Här ska det skrivas!

Nu har jag bestämt mig. Det blir JanNoWriMo i januari. JanNoWriMo är en av de skrivarutmaningar som poppat upp i NaNoWriMos fotspår och går alltså ut på att man ska skriva 50 000 ord på en månad, i det här fallet januari. Fördelen med JanNo är att man kan fortsätta på en gammal berättelse - de flesta, inklusive NaNo, kräver att man börjar på en ny. I och för sig är de här utmaningarna baserade i USA, och eftersom jag skriver på svenska lär ingen märka det ändå, men samtidigt är det ju något man gör för sin egen skull. Och då är det ju lite fånigt att fuska.

Så 50 000 ord på Romanprojektet i januari. Det borde föra mig ungefär halvvägs. Det behövs. Jag har lovat mig själv att skriva klart åtminstone första utkastet på den här boken innan Grisen kommer ut. Och har jag inte tid att skriva intensivt nu när jag är arbetslös, lär jag aldrig få tid.

Dagens länktips, så här lite efter jul, är för övrigt en kortnovell av Neil Gaiman.

God jul!

Då var det så gott som jul, då. Nu har jag bara det stora dan-för-dan-myset framför mig: att slå in julklappar och skriva och rimma på alla paket medan det är fullt av levande ljus i rummet och tv:n skvalar julfilm i bakgrunden.

Att hoppas på inför i morgon:

1. Att älsklingen inte tar alltför lång tid på sig hem. Han ska bila från Oslo på morgonen. Just det. E6. Just nu tror jag på Lysekilsvägen, men han lutade åt Bäckeforsvägen sist jag pratade med honom. Jag tror inte på det. Den vägen är jättebra - när det inte är nån trafik på den. Hamnar man bakom en långtradare där är det kört. Å andra sidan kanske det inte är så många långtradare ute på julafton... Hur som helst är den längre, och då kommer han fram senare.

2. Att värken i min axel inte kommer tillbaka. Jag vaknade och hade lite misstänkt ont i morse. Tyvärr hade jag lovat hjälpa föräldrarna med julstädningen och kunde gärna inte dra mig ur. Även om jag lät bli jobbiga lyft tog jag optimistiskt tag i dammsugning och golvtorkning. Dålig idé. När jag kom hem värkte det rent ut sagt som satan. Nu har det faktiskt släppt (jag använder båda händerna när jag skriver det här, yeay!) men man kan fortfarande ana en viss ömhet. Det brukar bli bättre efter en natts sömn, så låt oss hoppas på det.

Det där med vit jul lade jag ner någon gång runt den femte december, tror jag.

God jul allihop! Julklappsinslagningen kallar!

Ett litet tickande

Jag tror jag har känt bebisen hicka! Det ska tydligen kunna kännas som ett tickande i magen redan nu. Och igår kväll var det där - en rytmisk, liksom tickande känsla som inte var i takt med pulsen och som definitivt inte var gaser eller orolig mage. Oj, den lever, liksom. Den gör ju inte så mycket väsen av sig än, så det är lätt att glömma att det faktiskt inte bara är jag som mår lite allmänt konstigt, utan att det bor någon därinne.

Har lyckats skriva en hel del idag, faktiskt. Jag hade ambitionen att fortsätta nu i eftermiddag, men det har inte gått så bra hittills. Jag gick en promenad (vilket i och för sig var välbehövligt, man får ju passa på nu när vädret nästan är bra), och nu har jag tvättid, vilket tenderar att bryta koncentrationen en del. Hur som helst har det gått bra. Jag strök en scen och ersatte den med en annan - viss information skulle fram, och jag valde att lägga fram den i ett annat sammanhang än jag hade tänkt mig från början. Nästa scen finns stommen till redan - faktiskt är det så att minst en fjärdedel av romanen redan existerar i en "första version", diverse scener i mer eller mindre stort behov av omarbetning. Det är ganska skönt, den scenen ska egentligen bara stramas upp, en del lull-lull ska strykas och lite annat ska in.

Från det ena till det andra: Är du det minsta intresserad av fantasy och science fiction tycker jag du ska besöka Vetsaga. Vetsaga är en nystartad blogg/nätfanzine/samling texter om just detta. Eloge till Johan som drog igång projektet. Förhoppningsvis kommer även jag att lyckas skriva något där någon dag i en inte alltför avlägsen framtid.

Hyacinter

Det var sannolikt hyacinternas fel. Det där jag skrev om att hade det varit vår, så hade jag trott att jag var allergisk fick mig att börja fundera. Hmm, allergi, hmm, vad finns det som är allergent hemma hos oss så här års, hmm, varför börjar jag alltid nysa extra mycket när jag kommer ut i köket (där två vita hyacinter stod i full blom)?

Nu har vi slängt ut hyacinterna. Och jag nyser väldigt mycket mindre. Jaha. Då har man hittat en ny rolig sak att vara allergisk mot, då. Och jag som älskar hyacinter. Det är liksom juldoften framför alla för mig.

Förkylt

Jag dras med en eländes förkylning som aldrig vill försvinna. Har haft den en och en halv vecka nu, och har nu kommit till ett stadium när slemhinnorna bokstavligt talat gör ont. Hade det varit vår hade jag trott på allergi. I och för sig sägs det att hasseln tydligen har pollen nu (upp och ner är världen), men å andra sidan har det ju vräkt ner regn de senaste veckorna och sådant brukar dämpa den gladaste pollenspridning. Tröttsamt är det hur som helst. Blä.

Romanarbetet går kanske inte framåt i rasande takt, men det går åtminstone framåt. Nu ska jag bara försöka få lite ordning på jobbsökandet också, tänkte jag. Det tar emot. Det är tur att a-kassan inte ger så mycket pengar. Jag skulle kunna vänja mig vid det här, känner jag. Skriva, ta det lugnt, pyssla hemma, skriva lite till, ha energi och tid över att ha ett socialt liv och till och med spela lite ibland. Jag var ett genombitet Morrowind- och Civ-fan fram tills för ett år sedan ungefär. Det senaste året har jag nästan inte hunnit/orkat spela någonting. Nu har jag faktiskt hunnit med några kvällars Civ utan att känna att jag borde ha suttit och skrivit istället.

Å andra sidan: Jag har varit arbetslös i två veckor. Det närmar sig jul. Vänta tills mitten av januari, när lappsjukan och vinterdepressionen börjar sätta in. Då är jag nog inte lika munter längre.

Arbetslust

Yeay! Äntligen! Jag lyckades faktiskt skriva klart både den halvfärdiga delen som (nästan) kompletterade kapitel 3 och den första delen av kapitel 4 på Romanen utan att det kändes plågsamt! I'm back on track!

Skönt, jag har känt mig så splittrad den sista veckan. När jag väl har lyckats skriva något har det mest blivit på en av flera noveller jag håller på med just nu. En skriver jag bara apropå ingenting, ska väl försöka få den publicerad när den är klar, och tre är på teman inför en möjlig publicering. Dessutom har jag visst lovat att skriva en artikel till Mitrania som ska vara klar, hrm, om ett par dagar och som bara är påbörjad. Så jag har liksom inte haft koncentration nog att ta tag i de där bitarna på Romanen som kändes så fruktansvärt jobbiga härom veckan, eftersom jag haft så mycket annat i huvudet. Nu kännsdet plötsligt mycket lättare - kapitel 4 är inte uppdelat på så värst många delar (det här med delarna är mest en arbetsmodell för min skull, kan jag väl tillägga), och kapitlet slutas med en viktig vändpunkt. Och så känns det ju helt plötsligt som jag har passerat "början" och är "mitt i". Å, nu vill jag fortsätta skriva!

Arbetslös

Jaha, då var man officiellt arbetslös, då. Det är det tråkiga med projektanställningar... Nåja, jag när ett litet hopp om att det ska finnas pengar nästa år så att projektet kan fortsätta. Hur som helst så är väl december en av de månader när det faktiskt är helt okej att vara arbetslös. Och nu får jag mer tid att skriva, tjohoo!

För övrigt inledde jag min arbetslöshet med att stå coh köa utanför Systemet. Låter bra, va? Mackmyra släppte sin Preludium 3 idag. I vanliga fall är det Christian som sköter köandet, men eftersom han inte är hemma så fick jag rycka in. Jag trotsade förkylning och ösregn och stod i en och en halv timme utanför Systemet tillsammans med andra entusiaster (under tak, som tur var). Är man whiskygalen så är man. Två flaskor blev det till och med, så nu kan vi öppna en och spara en. Även om jag inte får dricka så kan jag i alla fall lukta!

Sedan fortsatte jag dagen med att chockas av att det i stort sett inte var någon kö alls på arbetsförmedlingen. De har tydligen gått och blivit effektiva, kors i taket! Så nu ser jag fram emot allt det skojsiga pappersarbete som uppstår när man blir arbetslös - uppdatera sitt CV, försöka begripa sig på ansökan till a-kassan, krångla med arbetsgivarintyg... Ack ja. Det är nästan så man börjar bli van nu.

Here we go again

Jaha. Här trodde jag att den värsta graviditetströttheten hade lättat. Jag har ju t o m orkat göra saker på kvällarna flera dagar i rad nu. Diskat, rentav. Skrivit lite på ett par noveller. Grejat.

Idag slog den till igen. Jag seeegade mig ur sängen imorse. Somnade nästan på kontoret ett par gånger. Jag har alltid haft en benägenhet att bli åksjuk på bussar, något som blivit värre nu igen, och som dessutom blir ännu värre när jag är trött. Naturligtvis råkar jag ut för en av dessa galningar till busschaufförer som verkar lyckligt omedvetna om att de kör a) en buss, b) inte vilken buss som helst, utan en ledad buss. När han hade gasat och bromsat sig förbi alla svängar, trafikljus, rondeller och hållplatser, var det bara en kraftansträngning som hindrade mig från att göra något otrevligt i hans buss. Efter att ha ätit middag lade jag mig och sov en stund. Det hjälpte lite grann (illamåendet och den lätta känslan av att snart svimma försvann), men nu, klockan fem över nio, har jag just gäspat mig igenom ett samtal med mig mor och funderar seriöst på att gå och lägga mig.

I helgen är det traditionsenligt adventsfirande på landet. Det ska bli så skönt att åka dit, känner jag. Bara ta det lugnt. Sova. Gå i skogen. Vara.

Draktämjarna, del 9

Eftersom jag uppenbarligen inte klarar av att koncentrera mig på något vettigt har jag istället återvänt till klichéernas underbara värld.

Detta har hänt: Katriona har, efter åratal av pigtillvaro på den gård som rätteligen borde vara hennes, blivit uppsökt av en man som kallar sig Aglasso Bevergarm och påstår sig vara hennes släkting. Tillsammans med Aglasso har Katriona gett sig av till sin mors hemland Gavalon på en flygande drake.
Kort efter deras avfärd gör ännu en mystisk främling entré i den lilla byn Smyghåla. Främlingen säger sig heta Kranic Bevergarm och blir mycket upprörd när har får veta att Katriona försvunnit med Aglasso. Han ger sig av för att, som han uttrycker det, rädda Katriona. Med sig på färden får han Darglad, Katrionas styvbror.

Att flyga på draken var underbart. I början hade Katriona klamrat sig fast vid sadeln, rädd för höjden, men så småningom hade hon vant sig vid drakkroppens rörelser och de rytmiska ljuden från drakens vingar. Färden gick över åkrar och ängar. Katriona kunde se hus och människor därnere, overkligt små. Där var Ringlande Floden, och där borta låg Riddar Vetos borg, löjligt liten här uppifrån drakryggen.
Snart hade de lämnat det bekanta landskapet bakom sig och flög över byar, floder och skogar Katriona inte kände igen. Hela tiden satt Aglasso Bevergarm tyst framför henne.
”Var är vi nu?” ropade hon när de flög över en muromgärdad stad.
”Det är Trådköping!” ropade Aglasso. Att föra ett samtal på drakryggen verkade ansträngande, och Katriona gjorde inget nytt försök. Istället njöt hon av utsikten medan hennes långa, svarta lockar flaxade i fartvinden.
När solen började sjunka gick de ner för landning i en skogsglänta. Katriona förstod att de måste vara miltals från hennes hemtrakter nu, mycket längre bort än hon någonsin hade trott att hon skulle komma.
Medan de åt en enkel kvällsvard, berättade Aglasso om landet de var på väg mot, det fantastiska Gavalon. Han beskrev de solbelysta fälten, de ståtliga borgarna och de gröna kullarna så levande att Katriona kunde se dem framför sig. Hon längtade redan dit och kunde inte förstå att hennes mor aldrig hade berättat om detta sagolika land.
Den kvällen somnade Katriona inrullad i en filt vid lägereldens falnande glöd, utmattad av dagens strapatser. Det sista hon såg innan hon slöt ögonen var Aglasso Bevergarm som satt lutad mot en stock med manteln svept om sig. Hans pipa glödde svagt i mörkret.

Kranic Bevergarm var på väg österut med Darglad i släptåg, ett sällskap han var måttligt road av. Samtidigt visste Kranic av erfarenhet att det brukade löna sig att tacka ja när hjälp erbjöds, även om hjälpen ifråga mest framstod som ett hinder till att börja med. Och Darglad framstod onekligen som ett hinder just nu. Kranic var van vid att rida i en snabb, effektiv skritt på sin lilla fuxhingst, men det enda riddjur Darglad lyckats uppbåda var en pensionerad arbetshäst som var mer intresserad av att stanna och beta än att ta sig framåt. Dessutom var Darglad alldeles tydligt ingen van ryttare och började redan efter någon timme klaga över hunger och värk i baken. Kranic ignorerade honom till en början. Det var tillräckligt illa att han redan tvingats slå av på takten på grund av det där överviktiga öket Darglad fått tag på. Efter ytterligare ett par timmars gnäll fick dock Kranic nog.
”Ge dig!” fräste han ilsket åt Darglad. ”Nu är det så här det är. Vi har inte tid att stanna och vila stup kvarten. Vi kommer aldrig att hinna ikapp draken, men om vi är uthålliga kanske vi inte blir alltför långt efter. Du ville själv följa med, eller hur? Nå, så här är det att vara ute på räddningsuppdrag. Så antingen slutar du gnälla, eller så vänder du om!”
Darglad stirrade på honom som om han aldrig blivit åthutad förr, men han höll faktiskt tyst en ganska lång stund. Till slut klämde han fram en försynt förfrågan om de inte kunde ta och stanna en kort stund.
”Eh, hrm, naturen kallar, liksom, herr Bevergarm”, förklarade han.
”Nå, någonting måste vi väl äta hur som helst”, sade Kranic och slängde ett öga på himlen. ”Hästarna kan gott få vila en stund också. Här blir väl bra. Du har några buskar där borta”, lade han till och pekade.
Darglad kunde inte komma snabbt nog av hästen, och skyndade iväg bakom de utpekade buskarna. Kranic suckade för sig själv. Det var illa nog att behöva jaga efter en av Gavalons farligaste män och en kidnappad femtonåring som inte hade en aning om sin egen betydelse. Att dessutom göra det med en klumpig bondpojke i hasorna gjorde verkligen inte saker lättare.
”Jag litar på att ni vet vad ni gör”, muttrade Kranic, till synes till ingen särskild. Hans lilla häst – en gåva från en ökenfurste långt i söder – spetsade öronen en kort stund, men återgick sedan till att beta.

Fluff

Gillar ni schyssta sidenkläder, fluffiga gräddbakelser, läckra miljöer och, inte minst, skor? Gå och se Marie-Antoinette. Kanske inte årets bästa film - den kändes lite substanslös - men definitivt den vackraste. Bra soundtrack också - jag hade innan fått intrycket av att det bara skulle vara nyare låtar, men de var faktiskt mycket snyggt uppblandade med tidstrogen musik. Scenerna som skildrar morgonritualerna är några höjdare!

Annars är det väl som vanligt. Jag har fortfarande inte lyckats skriva mer än typ en fjärdedels sida sen sist, men jag har tillfälligt övergivit kapitel 3 och gett mig in i kapitel 4 istället. Jag har ont i magen, för Grisen växer, och har fortfarande inte löst problemet med bokbristen. Och imorgon hoppas jag få veta om jag blir arbetslös om en vecka eller inte.

Gnälligt

Jag har ingenting att läsa. Jag har inga roliga böcker hemma som jag inte redan har läst (vill läsa något nytt!). Jag har inga pengar att köpa böcker för just nu (och har inte haft på ett par månader). Eftersom inget bibliotek i Göteborg lyckas ligga någorlunda där jag bor, där jag jobbar eller på vägen där emellan hinner jag aldrig låna några böcker (närmsta bibliotek innebär en halvtimmes omväg, en dyrbar halvtimme när man är trött och hungrig och har massor att göra på kvällen). Senaste Schakt kändes som en fantastisk gåva att få hem i brevlådan, men konsumerades alltför snabbt.

Om jag ska fortsätta att gnälla, så kan jag ju alltid påpeka för mig själv att man kan fråga sig vad jag ska med böcker till just nu. Jag mår visserligen inte så illa längre, men klarar ännu inte av att läsa på bussen (bussläsning utgjorde minst 50% av min lästid förut). Oftast har jag sällskap på lunchen, så då läser jag ju inte heller. Jag ska förstås erkänna att jag faktiskt undvek sällskap ett par dagar just för att få läsa Schakt... Och läsa på kvällen orkar jag inte. Jag stupar i säng någon gång mellan halv tio och halv elva och tvärsomnar.

Mer gnäll: Eftersom jag är så jäkla trött har jag skrivit alldeles för lite på sistone. I början av månaden var jag halvvägs in i kapitel 3, vilket tog mig ungefär tre septemberveckor att skriva (hela oktober gick åt till att må illa och ha ont i magen). Så jag trodde lite naivt att jag skulle hinna åtminstone lika mycket nu i november. Fel. Jag är nu nästan klar med kapitel 3. Jag orkar inte skriva mer än en kvart-tjugo minuter åt gången, sedan fixar jag inte att koncentrera mig längre. Inte ens på helgerna.

Så. Nu har jag gnällt färdigt för idag. Det finns mer därinne, men vi tar det en annan gång.

Stockholm och Grisen

Har varit i Stockholm i helgen, hälsat på lite släkt, ätit en massa mat, lyckats klara av halva Nationalmuseum och nästan hela Moderna på bara ett par tre timmar. Jag har inte varit på Moderna förut, det var ju trevligt att få se det också. Hade gärna fortsatt med Arkitekturmuseet, men hade varken tid eller ork.

I fredags var det inskrivning på MVC, och idag var jag på läkarkoll. Eftersom min graviditet började rätt struligt med smärtor, akutbesök och ultraljud gjorde läkaren ett ultraljud idag också, mest för att kolla en cysta som hittades vid ett av de förra ultraljuden. Så nu har jag sett Grisen! Den hade ett huvud och två armar (som rörde sig!) och ett hjärta och en kropp... Ja, det bor faktiskt någon därinne, tro det eller ej! (Hmm, undrar om mitt barn kommer att bli vänsterhänt med tanke på alla dessa ultraljud, det lär visst påverka har jag hört - inte för att det gör något, jag är ju också vänsterhänt.)

Ja, det där med Grisen förresten, det har jag visst inte berättat. Det är vårt arbetsnamn på bebisen. Anledningen är mycket enkel: Jag kollade den kinesiska kalendern för 2007 eftersom jag ville veta vilket kinesiskt tecken bebisen ska få. Och det visade sig vara en liten gris. Så nu heter den Grisen.

Annars är min favoritgris just nu det fläckiga Linderödssvinet. Vill ha!

Katter är skojiga små djur

OK, nu har Greta upptäckt datorskärmen. Och att saker rör sig på den. Hon försöker jaga dem. Det går inte så bra. Brukar hon göra så, Maria?

Och Molly har satt sig på musen.

Byxor och katter

Idag har jag tagit Ett Stort Steg. Jag har inhandlat mina första mammabyxor.

Bakgrunden är följande: Nej, det syns inte än. Men det känns. Alla jeans jag äger sitter för hårt, och mår man dessutom lite illa så förstår ni att det inte är så jättekul. Så jag tog mig ut på stan på jakt efter ett par hyfsat snygga byxor med viss, hrm, flexibilitet i midjan. Hittade inget, vägrade kolla mammakläder (Hallå! Jag har ingen mage än!) tills Christian övertalade mig att prova ett par rätt snygga gubbyxor i ull med jätteresår. Så det gjorde jag. Nej, de hasade inte ner. De var bara sååå sköna... Så det fick bli dem.

Annars är vi kattvakter den här helger, till två små damer vid namn Molly och Greta. Efter viss inledande misstänksamhet börjar de nu anpassa sig riktigt bra, särskilt Greta, minstingen, är rentav riktigt kelig.

Saker man lär sig när man passar katter:
1. Ha aldrig vattenglas stående på nattygsbordet. Jag vaknade första natten och hörde ett mystiskt ljud, vände mig om och fick se Greta sitta ihopkrupen på nattygsbordet och förnöjt lapa i sig av mitt vatten.
2. Dina fötter är lovligt byte. Inatt vaknade jag (vilket inte var katternas fel, jag brukar vakna om nätterna), flyttade lite på foten under täcket och - bam! Kattass på foten. Flyttade lite på den igen. Bam!

Och jag upphör aldrig att fascineras av hur högljutt en liten katt kan spinna.

Skrivkramp

Egentligen tillhör jag dem som vill tro att skrivkramp inte existerar. Att det bara handlar om vilja, hårt arbete och att ge sig den på att skriva någonting.

Tyvärr stämmer det inte riktigt. Jag har ju i stort sett inte skrivit något alls de senaste veckorna, har helt kommit ur det arbetsflöde jag har haft sedan i somras. Och vad det är svårt att hitta tillbaka! Skrivövningar kan ju vara en bra väg, tänkte jag, och bestämde mig för att ge mig i kast med det aktuella temat på den mailinglista för skrivande jag är med på. Det borde inte vara så svårt, upplägget är ungefär att man sätter sig ner och bara skriver vad som helst på temat i tio minuter (och för det mesta blir åtminstone jag sittande längre än så). Inte så svårt, nej, just det. Idag lyckades jag äntligen klämma fram något, och det var typ fjärde försöket. Torka! I hjärnan!

Idag ägnade jag också ett par timmar åt att läsa igenom vad jag kallar min romanskiss - ett detaljerat utkast där alla berättelsens scener finns beskrivna - för att hitta tillbaka och minnas vilka tankegångar jag egentligen hade senast jag skrev något. Naturligtvis insåg jag att scenen jag kört fast på förmodligen är helt onödig och kan strykas. Vilket ju förklarar varför den kändes så fullkomligt hopplös att skriva.

Så nu hoppas jag ha lite energi över på kvällarna den kommande vecka , så kanske jag kommer igång igen. Att jag lyckades skriva ihop något på det där temat känns ju faktiskt som en seger.

Välkommen, vinter!

Firade samhain igår kväll med några kompisar. Vi hade tänkt vara utomhus, men spöregnet gjorde att vi höll oss inne istället. Vilket egentligen var mycket mysigare, med levande ljus och katter och säkerligen en och annan ande. Samhain markerar övergången till vinter, så det var ju passande att vakna upp imorse och inse att det var tre minusgrader och snö. Snö! I Göteborg! Första november! Som ligger kvar mer än två timmar!

Och som vanligt kunde jag inte bli annat än löjligt smålyriskt där jag stod och väntade på bussen i iskall nordanvind. Det var vitt, friskt och kallt - jag blir pigg när det är sådant väder, pigg och glad. Och kylan hjälper mot illamåendet också, som ren bonus.

Det enda tråkiga idag var väl att exkursionen vi skulle ha åkt på med jobbet upp genom Västergötland blev inställd. Hade väl varit halvkul att krypköra på glashala vägar och sedan stå och huttra på diverse gravfält medan snön driver fram över slätten. Dessutom var visst en hel del vägar avstängda upp mot Skara- och Falköpingstrakten, så det var väl lika bra. Men det kändes lite motigt att sätta sig framför datorn imorse, det ska erkännas.

Som sagt, jag gillar vintern. Och snön. Och kylan. Den är alltid välkommen för mig.

Ska katten ta bussen?

Ibland är det kul att ha fönster ut mot busshållplatsen. Katten spankulerade sedan i sakta mak över gatan (rakt framför en bil, som vänligt nog stannade), men återvände efter ett par minuter. Kanske ville den bara röra lite på sig medan den väntade. Tyvärr såg jag aldrig om den kom med bussen eller ej. ;)

Helgarbete

Måste jobba idag. Och imorgon också. Nackdelen med att ligga en massa timmar minus på flexen när man bara är anställd en vecka till. Men så kan det gå. Så förmodligen kommer jag itne komma igång med vare sig skrivande eller jobbsökande den här helgen heller.

På den ljusa sidan är att jag åtminstone kan sitta hemma och jobba. Och vädret är ändå halvdassigt, så jag slipper längta ut. Och jag inte mår lika illa längre. Postafen is the shit.



(Not: Det här skrevs egentligen i förmiddags, men pga någon sorts bugg i Blogger lyckades jag inte posta det förrän nu. Hrm.)

Planering käpprätt i diket

Jamen tjena, trodde jag själv att jag skulle vara så duktig? Min prioriteringslista för kvällen såg ut så här tidigare idag:

• Jobba hemma (ligger kraftigt minus på flexen efter alltför många sega morgnar) med att gå igenom lite texter
• Söka jobb
• Komma igång och skriva igen

Sedan kom jag hem och insåg att jag måste lägga till en punkt överst på listan. Nu ser den ut så här istället:

• Diska en gigantisk disk
• Jobba hemma
• Söka jobb
• Skriva

Gissa om det där med diskningen förstörde allting? Och nu börjar ju Desperate Housewives om bara tio minuter, så då är det ju ingen idé att börja ens. Och sedan måste jag gå och lägga mig om jag ska ha någon rimlig chans att orka upp någorlunda i tid i morgon (Christian åkte på jobb igår och är borta två veckor, om ni nu undrar varför inte han kan ta disken).

Ack, ja. För varje vecka som går är det en vecka mindre kvar tills vi får en diskmaskin.

Det Stora Avslöjandet

Nej, jag kan inte hålla mig längre. Det är omöjligt att blogga utan att berätta om det, och, tja, förr eller senare kryper det fram ändå. Det upptar liksom en såpass stor del av min tankevärld just nu.

Jag är gravid! =)

Och jag mår så *pip* dåligt! Idag har varit en relativt bra dag, men vissa dagar... Jag har nämligen så roligt att jag, förutom det obligatoriska morgonillamåendet som gjorde att jag jobbade alldeles för lite förra veckan, dessutom har vrålont i magen av och till. Så ont att jag förra veckan åkte in och ut på gynakuten med misstanke om utomkvedshavandeskap. I söndags hittade läkaren tack och lov den lilla "pricken" i livmodern, så nu har jag bara skitont. Det är tydligen inte helt ovanligt har jag fått höra sedan. Jag fick härligt starka värktabletter, men problemet är att de fuckar upp hela matsmältningen, så utan att att gå in på detaljer kan man väl säga att jag helst undviker dem.

Så där har ni förklaringen till låg bloggaktivitet och inget skrivande på sistone. Idag var första dagen på länge när jag faktiskt kände att jag hade orkat att skriva - men den orken fick gå åt att söka jobb istället. För man är ju snart arbetslös igen, ack ja.

Stilla...

...Här på bloggen just nu. Stilla med mitt skrivande också, tyvärr. Det händer lite för mycket annat i mitt liv. Återkommer om detta senare.

Uppdaterade i alla fall länkarna. Missa inte hysteriskt roliga Librarians of the world, med beskrivningar av underliga bibliotekskunder som "Den tunglöse dreglaren" och "Bibelgalningen".

Dalsland runt

Är lite mosig just nu. Har ägnat dagen åt att köra Dalsland runt. Drygt 40 mil bakom ratten. Innan ni undrar - jobb. Jag skulle ha haft några snygga foton att lägga upp här, men alla bilderna ligger på min dator på jobbet. Kanske lägger jag in några senare. Tumme med vädergudarna hade jag i alla fall, trots att prognosen sade regn så kom de enda regnstänken när jag satt i bilen.

Dagens språkliga reflektion: "Pausplats" verkar ha ersatt gamla hederliga "rastplats". Jag såg i och för sig bara en enda "pausplats" på min "dalsländska resa" (förstår ni den hänsyftningen är ni snäppet nördigare än mig), men ändå.

Dagens morbida humor: Står Scissor Sisters för. Vilka andra kan en skitglad charleston-cabaret-låt med en text som I can't decide/Whether you should live or die/Oh, you prob'ly go to heaven/Please don't hang your head and cry? Eller en lika glad låt i samma stil, vars refräng slutar med orden We were born to die? Skulle vara Monty Python, då. Jag får lite Always look on the bright side of life-vibbar av att lyssna på Scissor Sisters nya album. Fast med mer partykänsla.

Värdelöst vetande

I kategorin "saker jag inte visste om mig själv, öh" är det idag Aftonbladet som bistår med ett stycke ovärderlig information. En brittisk undersökning lär tydligen visa att kvinnor, vars ringfinger är längre än pekfingret, är "avsevärt bättre på idrott" än andra kvinnor. En snabb blick konstaterar genast att jepp, mina ringfingrar är mycket riktigt längre än pekfingrarna, och jag är för övrigt väl känd för mitt dåliga bollsinne, har aldrig kunnat springa fort eller hoppa högt eller varit bra på att träffa saker. Men jag är ju förstås rätt musikalisk: "Långt ringfinger kan också kopplas samman med musikalitet, aktivt sexliv och en för tidig död i hjärtsjukdomar."

"En för tidig död i hjärtsjukdomar." Tack för den.

Jag har även olika långa lillfingrar. Jag vågar inte ens tänka på vad det betyder...

Jag - en vekling?

Jag har varit sjuk alldeles för ofta det senaste halvåret. Förkylningar, jag blir lite smådålig, tillräckligt för att inte orka jobba, men inte så att jag är allvarligt sjuk. Stannar hemma ett par-tre dagar, så tillbaka till jobbet igen. Så går det en månad eller två, och så kommer förkylningen tillbaka. Irriterande, nästan lite pinsamt - jag vill inte bli en sådan där som är borta från jobbet ofta, ändå är jag det. En vekling, helt enkelt.

När jag jobbade i butik var jag inte sjuk lika ofta. Anledningen var enkel. Skulle jag stanna hemma, måste någon annan rycka in. Antingen blev det då enklare att släpa mig till jobbet fast jag egentligen kände mig halvdöd, eller så hittade jag ingen som kunde jobba och fick vackert släpa mig till jobbet ändå (i de fallen undrade jag ibland lite hur det hade funkat om jag faktiskt legat på sjukhus eller av annan anledning verkligen, verkligen inte kunnat jobba).

Det svåraste med att må som jag gör just nu - för risig för att orka jobba, men inte sängliggande - är att jag hela tiden kommer på mig själv med att försöka göra saker. Fixa den där recensionen, fortsätta med tackkorten (från bröllopet, hrrm, de borde ha skickats ut för, eh , länge sen), skriva på Romanen... "Men för helvete, Andrea", får jag säga till mig själv då. "Orkar jag sitta framför datorn och skriva på Romanen här hemma, så hade jag orkat sitta framför datorn på jobbet också!" Poängen med att stanna hemma är ju att jag ska vila upp mig och bli frisk. Och det är då jag inser hur svårt jag har att göra ingenting numera.

Hmm. Kanske har jag kommit hemligheten med mina återkommande förkylningar på spåren?

Hur sitter man i en krinolin?

Ibland dyker det upp intressanta frågeställningar när ens berättelse utspelar sig i en värld med starka drag av vår världs senrenässans-barock. Som det här med krinoliner. Tekniskt sett ska man väl inte kalla dem krinoliner, har jag just lärt mig, eftersom uttrycket syftar på de underkjolar med stålställningar som kom på modet i mitten av 1800-talet. Jag förmodar att det mina hovdamer har är något som mer liknar senrenässansens konstruktioner med något åt tunnbandshållet som bildade utbyggda underkjolar.

Tänk er en bankettsal där hälften av de närvarande går omkring med vida, stela underkjolar som guppar omkring dem när de rör sig. Föreställ er sedan att alla dessa damer ska sätta sig till bords. Vad händer då? Flyger underkjolarna upp? Måste man ha specialkonstruerade pallar, som damerna liksom får lyfta kjolarna över? Någon som har några teorier?

Rapport från Bokmässan

Så har man varit på Bokmässan också. Hittade lite roliga böcker från Riksantikvarieämbetet och (såklart) ett av de antikvariat som fanns på plats. En Bo Baldersson och dikter av Fröding för 25 kronor styck, det blir liksom svårt att låta bli då. Stod och fingrade på en turistguide till Irak, utgiven någon gång på 60-talet, men avstod. Tog mig ett snack med Wela Förlag också, ett trevligt litet förlag som ger ut bra barn- och ungdomsböcker, varav jag har recenserat ett gäng på Catahya.

För övrigt är det höstdagjämning idag. Det betyder att vinterhalvåret är på ingång. Ja, just det. Vad kan det vara ute, 25 grader? Jag var trött på det redan för en månad sedan. Höst! Nu!

Istället för att skriva

Känner mig för okoncentrerad för att skriva idag. Det kan ju ha att göra med att jag har kommit till ett sådant där jobbigt stadium där jag måste tänka igen. Jag har nämligen skickat ut min hjältinna Melissa att undersöka en låst dörr, som leder henne på intressanta avvägar. Problemet är att jag inte till hundra procent är klar över exakt vilka avvägar. Hon kommer att få veta något av betydelse. Men jag har att välja på minst tre olika saker, och ingen aning om på vilket sätt denna information ska ges till henne.

Så istället har jag skrivit en recension och postat på Catahya (där den i ärlighetens namn inte syns än) och på Bokmonstret. Jag har uppdaterat länkarna här till höger, bara lagt in bloggar jag faktiskt läser nu för tiden till exempel. Elakt nog har jag inte som ni ser inte talat om vad det är för skumma länkar nedanför, ni får helt enkelt botanisera. Tyvärr finns den hemsida jag jobbar med inte med än, men tanken är ju att den ska ligga uppe när jag slutar min anställning om två månader, så den kommer!

För övrigt har jag varit i Vänersborg för första gången i mitt liv idag. Inte för jag såg så mycket av stan, jag körde igenom den och landade inne på Regionsmuseets lager. På väg hem lyckades jag köra fel och hamnade på 45:an istället för 44:an mot Uddevalla och E6. Jag orkade förstås inte vända. 45:an är såå tråkig att köra. Hungrig var jag också.

Anställd!

Jag har ju glömt att berätta, förresten... Jag har blivit anställd! Okej, det är bara en två månaders projektanställning, men det betyder hur som helst att jag får fortsätta jobba med mitt roliga projekt i två månader till, och jag får till och med en riktig lön för det! Go me!

Tester visar väl alltid sanningen, eller?

Your Inner Child Is Angry

You're not an angry person. But when you don't get your way, watch out. Like a very manipulative kid, you will get what you want. Even if it takes a little kicking and screaming.

How Is Your Inner Child?

Attans. Jag som just började känna mig avstressad och tillfreds. (Hittade testet via Marias blogg.)

Överansträngning

Att ordna stormöte är jobbigt. Förkylningen slog till med full kraft igår, så idag stannade jag hemma från jobbet (där jag för övrigt fortfarande inte vet om jag får vara kvar efter nästa vecka).

Jag har roat mig med att kollat upp lite av de länktips jag fick under helgen. Skojigast var helt klart Wiccan Wines, en ohämmat smal hemsida dedikerad till wiccanska vinkännare. Ni kan ju tänka er... Språket är hur torrt och überseriöst som helst. Stor humor. En av killarna bakom hemsidan ledde för övrigt en väldigt intressant vinprovning med oss under helgen.

Annars rekommenderar jag en titt på Gunilla Wänns hemsida. Gunilla dekorerade om en ganska trist scoutstuga till ett färgsprakande gudinnetempel med sina tavlor och tyger. En fantastisk bildkonstnär, jag hoppas att det stämmer som det står på sidan, att hennes bilder snart ska gå att köpa som kort och planscher.

För övrigt känns det faktiskt som höst i luften idag. Fast det är 20 grader varmt. Jag myser.

Till Jennifer

Min svägerska klagade över att det var länge sedan jag skrev i bloggen. Nöjd nu, Jennifer? ;-)

Att jag inte skriver betyder inte att det inte händer något i mitt liv. Snarare tvärtom - det verkliga livet tar så mycket energi att jag det känns som ett oöverstigligt hinder bara att logga in på Blogger. Vad gör jag då? Tja, det vanliga. Jag skriver, håller på med vad jag kallar en "romanskiss", där varje scen i mitt romanprojekt gås igenom och beskrivs. Känns som ett otroligt nyttigt sätt att se vad jag egentligen pysslar med och få en uppfattning om hur berättelsen så småningom kommer att arta sig. Hittills är jag mest fascinerad av hur vansinnigt mycket som verkar hända. Ändå oroar jag mig för att Romanen ska bli seg när den blir klar. Jag har aldrig varit mycket till actionförfattare - tänk om jag lägger ner all den här energin på ett projekt, och så visar det sig bli en seg soppa? Nåja, det borde inte bli en rörig soppa nu, åtminstone, det ska väl allt detta snöflingande (se tidigare inlägg) ha åtgärdat. När jag gått igenom alla scenerna ska jag försöka dela in dem i någon sorts kapitel, kanske stuva lite i ordningen, och sedan är det dags att börja skriva skarpt!

Jag tränar. Jag har faktiskt lyckats styrketräna varenda dag som jag bestämt mig för, till och med idag fast det kändes jättejobbigt. Så nu kan jag få sträcka lite på mig och känna mig duktig.

Jag ägnar en hel del tid åt Vitkaförbundets årsmöte, som kommer att gå av stapeln nästa helg.

Jag försöker redigera en novell och skriva en annan. Det går sakta men säkert framåt.

Jag jobbar. Och oroar mig över min framtid. Min praktikplats tar snart slut...

Jo, just det. Min novell Snöspår publicerades i dagarna i första numret av webbzinet Annanstans. Kika gärna in där. Fler bra noveller finns att läsa!

Och så damp ett recensionsex av Jorun Modéns debutroman Samael (utgiven på Wela förlag) ner i brevlådan nyss (nåja, en lapp om att ett Stort Brev fanns att hämta ut hos en tobakshandlare nära mig damp ner i postinkastet, you get the idea). Recensionsex är trevliga - gratis är gott gäller även böcker. Recensionen kommer att publiceras på Catahya och kanske på Bokmonstret.

Världens bästa söndagsnöje, enligt mig

Jag håller på att jobba mig igenom alla scener i Romanprojektet, gå igenom dem och bara beskriva vad som händer i dem. Det är så jäkla kul! Dels har jag upptäckt att jag faktiskt har ganska mycket skrivet som jag verkligen kan använda mig av, trots den förändrade intrigen. Jag har beskrivningar, repliker, kommentarer och små infogningar av fakta som jag är, hör och häpna, riktigt nöjd med! Dels känner jag att jag verkligen längtar efter att komma igång och skriva scenerna "på riktigt" - efter att ha arbetat mig igenom intrigen, persongalleriet och löst diverse logiska tveksamheter i snart två månader, längtar jag verkligen efter att få berätta den här historien som jag ha byggt upp. Bäst av allt är att jag tror på den nu. Det gjorde jag verkligen inte för ett par månader sedan...

Och så såg jag igår kväll att deadlinen till nästa Schakt blivit förlängd. "Jamen då kanske jag hinner skriva nåt i alla fall", tänkte jag, och nu har jag redan börjat skissa på en idé som ploppade upp i mitt huvud.

Jag undrar om folk tycker att jag är konstig när jag hellre sitter inne och skriver än umgås med kompisar och hittar på grejer på min fritid? Förmodligen. Men de har väl bara inte kommit på vilket världens roligaste söndagsnöje är. Och tur är väl det. Ni vet, vi är alla olika, etc, etc.

Nu ska jag fortsätta med scenerna. I nästa scen ska Melissa börja snoka efter mer fakta om det där rånmordet, samt kollidera med en man i röd jacka.

Draktämjarna, del 8

Kranic Bevergarm hittade efter visst besvär till gården varifrån Mella Bevergarms femtonåriga dotter just sades ha blivit bortförd av en bevingad drake och dess ryttare. Han hälsades med föga entusiasm av en trulig tonårspojke som förmodligen skulle sett trevligare ut som han inte drabbats av pubertetens förbannelser fett hår och finnar. Kranic hann inte besvara hälsningen förrän en mager kvinna kom utskyndande ur boningshuset med en brödkavel i högsta hugg.
”Mitt namn är Kranic Bevergarm”, började Kranic men blev genast avbruten.
”Vi har fått nog av främlingar här!” fräste kvinnan ilsket. ”Ge er iväg!”
”Jag ska inte stanna en sekund längre än nödvändigt, jag lovar, frun”, svarade Kranic kort och blängde på den otrevliga kvinnan. ”Jag vill bara veta en sak. Katriona, dotter till en viss Mella, bor hon här?”
”Bodde, om jag får be”, rättade kvinnan och snörpte på läpparna. ”Hon rymde med en fisförnäm karl som förmodligen är släkt till er – han hette visst också Bevergarm. På ett flygande monster. Hon skulle då alltid göra sig märkvärdig, den flickan! Hon är inte kvar här hur som helst, och hon är inte välkommen tillbaka, det kan ni hälsa henne om ni träffar på henne. Tack och adjö!”
Kvinnan vände på klacken och marscherade in i huset igen.
”Trevligt fruntimmer”, muttrade Kranic halvt för sig själv och halvt till ynglingen, som stirrade dumt på honom. Han undrade om det var en dräng eller en son i huset. Han liknade inte kvinnan särskilt mycket, förutom att hans hår förmodligen hade samma färg som hennes om man tvättade det. Han var lång och såg välgödd ut, vilket förstås talade för att han inte var någon dräng.
”Ursäkta, herrn”, sade nu denne yngling förläget, ”men… men vet ni vem den andre herr Bevergarm var?”
”Jag har mina aningar”, sade Kranic sammanbitet. ”Hurså?”
”Jag var där när han kom och pratade med Katriona. Han sade något till henne, något som … påverkade henne. Jag vet inte vad, jag var ute och hämtade öl, men när jag kom tillbaka var hon alldeles blek, och sedan kom mor, och då sade hon att hon aldrig mer skulle skura ett golv, och sedan kom draken och de flög iväg.”
Kranic blinkade medan han försökte hänga med i svängarna.
”Vad heter du, pojk?” undrade han.
”Darglad”, svarade denne.
”Kände du Katriona väl?” frågade han.
Ynglingen sträckte på sig.
”O ja, mycket. Vi var praktiskt taget förlovade.”
Något i hans tonfall avslöjade att han förmodligen ljög, eller i alla fall tänjde en smula på sanningen. För Kranics del spelade det ingen större roll.
”Då bryr du dig förmodligen om vad som händer med henne, eller hur? Aglasso Bevergarm är inte den han utger sig för att vara. Jag vill att du berättar absolut allt du kommer på om honom – och om hans drake.”
Darglad såg plötsligt riktigt orolig ut. Han drog ett djupt andetag och berättade från början om den mystiske främlingen och hans stora, gröna drake.
”Där ser man”, muttrade Kranic när han fick höra hela historien. ”Nåja, det är väl bara att sätta fart. Tack ska du ha, pojk. Tyvärr har jag inte råd att vara lika frikostig med silvret som den gode Aglasso.”
Han började gå.
”Vänta!” ropade Darglad efter honom. Kranic hejdade sig och kastade en blick över axeln.
”Vart ska ni?” frågade Darglad.
”Rädda Katriona”, svarade Kranic torrt.
”Då följer jag med”, svarade Darglad beslutsamt.

Skor är en flickas bästa vän

34 par skor. Jepp, så många har jag. Då är det inklusive gummistövlar, träningsskor, gamla jympadojjor med färgfläckar, vandrarkängor och två par ulliga inomhustofflor. Men där är också stövlar, kängor, sneakers, högklackat, gammalt och nytt.

Är 34 par skor mycket? Och är det en förmildrande omständighet att det mest är från Din Sko? Det dyraste paret är faktiskt vandrarkängorna, som gick på ca 1800 kr. Sedan är det bröllopsskorna på andra plats, och de kostade ändå inte mer än 850, vilket är betydlgit mer än snittvärdet på mina skor, gissar jag.

Några smakprov:


Vänster: Söta men ack så obekväma. Används bara när man ska gå korta sträckor.

Nedan: Dessa har jag praktiskt taget bott i under
sommaren.

Ovan: Nyinköp 1. Löjligt bekväma.

Höger: Däremot får nog de här bo i garderoben några år. Spetsigt är visst ute nu - dessutom är de vingliga som satan.

Nedan: Det svarta paret hade jag på studentbalen. Det var 1994 - tolv år sedan! Det röda paret är mina bröllopsskor.

Nedan: Nyinköp 2. Mormorskängorna är tillbaka! Jag är så lycklig!

Man skulle nästan kunna tro att det är höst

Har haft en massa energi och, framför allt, planeringslust de senaste dagarna. Det är den där känslan jag brukar få när sommaren börjar ta slut och hösten närmar sig. Den där tiden när jag alltid är redo att ta tag i nya projekt och göra allt det där jag inte orkade under våren och sommaren. Nu har jag faktiskt fortfarande semester (till på måndag), men ändå har den där höstkänslan redan infunnit sig.

Jag gissar att det har att göra med att vädret, efter att ha varit tropiskt några veckor, beslutat sig för att återgå till något som mest liknar normal svensk sommar (runt 20 grader och regnskurar), vilket just nu känns som rena rama september, i relation till för en vecka sedan. Jag undrar om jag kommer att bli besviken om det blir varmt igen? Men, sommaren var ju slut nu, liksom.

Exempel på hur min energi har tagit sig uttryck:

• Jag har börjat styrketräna, hemma visserligen, men lagt upp ett program för september ut som jag hoppas jag ska lyckas hålla.
• Jag har ägnat en massa, egentligen ganska onödiga timmar, åt att få ordning på kalendern i Outlook, vilket är ett smidigare instrument att planera min tid än min älskade filofax, eftersom det är lite lättare att göra ändringar utan en massa kladd och överstrykningar.
• Jag har kickat igång Bokmonstret igen.
• Jag har avslutat Steg Sju i Snowflake Method, alltså fått ordning på alla karaktärer. Det var mest en fråga om att gå igenom och sortera gammal information - tro mig, karaktärerna har jag koll på. Det är handlingstrådarna som är det stora trasslet. Men där känns det som om jag rett upp det mesta nu.
• Vidare har jag gått igenom all gammal information om Romanprojektet jag har liggande, uppdaterat en pärm jag fixade för länge sedan och slängt en massa irrelevant skräp från den tiden på historien var i sin allra tidigaste linda.
• Jag har släpat fråm alla mina skor ur garderoben, samt alla skokartonger jag kunnat hitta. Jag brukar förvara de flesta av mina skor, utom stövlar och skor jag använder mycket för tillfället, i kartongerna eftersom det är lite enklare att stapla dem utan att förstöra skorna. Problemet är att jag glömmer bort skor som faktiskt är fullt användbara när de ligger osynliga i kartongerna. Så nu ska jag genomföra det gamla indianknepet att ta kort på alla skor och klistra fast på kartongerna. Projektet lades dock oväntat på is när jag upptäckte att kamerabatterierna var döda och vi inte hade ngåra extrabatterier hemma. Hoppas jag fortfarande har lust att göra det imorgon - om inte annat eftersom halva vardagsrummet är belamrat av skor.

I helgen åker jag till Hultsfred. Det är väldigt roligt att säga det. Jag har ett flertal gånger fått frågan "va, Hultsfred, är det nu?". Ni vet, Hultsfred existerar faktiskt hela året. Det bor till och med folk där. Några av dem är släkt med min man.

(Och det känns för övrigt fortfarande jättekonstigt att kalla honom så. Det låter så - vuxet. Men det är roligt!)

Draktämjarna, del 7

Först en resumé (resuméer är en del av konceptet, för övrigt):
Katriona har alltså fått veta att hon, liksom sin mor och hela sin mors släkt, är född draktämjerska. Aglasso Bevergarm berättar också att hennes mors hemland Gavalon är hotat. Under tiden undrar Darglad mest vad det är som pågår och varför han har en sådan otur i kärlek.

Ett par minuter senare stod Darglad och hängde vid ytterdörren med armarna i kors. Herr Bevergarm hade druckit ur stopet, och Katriona hade fortfarande inte riktigt hämtat sig.
Då kom Elenda tillbaka. Hon tvärstannade i dörröppningen när hon fick syn på Bevergarm.
”Och vem är ni, om jag får lov att fråga?” krävde hon att få veta. Hon lät allt annat än vänlig. Bevergarm reste sig.
”Mitt namn är Aglasso Bevergarm”, svarade han med en elegant bugning. ”Det är frun i huset jag har äran att prata med, förstår jag?”
Elenda fnös ljudligt, men helt opåverkad var hon knappast av det gentila tilltalet, för hon riktade istället uppmärksamheten mot Katriona.
”Vad sitter du där för, din latmask? Sa jag inte åt dig att skura golven? Och vad har du gjort? Köksgolvet är fortfarande lika smutsigt som när jag gav mig av.”
Katrionas ögon blixtrade när hon reste sig upp.
”Det är inte smutsigt”, sade hon med kall röst. Elenda såg chockerad ut. Så hade Katriona aldrig vågat tilltala henne förut! ”Jag skurade det i förrgår, och dagen innan dess också. Du tvingar mig jämt att göra en massa saker som inte behövs, bara för att hålla mig i arbete. Men det är slut på det nu! Nu ger jag mig iväg, och du kan inte göra något för att stoppa mig!”
”Hör nu här, unga dam…”, började Elenda, högröd i ansiktet av raseri, men Katriona lyssnade inte på henne utan rusade ut på gården. Aglasso Bevergarm reste sig och följde efter med ett roat småleende. Darglad och Elenda rusade också ut, lagom för att se Bevergarm sätta fingrarna i munnen och ge ifrån sig en gäll vissling. Strax hörde de ljudet av tunga vinglag i luften, och när draken landade på gårdsplanen så att hönsen for åt alla håll, kunde inte ens Elenda hitta ord.

Katriona flämtade till när hon såg draken. Dess kropp mätte åtminstone fem meter, och svansen var minst lika lång. De enorma vingarna liknade fladdermusvingar, men glittrade i silvergrönt. Själv drakkroppen var mörkare, mer smaragdgrön. Dess ögon var stora och gula, och en tunn slinga rök steg ut ur dess ena näsborre. Den bar en sorts sadel med ryggstöd och ett par rejäla sadelväskor, men inget betsel och inga tyglar. Katriona kunde inte föreställa sig att den skulle tillåta något sådant. Den buffade kärleksfullt på Aglasso Bevergarm.
”Har du ingen packning, Katriona?” frågade denne. ”Några ägodelar?”
Katriona skakade på huvudet med ett leende.
”Nej, det finns inget jag vill ta med mig härifrån.”
Bevergarm räckte henne handen och hjälpte henne upp i drakens sadel. Han satte sig bakom henne, och strax därpå steg draken mot himlen. Katriona var skräckslagen och överlycklig på samma gång. Hon klamrade sig fast i sadeln, för det hisnade i magen när hon tittade ner, men samtidigt kunde hon inte låta bli att skratta, för där nere på gårdsplanen stod Elenda och hennes vedervärdige son med hakorna i marken. Äntligen var Katriona fri! Äntligen skulle hon få leva det liv hon var ämnad för – det hade hon förstått i samma stund som hon fått syn på draken.

Regnvädret kom tillbaka den kvällen. Vid det laget hade skvallret redan spridit sig. Främlingen med silvermynten hade tagit med sig Katriona – på en drakrygg! Drakar hade inte setts till i trakten i mannaminne, än mindre någon som kunde tämja dem och rida dem.
”Men det förklarar onekligen hur han kom hit, den där mannen”, anmärkte Garlick till Sivan, som just höll på att stänga fönsterluckorna inför det annalkande ovädret. En av dem stod redan och slog för vinden, som hade friskat i. Sivan grep tag i den, men bankadet fortsatte.
”Det där är dörren”, sade hon. ”Det var värst vad folk envisas med att komma hit när det är oväder ute. Går du och ser efter vem det är, Garlick?”
Garlick gick ut och öppnade dörren. Där stod en kortvuxen, svartmuskig karl med slokhatt och en kappa som var täckt med resdamm och fuktig av regnet. Mannen drog av sig hatten med en häftig rörelse och avslöjade ett par svarta ögon under buskiga ögonbryn och ett ansikte som var vanprytt av ett långt ärr, som löpte från vänstra ögonvrån och ner över kinden mot hakan. Han verkade stressad och uppjagad.
”Mitt namn är Bevergarm”, sade han, ”och jag söker en person som heter Mella eller åtminstone någon från hennes familj. Hon gifte sig med en bonde här från trakten för sexton år sedan. Vet ni vem jag menar? Det är av yttersta vikt att jag kommer i kontakt med henne så snart som möjligt.”
Garlick stirrade förvånat.
”Mella är död”, sade han. ”Hon dog för flera år sedan… men hörni, det har redan varit en karl med ert namn här och frågat efter henne.”
Mannen ryckte till och gav ifrån sig en svordom.
Aha, tänkte Garlick. Han försökte sig på en bluff, men se den gubben gick inte!
”Den här mannen”, sade främlingen, ”hur såg han ut? Han råkade inte vara lång och mager, med gråsprängt hår och pipa i käften?”
”Jodå”, sade Garlick, ”och belevad och frikostig med mynten var han. Vårdat språk hade han också.”
Det sista var menat som en anmärkning, men främlingen verkade inte ta åt sig.
”Så Mella är död… vilken otur”, sade han istället och suckade.
”Ja, men dottern hennes lever ju”, sade Garlick. ”Följde med den där herr Bevergarm, gjorde hon. På en drake, tänka sig!”
Det var tydligen oväntade nyheter. Mannen stirrade på Garlick som om han just förkunnat världens undergång.
”Vad – sa – ni?” pressade han fram med en ansikte förvridet av vad Garlick tolkade som ilska. Garlick backade instinktivt.
”Ja, det är vad jag vet”, skyndade han sig att säga. ”Vill herrn veta mer så får han fråga fru Elenda och hennes son, på gården där Katriona bodde.”
Han gav en vägbeskrivning till gården. Den svartmuskige karlen tryckte hatten på huvudet och skyndade ut igen. Garlick drog en suck av lättnad och låste dörren.
”Nu, Sivan, ska du få höra något konstigt”, hojtade han medan han återvände till sin fru i köket.

Stjärnvinst

Var på Liseberg igår med Christian. Trots megalånga köer lyckades vi åka allt vi ville, inklusive den underbara träbanan Balder två gånger. Men bäst av allt var förmodligen att vi vann en stjärnvinst på Kexchokladhjulet. Mitt livs första stjärnvinst! (Nu hade de iofs ändrat systemet på det hjulet så att det var dyrare att spela och man bara kunde vinna stjärnvinster, men men...) Så när jag knatade hemåt med en gigantisk låda Kexchoklad under armen var jag lycklig.

Det är skönt att kunna bli glad av så lite.

Nu har jag ätit upp den första Kexchokladen av 36.

Semesteravkoppling med förhinder

Inledde semester med en nästan oanständigt lång sovmorgon. Eller rättare sagt inledde jag semestern igår kväll med att gå ut och dricka öl (eller snarare ett par drinkar) med några kompisar, åka hem ganska tidigt, krypa upp i soffan med te, mackor och whisky och läsa "det-finns-alltid-folk-som-har-det-värre"-romanen Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger. Inte världens mest välskrivna roman, men tillräckligt underhållande och bisarr för att den ska vara svår att lägga ifrån sig. Jag fortsatte att läsa ett par timmar efter att jag hade gått och lagt mig - när hände det senast? - och vaknade sedan visserligen både kvart i sex (när jag brukar gå upp på vardagarna) och halv nio (ungefär när jag brukar försöka gå upp på helgerna), men somnade lycklgit om igen och väcktes halv tolv av att Christian ringde.

Han blev nog rätt förvånad över att han väckte mig. Det är liksom inte jag som är den morgontrötta nattugglan i vår familj.

Sedan läste jag en timme till innan jag gick upp och åt frukost, eller brunch snarare.

Och nu är jag irriterad.

Jag har nämligen beställt ett gäng böcker som har nu har inkommit till vår lokala s. k. post/kiosk/spelbutik. Jag vet att stället stänger tidigt på vardagarna, så jag har inte ens brytt mig om att försöka hämta böckerna efter jobbet, så jag tog en promenad ner idag istället. Visst, jag var väl rätt så sen i starten, men jag tänkte att de kan ju omöjligt stänga före klockan fem en lördag.

Jodå. De stängde tre. Jag var väl där fem över.

Det värsta i sådana situationer är egentligen inte att jag inte fick uträttat mitt ärende, utan att man är maktlös. Det finns absolut ingenting man kan göra. Jag hade inte ens någon att beklaga mig för (det är därför jag gör det nu istället). Så medan jag gick tillbaka och kände en lätt värk nypa tag i ena axeln, spelade jag upp en arg insändare i mitt huvud. Det hjälpte lite, värken försvann i alla fall, och jag försökte övertyga mig själv om att min promenad inte hade varit helt meningslös, jag fick ju ändå lite luft och röra på mig, och slängde skräp, och förresten är det ju inte som om jag är stressad och har mycket att göra idag.

Konstigt nog hjälpte det också lite grann, men uppenbarligen inte helt. Eftersom jag som sagt fortfarande var tvungen att beklaga mig här...

Intrigtrassel och resebilder

Håller fortfarande på med Snowflake Method, och nu är det riktigt besvärligt. Vissa trådar har fått helt nya uppslag och känns jättebra. Andra - tyvärr berättelsens verkliga huvudtrådar - känns dessvärre som om de bara blir mer och mer tilltrasslade ju mer jag tittar på dem. Jag trodde jag hade ett par bra sätt att reda ut det hela - nytt motiv till ett mord som mest bara var förvirrande för alla inklusive mig förut, lite nya idéer om upplägg och så vidare - men nu sitter jag där igen. Handlingar saknar poäng, saker verkar göras på krångligast möjliga vis, och jag blir mer och mer rädd att hela intrigen är bortom all räddning och att jag har lagt ner typ fyra år av mitt liv (ok, jag har inte skrivit aktivt i fyra år, men ändå) på något som är ren dynga.

Nej, inte tänka så. Jag har faktiskt några riktigt intressanta karaktärer som jag tycker är värda en berättelse, om jag så ska arbeta om hela *pip* intrigen från början.

Morr.

Jag får väl muntra upp mig själv och alla andra med ett par bilder från vår bröllopsresa i Toscana istället.

Arlanda. Christian skelar inte sådär egentligen. Mitt smycke har min kompis Lisa gjort. =)

På toscansk mark.

Cinque terre. Och ja, på den där stigen gick vi.

Siena. Jag vill poängtera att jag har höjdskräck. Trots det var jag faktiskt uppe i tre torn av fyra möjliga. Tornet jag bangade var ett visst lutande torn...

Christian är inte ett dugg trött på italiensk renässansarkitektur, nej då, inte alls... ;)

Draktämjarna, del 6

Darglad kom sig inte för att protestera, utan började genast gå efter öl åt mannen. Det var inte förrän han stod ute i boden och nästan hade fyllt gamle Kabruls stora söndagsstop, som han insåg att han hade lämnat Katriona ensam med främlingen. Han svor åt sin egen dumhet och tänkte att hans mor förmodligen skulle ha snäst åt främlingen att det här minsann inte var en krog, utan öl, det fick han köpa på värdshuset. För en kort stund saknade han Elenda och önskade att hon ville dyka upp. Han skyndade in i köket igen med ölstopet, bara för att se Katriona sitta förstummad vid bordet med händerna knäppta framför sig. Hennes stora, blå ögon var uppspärrade.
”Vad är det som händer?” utbrast Darglad utan att tänka sig för, för Katriona såg ut att befinna sig i ett chocktillstånd. ”Har ni gjort henne något ont, då ska ni få…”
”Lugna dig, min unge man”, skrattade herr Bevergarm och tog en djup klunk ur stopet. ”Jag har bara gett henne några nyheter som hon måste ta ställning till. Det är ingen fara med henne.”
Katriona såg verkligen mycket blek ut. Hon vred på huvudet och såg på Darglad, för en gångs skull utan motvilja – hennes blick var snarast tom.
”Det är ingen fara med mig”, upprepade hon och pressade fram ett leende. ”Ingen fara alls.”

”Jag ska fatta mig kort, Katriona”, hade Aglasso Bevergarm sagt så snart Darglad hade lämnat rummet. ”Men jag vill börja med att säga hur förvånad jag är över att inte Mella har berättat något om sin bakgrund och vad det innebär för dig. Kom och sätt dig, är du snäll.”
Bevergarm verkade mycket mindre överlägsen när Darglad inte längre var närvarande. Katriona misstänkte att det var någon sorts fasad han spelade upp. Hon drog ut en stol och satte sig försiktigt.
”Essensen av det hela är följande”, började Bevegarm. ”I Gavalon har de styrande ätterna vissa plikter att uppfylla, i de flesta fall kopplade till olika särdrag och egenskaper hos släktmedlemmarna. Dessa går i arv – du bör alltså ha ärvt din mors egenskaper.”
”Jag har inga särskilda egenskaper…”, började Katriona förvirrat, men Bevergarm tystade henne med en gest.
”Bevergarm är en utdöende ätt. Faktiskt består den i nuläget endast av mig själv, min åldrande far, samt dig, dyra Katriona. Vi är de enda levande personerna som äger Bevergarmarnas unika egenskaper.”
”Det låter helt otroligt, herrn”, sade Katriona. ”Det är verkligen inget särskilt med mig.”
”Det är bara för att du inte har haft chans att använda dina krafter i praktiken. Dina krafter behövs i Gavalon. Det är ett land i kris. Och jag vet att det finns fler som letar efter dig – eller snarare din mor egentligen – i detta nu. Vill du följa med mig till Gavalon och återerövra ditt arv, Katriona?”
”Nu?” frågade Katriona överraskat.
”Ja, helst”, sade Bevegarm.
”Men… ni har fortfarande inte berättat vad de där egenskaperna är för några, herrn”, sade Katriona. Hon visste inte riktigt om hon trodde på vad Bevergarm just berättat.
”Katriona – du är en draktämjerska”, svarade Bevergarm och lutade sig tillbaka med korslagda armar.
I samma stund kom Darglad inklampande med ett skummande ölstop i näven.

Ordspråk

En av de vanligaste klyschorna man kan se i platsannonser är att man söker en person som kan ha många järn i elden. Detta ses som något positivt.

Idag läste jag hela ordspråket, som det ser ut i sin medeltida version. Den många järn i elden har, han kan ej sköta dem alla.

Hmm.

Propplösning

Jag tror att vitter kan ha gjort mig en stor tjänst, även om det känns lite jobbigt just nu. Hon tipsade nämligen om något som kallas the Snowflake Method. Säga vad man vill om hurtfriska amerikanska "YOU-can-do-it"-råd (och jag vet inte om jag tycker den där snubbens böcker verkar särskilt lockande heller), men hur som helst tyckte jag grunddragen i metoden lät rätt vettiga, så jag bestämde mig för att prova metoden på Romanprojektet, som just nu lider av problemet Jättepropp.

Sagt och gjort. Jag har arbetat mig igenom de första två stegen, som i stort sett går ut på att sammanfatta romanens intrig väldigt mycket, och redan insett flera saker:

1. Min intrig spretar tidsmässigt. Två av mina fyra huvudpersoner gör entré när handlingen tar fart på allvar. En huvudperson har ett mycket viktigt inlägg ett par månader tidigare, och har på köpet begåvats med lite bakgrundshistorier. Och den fjärde - tja, det känns just nu som om det mesta som händer henne händer innan saker händer resten av personerna. Inte bra. Det blir nog till att döda mina älsklingar och ta fram stora redigerarsaxen.

2. Min intrig spretar handlingsmässigt. Jag har slängt in diverse småtrådar jag egentligen inte riktigt vet poängen med, en del av misstag och en del hade jag förmodligen en tanke med en gång i tiden. Och eftersom det alltid går att motivera också små meningslösa trådar utan slut ("den scenen visar ju på varför X har så mycket fördomar om folk från Y!") så har de blivit kvar. Redigerarsax fram!

3. En av mina hjältinnor är en rätt effektiv och handlingskraftig typ (jo, hon har negativa sidor också!). Ändå tillbringar hon drygt tio dagar med att lalla runt och dra ungefär lika många slutsatser om sitt uppdrag som en normal människa skulle göra en vanlig arbetsdag. Lite omstuvning i upplägget, tror jag bestämt.

4. En annan av mina huvudpersoner är alldeles för ointressant. Som tur är är han ganska lätt att göra lite mer intressant.

Tack, vitter. Nu får jag göra om alltihop igen. Och det är ditt fel! ;D

Draktämjarna, del 5

Katriona hade varit borta längre än vanligt, noterade Darglad när hon återvände, andfådd och rödkindad. Elenda hade också noterat det.
”Var har du hållit hus, lata flicka!” fräste hon så snart hon fick syn på Katriona. ”Drällt omkring med bydrängarna, onekligen.”
Katriona log bara. För en gångs skull verkade hon inte låta sig slås ner av Elendas dåliga humör. Darglad kände hjärtat bulta inom sig. Om hon nu var så nöjd och glad, då hade han kanske sin chans!
Elenda satte genast Katriona i arbete med att skura golven. Själv försvann hon iväg på något ärende – till Lövkulla, förmodade Darglad. Han skyndade iväg lagom för att se Katriona stå och slita med de tunga spännerna vid brunnen.
”Jag kan hjälpa dig med det där”, erbjöd han sig med vad han hoppades var ett sympatiskt leende.
”Jag klarar mig själv”, muttrade Katriona. Hennes glada humör verkade ha försvunnit så fort Darglad kom inom synhåll.
Varför anstränger jag mig egentligen? undrade han för sig själv. Hon är otacksam och otrevlig – kanske har hon verkligen träffat någon käresta i byn, det är därför hon är så glad!
Han betraktade Katrionas finskurna anletsdrag och det nattsvarta håret, vars ymniga lockar föll ner i hennes ansikte. Hon var så vacker, det var klart han inte var god nog åt henne. Hon hade nog hittat sig någon stilig pojke i byn. Kanske smedens son, han var lång och bredaxlad och skulle ta över smedjan efter sin far. Eller den där blondlockige typen som tillhörde bonden Grahams stora barnaskara – Darglad hade förstått att han var populär hos flickorna. Kanske hade Katriona rentav lyckats fånga blicken hos någon av borgherren Riddar Vetos söner – de red ibland genom byn när de var ute på jakt, två högvuxna ynglingar med nobla drag och nedlåtande miner. Darglad hatade dem, och smedsonen och Graham den yngre.
Katriona kände väl att han tittade på henne, för hon vred på huvudet och rynkade de smala ögonbrynen.
”Sluta stirra på mig”, sade hon hetsigt. ”Låt mig vara ifred!”
Hon lyfte upp de fulla hinkarna och började gå med dem upp till huset så fort hon kunde. Vattnet skvalpade ut åt alla håll. Darglad skyndade efter henne, och utan att bry sig om hennes protester befriade han henne från hinkarna. Hon lät honom till slut bära dem, men hon såg inte glad ut.

Darglad hade precis ställt ner hinkarna på köksgolvet och lämnat Katriona åt sitt öde, när en främmande gestalt kom släntrade uppför gårdsplanen. Det var en mager karl i slängkappa och höga stövlar som såg illa medfarna ut, som om han hade vandrat långt. Hans svarta hår var gråsprängt, och Darglad skymtade ett svärd vid hans sida.
”Vem är du?” hojtade han åt karlen.
”Mitt namn är Bevergarm, Aglasso Bevergarm”, svarade denne och stannade. ”Jag söker den unga fröken Katriona.”
”Hon är i köket och skurar golven”, sade Darglad misstänksamt. ”Hurså?”
Främlingen svarade honom inte, utan nickade bara som tack för upplysningen och stegade vidare mot huset. Darglad skyndade efter. Elenda skulle bli vansinnig om hon fick veta att en okänd främling hade besökt hennes hatade styvdotter – och ännu värre om hon inte fick reda på vad hans ärende hade varit!
”Det är nog min mor ni söker”, försökte Darglad. ”Elenda Vantdotter. Det är hon som är frun i huset, kan man säga. Ja, egentligen är gården min.”
Främlingen saktade inte på stegen, men han vred på huvudet och höjde ena ögonbrynet.
”Jaså”, sade han. ”Jag fick intrycket att det var Katriona som var dottern i huset.”
Darglad visste inte riktigt vad han skulle svara på det, så han stammade något och rev sig förvirrat i huvudet. Den världsvane främlingen fick honom att känna sig dum och osäker – och egentligen hade han ju helt rätt om Katriona. Men gården hade ju testamenterats till honom, Darglad, och oavsett vad nu orsaken var till det, så var det uppenbarligen hans styvfars sista vilja, och den måste ju respekteras.
Nu gick främlingen in genom dörren, och Darglad skyndade på för att inte missa något som sades.
Katriona var upptagen med att knäskrubba i hörnet vid spisen och hörde först inte att de kom in. Darglad svalde hårt vid åsynen av hennes smidiga höfter som rörde sig rytmiskt i takt med skurandet och såg genast bort- medan han försökte tänka på något annat. Aglasso Bevergarm harklade sig med oberörd min. Katriona såg sig om och flög genast upp när hon fick syn på främlingen.
”Herr Bevergarm!” utbrast hon förvånat. Tydligen var han ingen främling för henne. ”Är ni redan här?”
”Som synes”, sade mannen. Han knäppte av sig slängkappan och slog sig ner vid bordet, helt tydligt beredd att stanna en stund. ”Hörni, unge herrn – vad var det ni hette?”
”Darglad, herrn”, sade Darglad, avväpnad av mannens självklara attityd.
”Kanske ni kan ordna ett stop öl åt mig?” Mannen slängde upp ett silvermynt på bordet.

Har längden någon betydelse?

Jag har insett att jag har ett favoritformat.

Jag har ofta problem med noveller. Det blir för långa. Jag vill berätta så mycket att jag har svårt att skära bort, korta av, plocka undan irrelevant krafs från kärnhistorien, eftersom det irrelevanta krafset (åtminstone delvis) inte är särskilt irrelevant utan är det som berättar vad som händer på insidan av mina karaktärer, eller beskriver stämningen, eller miljön, eller intrigen. (Jag har en tendens att skapa "för långa" intriger för kortare noveller.) När jag skriver noveller till tävlingar får jag nästan alltid slåss mot begränsningar i stil med "högst 8 000 ord".

Jag har också problem med romaner. Framför allt att ha så mycket tålamod och ge dem så mycket tid att jag faktiskt lyckas avsluta dem någon gång. Jag har ett par avslutade romaner i byrålådorna, grejer jag skrev som tonåring och aldrig tänker visa någon eftersom de är katastrofalt dåliga på många sätt (svajigt språk, schablonartade karaktärer, you name it). Men så här i språkligt mer mogen ålder har jag hittills aldrig lyckats avsluta en roman. Mitt Romanprojekt som jag beklagar mig över här ibland är närmare fullbordan än något annat före det, och det är kanske till en tredjedel klart. Högst.

Däremot har jag upptäckt att när jag ger mig själv tid att skriva klart den sortens projekt som blivit liggande för att jag ganska snabbt insåg att de skulle bli för långa för noveller, men som jag heller aldrig haft några större ambitioner med, då förvandlas de till långnoveller, eller kanske kortromaner - terminologin där har jag ingen större koll på, och den är inte heller särskilt intressant tycker jag. Glöm inte bort att du är ett djur och nyligen avslutade Minnen och demoner är kortisarna i samlingen, de klockar in på 12-13 sidor var, eller ca 41 000 tecken inklusive blanksteg. Såpan Gruk & Tinuviel, som väckte viss förtjusning på Catahya förra året, är lite längre, ca 56 000 tecken eller 16 sidor. Sagan Enhörningsritt är på 25 sidor eller nästan 82 000 tecken, och det jag skriver på just nu, en hopplöst romantisk orgie i älvor och magi kallad Bergtagen, kommer att bli ännu längre - men inte särskilt, för jag har just nått den vändpunkt som kommer att leda till slutet. Drakhistorien jag plågar er med här på bloggen är ett annat exempel.

Vad gör man med sådana här historier? En hel del av dem har förvisso en tendens att vara ganska klichéartade och romantiska - de bättre idéerna sparar jag till romanprojekten, eller skär av och omformar till kortare noveller. De här längre berättelserna är samtidigt skönt prestigefria att skriva. Och de flesta är faktiskt inte lika språkligt otäcka som Draktämjarna - det skulle vara Gruk & Tinuviel, då. Den led också av grav adjektivsjuka och var frikostigt strösslad med Tom Swifties. Men eftersom jag nu trivs med formatet så är det lite synd att de här berättelserna är för långa för de flesta tävlingar och för att de flesta tidskrifter ska vilja publicera dem, och för korta för att funka som självständiga böcker.

Jag får helt enkelt satsa på en novellsamling, tror jag. Med långa noveller.

(Jag är förresten väldigt nyfiken på hur många Google-träffar titeln på det här inlägget ger...)

Sjuk. Igen.

Förkyld igen. Jag har varit det pinsamt ofta sedan jag började på nya jobbet i mars. Och varifrån kom det? Jag var jättepigg igår ända tills jag skulle gå och lägga mig (ok, det där lät dumt, men ni förstår nog vad jag menar). Då hade jag plötsligt ont i halsen och begynnande munsår och konstigt ont i nacken. Imorse släpade jag mig till jobbet, men gav upp vid halv elva.

Det är där det pinsamma kommer in. Jag kommer till jobbet, hälsar glatt på folk 8fast jag helst vill gå hem och lägga mig) slår mig ner vid min arbetsplats och pratar sedan i stort sett inte med någon under en halvtimma eller så (förutom enstaka "hej" till nyanlända kollegor). Jag ringer några samtal och anstränger mig för att låta pigg och trevlig medan jag pratar i telefon. Jag skulle sedan använda faxen för första gången och bad en kollega om hjälp, utan att beklaga mig över min huvudvärk eller mina två (2!) munsår eller det faktum att min hals kändes alldeles tjock.

Sedan reser jag mig, packar ihop min saker, och försvinner ut genom dörren efter ett kort "jag mår dåligt, jag orkar inte vara kvar, hejdå".

Paranoid som jag är undrar jag vad de sa om mig efteråt.

Nu har jag förresten slagit nytt världsrekord i munsår. Jag har tre (3!!!) stycken. Munsårsplåster över hela munnen, känns det som. Äckligt men sant.

Draktämjarna, del 4

Den obligatoriske piprökande mannen i värdshusets hörn visade sig till läsarens stora (nåja) förvåning veta något om Katrionas döda mor med den mystiska bakgrunden. Men nu ska vi vända blickarna till en plats långt, långt från Smyghåla...

I ett dystert slott bortom bergen stod en kvinna och betraktade sin spegelbild medan hon borstade sitt långa, gyllenblonda hår. Hon mötte blicken ur sina egna gröna ögon och log med sina perfekt fylliga läppar.
Snart skulle hennes jägare återvända med sitt byte.
Kvinnan lade ifrån sig hårborsten och rättade till sin gröna klänning. Hon höjde en ringprydd hand med välformade naglar och pekade på spegeln.
”Visa mig honom”, sade hon.
Spegelbilden suddades ut i en skimrande virvel. När den klarnade igen visade den en man som satt i ett mörkt rum. Han såg plötsligt upp, som om han märkte vad som skedde.
”Åh, är det ni, milady”, sade han.
”Nå? Har du nyheter till mig?” sade kvinnan otåligt.
”Visst har jag det, milady. Det ser ut att ha tillstött vissa komplikationer.”
”Komplikationer?” upprepade kvinnan med uppretat tonfall. ”Vadå för komplikationer? Se till att lös dem! Jag har inte all tid i världen.”
”Naturligtvis, milady”, sade mannen med trumpen min. ”De problem som finns går säkert att lösa. Ge mig bara några dagar till, så ska ni se att ordnar sig.”
Kvinnan framför spegeln gjorde en irriterad grimas, men ryckte sedan på de vita axlarna.
”Nåja”, sade hon. ”Se bara till att ordna allt. Fort.”
Hon gjorde en gest med handen. Mannen försvann och spegeln visade strax hennes egen vackra spegelbild. Hon betraktade sig själv ett par minuter.
”Manfred!” ropade hon. En välbyggd ung man med brunt lockigt hår kom snart in i rummet.
”Jag är uttråkad”, förkunnade kvinnan. ”Hitta på något att underhålla mig med.”
Manfred log ett infernaliskt leende.

Darglad mockade åt grisarna. Han var olycklig. Han blev för varje dag mer och mer övertygad om att Katriona faktiskt avskydde honom, men han visste inte hur han skulle göra för att få henne att ändra sig. Han hade försökt vara trevlig och pratsam, men hon vände honom bara ryggen och gick därifrån. Han hade försökt ge henne saker, äpplen och blommor och en gång när det var marknad i byn hade han till och med köpt några fina gula sidenband. De skulle ha varit så vackra i hennes svarta hår, men hon hade bara tagit emot dem med sur min och aldrig använt dem. Och när han försökte göra som de andra pojkarna i byn, fälla en flirtig replik med någon undermening, då stirrade hon bara på honom med äcklad min.
”Vad ska jag göra?” suckade Darglad till den stora suggan. Hon brydde sig inte om honom, utan fortsatte grymtande att böka runt i tråget med mat.
Till råga på allt visste Darglad att hans mor inte ville att han skulle bli mer vänskaplig med Katriona, så där hade han inget stöd att vänta. Annars hade Elenda säkert tvingat Katriona att vara vänligare mot Darglad. Elenda tycktes vara den enda som kunde få den flickan att lyda.
Elenda var över huvud taget bra på att få folk att lyda. Det fanns visst en rik bonddotter i grannbyn som var ensam arvtagare till en stor gård. Elenda hade varit på besök där några gånger, och Darglad betvivlade inte att han skulle tvingas gifta sig med den där flickan. Nåja, det fanns värre öden. Flickan från Lövkulla skulle kanske inte titta på honom med samma äcklade förakt som Katriona. Men vad hjälpte det, när Katriona var allt han ville ha här på jorden?
Darglad undslapp sig ännu en djup suck.

Städa!

Jag gillar att städa.

Eller rättare sagt, att städa är skittråkigt, om vi pratar det där nödvändiga dammsugandet, toalettvättandet, undanplockandet och så vidare som man måste göra alldeles för ofta om man nu har bestämt sig föra tt inte bo i en dammig svinstia. Det jag gillar är att storstäda.

Ibland får jag nämligen ett ryck och bara måste städa. Dammtorka även på de där hyllorna högst upp, rensa i det där skåpet där vi bara skyfflat undan saker i ett par år, svabba golven ordentligt. Vädra sängkläderna och inte bara byta lakan. Jag fick ett sånt ryck nu i fredags. Idag är jag så klar som jag tänker bli den här helgen (nästa helg är vi två, så då gör vi resten) och det känns så skönt. Det luktar gott i lägenheten. Skrivbordet är inte dammigt längre. Det ligger inte en massa halvuppackade bröllopspresenter på vardagsrumsgolvet längre (nåja, ok, ett gäng glas i sina kartonger och en grill, men det är i alla fall relativt lite).

Nej, men om man skulle ta och läsa igenom de där novellerna jag hade tänkt skicka till lite folk.

Igång

Yes! Igång med skrivandet igen. Eller, nåja, ikväll har jag snarare gått igenom både Romanprojektet och lite noveller och annat. Jag har inte skrivit mer än kanske ... tre ord. Och rättat ett par stavfel. Men jag är igång mentalt - vilket är nog så viktigt efter bröllop, semester och andra små distraktioner.

Det hjälper förstås att datorn funkar igen. Den har legat nere några dagar. Fel på drivrutinerna, tydligen. Tusen tack, Micke, för att du har fixat!

Sommarsolstånd

Skulle ha firat sommarsolståndet idag, men jag bangade. Jag är så vansinnigt trött. För sena kvällar och sviterna av för mycket stress förmodar jag. Istället har jag tillbringat 45 minuter i telefon med datorkunnig kompis utan att lyckas klura ut varför vår stationära dator inte går att starta. Och nu slökollar jag på "Före detta fruars klubb" och dricker mjölk och äter choklad.

Sommarföljetongen fortsätter: Draktämjarna, del 3

Resumé: Den föräldralösa Katriona mjölkar kor och skrubbar golv åt sin elaka styvmor medan hon försöker undvika styvbrorsan Darglads närmanden. Samtidigt har en mystisk främling anlänt till värdshuset i Smyghåla...

Så här dags var det i stort sett tomt i Gröna Grodans inrökta lokaler, men i en dunkel vrå satt en man i mörka kläder och rökte pipa. Hans ansikte låg i skugga, men när Katriona kom närmare reste han sig för att hälsa henne, och då kunde hon se honom bättre. Det var en magerlagd man i fyrtioårsåldern, med skarpskurna anletsdrag och genomträngande blå ögon. Han granskade henne utan att le.
”Ja, att du är Mella Bevergarms dotter är det inget tvivel om”, sade han torrt. Katriona rynkade förbryllat ögonbrynen. Hon hade aldrig hört sin mor kallas vid det namnet – faktiskt kände hon sin mor bara till förnamnet.
”Jag heter Aglasso Bevergarm”, sade mannen. ”Jag är din mors kusin från Gavalon. Du känner väl till Gavalon?”
Katriona hade aldrig hört talas om Gavalon, men hon tyckte att det påminde henne om något avlägset, som en saga hon hört i sin barndom.
”Jag är ledsen, herr Bevergarm”, sade hon, ”men jag känner inte till något Gavalon. Och jag har aldrig hört min mor nämnas med det efternamnet.”
Aglasso Bevergarm gjorde en förvånad min. Det hade han inte väntat sig.
”Menar du att din mor har undlåtit att berätta om ditt arv?” utbrast han. ”Nog för att hon bröt med oss alla när hon gav sig av, men nog trodde jag hon skulle berätta för sin egen dotter om vad som kom henne till del!”
Katriona blev alltmer nyfiken. Ett arv? Hon började genast fantisera om att hon skulle ärva en stor summa pengar och ett fint herresäte – kanske skulle hon kunna använda sin nyvunna makt till att köra bort Elenda och hennes son från sin faders gård!

Aglasso Bevergarm å sin sida var konfunderad. Han hade för det första räknat med att träffa Mella, men nu när hon dessvärre visade sig vara död, hade han ändå väntat sig att kunna diskutera sitt ärende med hennes dotter och arvinge. Han hade ju förberett det hela så noggrant – han hade till och med slösat sitt silver för att uppnå önskad effekt.
”Jag tror vi har en hel del att prata om, kära Katriona”, sade han bestämt. ”Vill du inte slå dig ner och äta med mig?”
”Åh, herrn, det önskar jag att jag kunde. Ni verkar ju ha en del att berätta om min mor – jag skulle vilja höra allt om hennes familj – men jag kan inte stanna. Min styvmor väntar mig tillbaka så snart som möjligt. Jag ska bara lämna grönsakerna och äggen här till fru Sivan, sedan måste jag ge mig av igen.”
Aglasso rynkade förargat på ögonbrynen. Ytterligare en missräkning.
”Nåja”, sade han, ”säg mig då när du har tid att träffa mig. Annars får jag väl göra ett besök på gården.”
Katriona såg för sig hur den här främmande herrn svepte in i Elendas kök med sin långa slängkappa och sina silvermynt, och den scenen framstod plötsligt som riktigt tilltalande.
”Ja, vet ni vad”, sade hon med ett leende, ”kom och besök mig på gården. Ni följer bara vägen längs ån, så ser ni det, en stor, rödmålad gård uppe på en höjd till vänster om vägen. Kom när ni har tid. Nu måste jag gå.”
Hon knixade och skyndade ut i köket till Sivan, som väntade nyfiket.
”Nå, vad sa han?” undrade värdshusvärdinnan ivrigt. Katriona berättade kort att Aglasso Bevergarm kom från plats som hette Gavalon och hade känt hennes mor, och hade tydligen en del att berätta.
Av någon anledning kändes det onödigt att nämna deras släktskap.

Insikt

Nu kom den igen. Insikten att jag är för splittrad, och insikten att jag har för mycket krav på mig själv, känslan av att jag måste göra något åt det, men att jag inte vet riktigt hur.

Det första, mycket enkla steget, är att avsäga mig en massa uppdrag för olika föreningar. Det är egentligen bara småsaker, inget som tar jåättemycket tid, men tillsammans så blir det flera små ansvarsgrejer som ligger och gnager på mitt samvete och stjäl energi från det jag verkligen vill lägga energi på.

En annan enorm energitjuv hos mig är mina krav, mitt kontrollbehov. Jag hetsar upp mig över småsaker, blir jättestressad för saker som egentligen inte betyder särskilt mycket.

Det är så lätt att säga att man borde sänka sina krav, och så svårt att göra det. Men jag ska hitta en utväg. Jag börjar komma till en punkt i livet när jag måste.

Och ja, det här är nog en sorts efterreaktion på all stress innan bröllopet...

Tillbaka

Sådär. Tillbaka i verkligheten efter bröllop och bröllopsresa. Allt gick bra. Allt blev jättefint. Resan - en vecka i Toscana - var hur härlig som helst. Jag är lycklig.

Nu hoppas jag att jag har energi nog att fokusera på skrivandet under resten av sommaren. Jag tror det. Även om jag känner mig ganska mosig just nu.

Så här dagen före

Vi insåg en sak för en stund sedan, min blivande och jag. Ikväll har släkten anlänt från Stockholm, Småland, Skellefteå. Våra familjer träffas och umgås såhär kvällen före Den Stora Dagen.

Och jag och Christian sitter hemma, ensamma och kollar på film.

Jag tror att alla andra tror att vi är alldeles för upptagna av förberedelser för att hinna umgås. Eller så vill de lämna oss i fred och låta oss ta det lugnt eller nåt.

Det är ganska lugnt, faktiskt. Som sagt, vi kollar på film. Sedan att jag inte kan sluta att tänka på morgondagen och gå igenom den i huvudet är en annan sak. Jag har redan kommit på en fadäs: min tärnas bukett kommer inte att gå särskilt bra ihop med hennes klänning.

Nåja. Så länge som det är på den nivån så ska man väl inte klaga.

För övrigt är det grymt svårt att skriva med mina nya långa naglar.

Bättre än att vänta på julafton

Onsdag. Det blir dan före dan före dan för doppare... tja, ni förstår. Det är lite som när man väntade på julafton när man var liten, när julafton fortfarande var den där Magiska Dagen då allt kunde hända.

Jag har kommit över en stor stresspuckel nu, känner jag. Festprogrammen är klara, och bordsplaceringen, och det var det som tog längst tid att göra. Vigselprogrammen fixar jag imorgon, och det ska inte ta alltför lång tid. Alla medverkande under dagen (vigselförrättare, sångerska, spelman, diktläsare, kohornsblåsare, Rolls-chaufför, dj, fotograf) är kontaktade, även om inte alla detaljer är helt och hållet lösta än.

Problemet med att min tärnas klackar riskerade att sjunka ner i gräsmattan är också löst. Min far har en matta som han använder för cembalotransporter, dessutom drog vi helt hänsynslöst ut föräldrarnas hallmatta...

Vidare har jag lärt mig att Rollsen vi ska åka i är en Hon.

Det känns faktiskt som om läget är helt och hållet under kontroll. Min huvudvärk har till och med gått över nu. Och munsåret och finnarna börjar läka.



Förklaringar: "Kohornsblåsare" är kompisen som ska blåsa i kohorn så det ekar över hela sjön och därmed agera "kyrkklocka".
"Cembalotransporter" - min far är cembalist. Om du undrar vad en cembalo är så kan du titta här (det är en sådan han har fast mörkblå) eller här. Sin cembalo tar man vanligen med sig när man har konsert någonstans. Därav transporterna.

Mindre än en vecka kvar...

...och i morse vaknade jag med munsår. Givetvis. Så att det ska ha hunnit bli en ordentlig sårskorpa till på lördag. Hoppas de där nya munsårsplåstrena är bra.

Och det är länge sedan jag hade så dålig hy som jag har nu. Stresshy, förmodligen. Hoppas min stylist (visst låter det flashigt, men det är faktiskt en tjej jag känner) är expert på att trolla bort plitor...

Tio dagar kvar

Oj, nu börjar det faktiskt dra ihop sig. Helt plötsligt har jag insett att all den där tiden jag trodde jag hade krymper ihop med oroväckande hastighet.

Inte så oväntat, förstås.

De senaste dagarna har vi besökt vår musiker för att bestämma musik, gjort om hela bordsplaceringen (igen!), jobbat på sånghäftet, ringt diverse folk, planerat släktträff dagen efter vigseln och det har tagit, tja, precis hela kvällarna. Till råga på allt fyller älsklingen år och jag måste uppdatera min sommargarderob...

Nu är jag i alla fall ledig fram till bröllopet (ja, efter också, då blir det ju bröllopsresa!). Eller, ja, ledig är väl ett relativt begrepp. Men som tur är, så börjar jag känna att fast det är jättemycket att göra och jag är jättestressad, så är det här så vansinnigt kul, och framför allt ska det BLI så vansinnigt kul att gifta sig, ha ett bröllop! Wow! :D

Sanningen, förresten

Precis som jag misstänkte var det för övrigt bara fyllesnack att svensexan delvis utspelat sig i Vänersborg.

En äkta gammaldags schlager går alltid hem

Jag är stolt. Fast jag befann mig på en fest lyckades jag (iofs tack vare en annan festdeltagare) komma ihåg att lägga min röst på Lordi.

Jag trodde inte mina öron när jag fick höra att de hade gått och vunnit hela kalaset. Helt vansinnigt. Jag kan inte annat än instämma i vad Vinter skriver.

Go Finland! :D

Svensexa

Min blivande make har fått sin svensexa idag. Han ringde precis. Han var lite... låt oss kalla det ofokuserad (ok, det var nästan så att det luktade sprit ur telefonluren). Jag fick fråga tre gånger var han befann sig innan frågan gick in. "Var är vi?" gastade han till någon i bakgrunden, och fick då det något otippade svaret "Vänersborg".

Vad de gjorde i Vänersborg? Drack öl, uppenbarligen.

Jag är lite osäker på svarets sanningshalt, dock. Älsklingen klagade nämligen på att hans best man hade blivit trött och snart skulle dra sig hemåt. De har alltså tagit sig från Göteborg till Vänersborg, gissningvis i bil, gissningsvis med begränsat antal personer som kör. En av dem borde alltså inte kunna avvika utan vidare bara för att han är trött. Hmm.

Ska bli en intressant biltur till Stockholm i morgon. Jag hade hoppats att blivande svågern skulle hålla sig nykter nog att kunna köra. Nu ser det ut att bli jag som får köra hela vägen, med två snarkande, bakfulla karlar i baksätet.

Dagens löpsedel

Aftonbladets löpsedel idag: "EXTRA: CAROLA anklagas för SEXFUSK"
Jag tänker inte ens fundera på hur man göra när man sexfuskar. Fast det klår fortfarande inte min favorit för några veckor sedan: "Lena hölls FÅNGEN av JÄTTEAPA" (apropå djurskötaren som blev attackerad av en orangutang, var det väl).

Draktämjarna, del 2

Efter en enkel frukost bestående av osötad gröt spädd med vatten, fyllde Katriona en korg med dagsfärska ägg och rotsaker från trädgårdslandet och gjorde sig redo att gå ner till byn. Egentligen borde det har varit Elendas uppgift att gå till byn – särskilt som Elenda avskydde att behöva släppa iväg Katriona på något flickan faktiskt uppskattade – men när det gällde att leverera matvaror till värdshuset så fick Katriona ta över. Elenda och värdshusvärdinnan Sivan kunde nämligen inte tåla varandra och undvek varandras sällskap så gott det gick. Katriona älskade sina utflykter till byn. De bjöd på en härlig promenad och ett par timmars respit från Elendas gnat och Darglads blickar. I byn mindes man ännu hennes mor och hennes far, och där var folk vänliga mot henne och sade att egentligen borde hon ha blivit Kabruls arvinge.
Katriona hade väl hunnit lite mer än halvvägs längs den smala vägen längs ån, när hon mötte värdshusvärdens son, en tioårig pojke med pigga ögon, fräknar och ostyrigt hår.
”Fröken Katriona!” ropade han när han fick syn på henne. ”Fröken Katriona!”
”Vad har hänt, Macki?” frågade Katriona förvånat. Pojken var andfådd och så ivrig att han nästan snubblade på orden.
”Far sk-skicka mig… mannen från igår… mitt under stormen kom han… och jag skulle springa och hämta dig så fort jag kunde!”
”Vänta här nu”, sade Katriona leende. ”Nu lugnar du ner dig några hekto och så tar vi det från början. Vad är det för man du pratar om?”
Macki drog ett djupt andetag och började om.
”Jo, igår kväll, mitt under stormen, kom det en man till värdshuset. Han hade ingen häst och han betalade med silvermynt, fast han såg ut som en enkel vandringsman. Skumt va? I alla fall, nu på morgonen frågade han om det fanns någon här i byn som hette Mella. En vacker kvinna med svart hår, sade han, kanske omkring fyrtio år. Och då sade far genast att nej, Mella finns här ingen längre, men jag tror vi har dottern hennes här. Och sedan sade far att jag skulle hämta dig så fort jag kunde. Kom nu så går vi.”
Katriona följde med pojken med huvud fullt av funderingar. En mystisk man hade dykt upp och frågat efter hennes mor. Kunde det vara en okänd släkting? Skulle Katriona äntligen få veta sanningen om vem hennes mor hade varit? Hennes hjärta bultade av spänning när de närmade sig värdshuset.

Mindre än tre veckor kvar...

...till Den Stora Dagen. Läskigt! Fick akut klänningspanik imorse och försökte ringa Karin, som syr, bara för att inse att hon är bortrest över helgen... hjälp!

Och så har vi äntligen kommit på en sång vi väldigt gärna vill ha. Problemet är att den kräver komp, och det verkar inte gå att fixa.

Och en gäst har fortfarande inte hört av sig, fast OSA-datumet är passerat.

På den ljusa sidan är att vi börjar få koll på bordsplaceringen.

Draktämjarna, del 1: fler klichéer än du vågat hoppas på!

Städade lite i diverse gamla berättelser (japp, jag har påbörjat Projekt Avsluta Saker) och hittade en rätt så underhållande sak jag roade mig med i somras. Det började som en liten tävling i författarklanen på Catahya (Ghosthand! Minns du?). Och sedan rullade det på ett tag, innan berättelsen förpassades till glömskans mappar. Nu blev jag själv lite nyfiken på hur det ska går för Katriona och Darglad, så för att roa både mig själv och förhoppningsvis andra, postar jag hela historien här, från början. Förhoppningsvis med ett slut den här gången också!

Vad tävlingen gick ut på? Vem som kunde lyckas klämma in flest klyschor i en fantasyhistoria, förstås. Om ni vill kan ni ju alltid roa er med att räkna dem ;)

Jag är för övrigt särskilt stolt över titeln och den första meningen.

Draktämjarna, del 1

Det var en mörk och regnig natt. Stormen ven i trädkronorna och alla som kunde höll sig inomhus. På värdshuset ”Gröna Grodan” i Smyghåla var det tyst och stilla. Ingen ville lämna sitt hus för att dricka öl en sådan här kväll, och förutom en handelsman och hans båda hjälpredor fanns det inga gäster i värdshusets bäddar. Värdshusvärden Garlick och hans hustru Sivan hade just städat och diskat det sista för kvällen, när dörren till värdshuset öppnades med ett knarrande.
”Vem där?” frågade Garlick med hög röst. Det kom inget svar, så han gick ut från köket. Garlick var en storvuxen karl, och även om han var en godhjärtad och fryntlig person, så visste han att föra sig med respekt. Tjuvar och landstrykare var inget han räddes. Sivan stannade i köket, men hon greppade en gjutjärnsgryta, för säkerhets skull.
”Har ni husrum för en resande?” sade personen som just kommit in. Entréhallen var dunkel och Garlick kunde inte se mannens ansikte tydligt. Han såg lång och mager ut i alla fall. Hans kläder var genomblöta och han höll sin ränsel i handen.
”Visst har vi det”, svarade Garlick medan han synade främlingen. ”Det blir fyra kopparmynt. Uppför trappan, det är ledigt i rummet till vänster. Bad kostar en slant extra, liksom kvällsmat. Vi har inget färdigt just nu, är jag rädd, men frugan kan nog sno ihop något om ni vill ha. Har ni häst?”
Främlingen skakade på huvudet.
”Jag behöver ingen mat nu heller”, sade han. ”Men ett bad och en stadig frukost skulle sitta fint i morgon bitti.”
Han öppnade en läderpung och lade några slantar i Garlicks näve. Sedan slängde han ränseln över axeln, önskade en god natt och gick uppför trappan. Garlick synade mynten och gick sedan tillbaka in i köket.
”Vilken märklig karl”, sade han till Sivan med förbryllat tonfall. ”Komma hit den här tiden på dygnet – och till fots. Och titta här:”
Han öppnade handen och visade mynten han hade fått. Där i värdshusvärdens stora näve glimmade ett par mynt av renaste silver.

”Upp med dig, din latmask!”
Katriona väcktes av ett omilt skakande. Elenda, hennes styvmor, stod böjd över hennes med ilska i de smala ögonen. Katriona satte sig upp på den torftiga filt hon delade med katten och gnuggade sig i ögonen.
”Seså, skynda dig. Korna ska mjölkas och hönsen ha mat. Sätt fart nu, flicka!” Elenda vände ryggen till och klättrade ner från loftet.
Katriona suckade och strök de korpsvarta lockarna ur pannan. Hon drog på sig sina lappade kläder och klättrade ner från loftet. Det var ingen idé att göra annat än att lyda Elenda. Sedan Katrionas far, storbonden Kabrul, hade gått bort ett år tidigare hade Katriona inte varit stort mer än en piga på den rika gården, som nu till namnet ägdes av Darglad, Elendas son. I verkligheten var det förstås Elenda som styrde och ställde. Katriona hade aldrig riktigt kunnat förstå hur hennes älskade far hade kunnat låta Darglad ärva gården, men hon hade själv sett testamentet med faderns och två vittnens underskrift, så det var inte mycket hon kunde göra åt saken.
Medan Katriona mjölkade korna och matade hönsen funderade hon som så många gånger förr på att rymma. Men vad skulle hända med gården om hon försvann? Det var trots allt här hon hade vuxit upp, och även om hon inte formellt hade någon äganderätt till den, så kändes den ändå som hennes fädernesarv. Och vart skulle hon ta vägen? Hennes far hade varit den siste av sin familj. Och hennes mor – hon mindes knappt sin mor. Hon hade hetat Mella, och hon hade dött när Katriona var liten. I byn sade de att Katriona var en avbild av modern, med de svarta lockarna, den vita hyn och de stora, violblå ögonen. Hennes far hade berättat att Mella var mild och godhjärtad, av god börd och från en trakt långt från Smyghåla. Men inte ens Kabrul verkade ha vetat särskilt mycket om sin hustrus bakgrund – det var åtminstone vad Katriona trodde. För annars skulle han väl ha berättat mer om henne?
”God morgon, Katriona”, sade plötsligt en röst. Katriona slängde ut den sista hönsmaten på marken och vände sig om. Darglad stod där, med ett obehagligt leende på de tjocka läpparna. Katriona rös inombords.
”God morgon, Darglad”, svarade hon kyligt och började gå bort från hönsgården. Darglad slog följe med henne.
”Det var en förfärlig storm inatt”, sade Darglad. Han hade stripigt hår och små, tätt sittande ögon, med vilka han brukade stirra på Katriona tills hon ville springa därifrån. ”Du måste ha varit rädd däruppe på loftet, kära syster.”
Katriona hade verkligen legat och lyssnat på stormen, men inte med rädsla – nej, inom henne hade en vild känsla av frihet funnits, en längtan efter att springa ut i ovädret och ta emot det med öppna armar.
”Inte det minsta”, svarade hon. Hon såg Elenda stå uppe vid boningshuset och betrakta dem med ogillande min. ”Och jag är inte din syster.”
”Nej”, sade Darglad med ett snett leende. ”Det är jag mycket väl medveten om.”
Han lät blicken glida över hennes kropp innan han vände och gick mot stallet. Katriona svalde en känsla av äckel och fortsatte mot huset. Där hejdade Elenda henne.
”Jag har sagt det till dig förr”, sade hon med vass ton. Hennes redan smala ögon var ännu smalare, och hennes mun ett tunt streck. ”Jag har allt sett hur du försöker lägga upp dig för min son. Darglad är en bra pojke, och jag har planer för honom. Du ska inte få förstöra dem!”
Katrionas inre kokade vid de orättvisa beskyllningarna. Hennes blå ögon sköt blixtar, men hon knep ihop läpparna och sade inget.
Jag måste ta mig härifrån! tänkte hon.