag redan gjort det: "ampersand" är detsamma som et-tecken, alltså "&". Vilket jag inte hade en aning om. Nåja, jag kan åtminstone skylla på att det faktiskt inte står i Bibeln, dvs. SAOL.

Februari

Nu har jag anmält mig till Write Here, Right Now, som jag skrev om i förrförra inlägget. Faktum är att jag har lagt mig högre än vad de föreslår - mitt mål är att skriva 33 000 ord i februari. Anledningen är att jag ska dels skriva klart Romanprojektet (uppskattningsivs omkring 25 000 ord) och dels skriva några noveller. Hittills har jag skrivit 4839 ord, vilket är drygt 300 mer än planen.

Från det ena till det andra, så roade jag mig med att kolla lite statistik för min blogg, något jag nästan aldrig kommer ihåg att jag ens har. Dagens roligaste var nog stackarn som sökt på "barn ut vekling" och därmed hamnat på min rubrik "Jag - en vekling". Så tokigt det kan bli. Undrar om personens lyckades hitta något om barnutveckling någon annanstans? (Okej, det var inte jätteskoj, men lite småroligt i alla fall, eller hur?)

Imorgon kommer äntligen älsklingen hem efter att ha jobbat långpass på tre veckor. Jag är glad att jag åkte upp och hälsade på honom ett par dagar för ett par veckor sedan, annars hade det känts som om han varit borta vääääldigt länge.

Och snart fyller jag år också. Fast jag råkade redan i höstas hävda att jag var 32 år, vilket alltså är vad jag fyller nu. Jag tror det kan vara ett tecken på att jag åtminstone tillfälligt har passerat det där med åldersnoja. Eller nåt.

Nähä

Ingen fortsättning på mitt gamla jobb. Och inte har jag fått något vettigt gjort idag, heller.

Jag är lite deprimerad just nu, okej?